Både charmigt och lite kitsch

JAMES LAST BAND – BEAT IN SWEET - 1965

Den här James Last-skivan kan bli svår att förklara bort. Tysk easy-listening borde egentligen inte höra hemma i min skivsamling. Men av någon anledning har jag den.
Man kan säkert hävda att det beror på omslagsbilden...

Så kan det nog vara. Men jag vill lägga till ett par saker.

För det första är detta en ganska tidig James Last-platta. Från den tiden han kallade sig James Last Band.

Skivan är från 1965 eller 1966...hur det är med det tvistar fortfarande experter på området om. Det här är i alla en tysk press, och då lär den ha getts ut 1965. Den brittiska gavs tydligen ut året efter...(vilket känns som väldigt värdelöst, meningslöst och synnerligen nördigt att berätta om).


Dessutom - på den här skivan gav sig James Last modigt på några av den tidens största pophits, Dylans Mr Tambourine Man och Like a Rolling Stone, och dessutom fantastiska Eve of Destruction.

Det finns nog de som på fullt allvar kan påstå att Last slaktar de här låtarna. Jag nöjer mig med att konstatera att det blir väldigt annorlunda...
Så annorlunda att jag tänker behålla skivan.

Sen är det inget minus att han också lägger till stråkarrangemang och trumpetblås på I Got You Babe och Yesterday.

Det ger de låtarna en helt annan dimension...om man säger så...
Att få Sonny Bono att låta som whiskey-a-go-go är både charmigt och lite kitsch.

Nr: 2035/2222