AMBROSE SLADE - BEGINNINGS – 1969
Idag är det här ett spännande album. Men ironiskt nog är det nog så att om Slade - eller Ambrose Slade som de kallade sig 1969 - fortsatt på samma väg skulle inte en enda människa kommit ihåg dem idag.
Nä, det var bättre för Slade att ge sig på låtar som Get Down And Get With It och Mama Weer All Crazee Now som stinker av billig öl och inpyrd cigarettrök.
Men det hindrar ju inte att jag tycker Beginnings från 1969 är Slades roligaste album.
Innan du nu börjar illvråla, tugga fradga eller slå sönder möbler, läs vidare i texten, så du förstår vad jag menar.
Först vill jag påpeka att den här plattan inte har mycket med Slade att göra egentligen. Det är bandets första skiva och det låter inte alls som på skivor som Slayed, Old New Borrowed And Blue eller för all del The Kamikaze Syndrome eller Whatever Happened To Slade.
Det här är 60-talspop, möjligtvis inspirerad av psykedelia, annan flower power och den tidiga progrocken.
Den här skivan kan man mer jämföra med album som Genesis debutplatta From Genesis To Revelation och Yes debutalbum från 1969.
Och kanske det Jeff Lynne höll på med innan han bildade Electric Light Orchestra. Alltså lite försiktigt och osäkert.
För det andra kan jag konstatera att Jimmy Lea och Noddy Holder gjorde ganska bra låtar innan karriären hade börjat på riktigt.
Det är bara synd att de inte vågar ta hela steget ut, utan väljer att låna mer än hälften från andra. Det låtvalet är däremot ganska intressant. Steppenwolfs Born To Be Wild känns nästan som den vore skriven direkt för Slade.
Sen var nog Ambrose Slade först med att uppmärksamma Ted Nugent och Amboy Dukes. Dessutom är det modigt av dem att ge sig på Frank Zappa. Sånt uppskattas!
En sak de däremot inte var bra på var ballader. Det blev Slade mycket bättre på längre fram. If This World Were Mine kan jag inte rekommendera nån att lyssna på.
Där borde Noddy Holder och hela Slade ge Marvin Gaye en postum ursäkt.
Den här skivan kom in sent i samlingen, trots att jag nog letat efter den sen jag upptäckte Slade i mitten av 70-talet (!). Det är så klart inte en förstapress. När de vid något enstaka tillfälle dyker upp nu för tiden är de svindyra.
Nej, det här är en reissue från senare år. Den var inte särskilt billig den heller...
Men den gick inte att låta bli när jag hittade den på Skivklubben i Jönköping.
Nr: 2016/2222
Idag är det här ett spännande album. Men ironiskt nog är det nog så att om Slade - eller Ambrose Slade som de kallade sig 1969 - fortsatt på samma väg skulle inte en enda människa kommit ihåg dem idag.
Nä, det var bättre för Slade att ge sig på låtar som Get Down And Get With It och Mama Weer All Crazee Now som stinker av billig öl och inpyrd cigarettrök.
Innan du nu börjar illvråla, tugga fradga eller slå sönder möbler, läs vidare i texten, så du förstår vad jag menar.
Först vill jag påpeka att den här plattan inte har mycket med Slade att göra egentligen. Det är bandets första skiva och det låter inte alls som på skivor som Slayed, Old New Borrowed And Blue eller för all del The Kamikaze Syndrome eller Whatever Happened To Slade.
Det här är 60-talspop, möjligtvis inspirerad av psykedelia, annan flower power och den tidiga progrocken. Den här skivan kan man mer jämföra med album som Genesis debutplatta From Genesis To Revelation och Yes debutalbum från 1969.
Och kanske det Jeff Lynne höll på med innan han bildade Electric Light Orchestra. Alltså lite försiktigt och osäkert.
För det andra kan jag konstatera att Jimmy Lea och Noddy Holder gjorde ganska bra låtar innan karriären hade börjat på riktigt.
Det är bara synd att de inte vågar ta hela steget ut, utan väljer att låna mer än hälften från andra. Det låtvalet är däremot ganska intressant. Steppenwolfs Born To Be Wild känns nästan som den vore skriven direkt för Slade.
Sen var nog Ambrose Slade först med att uppmärksamma Ted Nugent och Amboy Dukes. Dessutom är det modigt av dem att ge sig på Frank Zappa. Sånt uppskattas!
En sak de däremot inte var bra på var ballader. Det blev Slade mycket bättre på längre fram. If This World Were Mine kan jag inte rekommendera nån att lyssna på. Där borde Noddy Holder och hela Slade ge Marvin Gaye en postum ursäkt.
Den här skivan kom in sent i samlingen, trots att jag nog letat efter den sen jag upptäckte Slade i mitten av 70-talet (!). Det är så klart inte en förstapress. När de vid något enstaka tillfälle dyker upp nu för tiden är de svindyra.
Nej, det här är en reissue från senare år. Den var inte särskilt billig den heller...
Men den gick inte att låta bli när jag hittade den på Skivklubben i Jönköping.
Nr: 2016/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar