RARE EARTH – GET READY - 1969
Man kan inte tro något annat än att Rare Earth var sprickfärdiga av självförtroende när de 1969 knallade in på stora Motown för att spela in sin första platta på bolaget.
Ändå hade bandet bara gjort en skiva innan, kul funkrock visserligen, men de var knappast välkända, inte ens i Detroit.
Och så gick de in och gjorde de en hel LP med bara covers. De hade inte ens material så det räckte. Det sägs att det var därför de drog ut på Smokey Robinsons Get Ready i 22 minuter, hela b-sidan på albumet...
Det är kaxigt!
Men så lirade Rare Earth i slutet av 60-talet och början av 70-talet också rätt kaxig och tuff musik. Smattrande soulfunk med knäckande tung basgång och en elakt scratchig gitarr.
Debutplattan på Motown, som förresten fick namnet Get Ready innehåller bara sex låtar. Men nästan varenda låt är bra.
Favoriten är så klart Get Ready, 22 minuter helflummig soulfunk från ett av den tidens bästa funkband kan inte vara dåligt.
Bästa versionen av den låten finns dock på bandets liveplatta – In Concert – som spelades in något år senare.
Sen är inte Feeling Alright och svettiga In Bed heller att leka med. Och Train To Nowhere, där gitarristen Rod Richards visar vad han går för.
Förresten är alla i bandet slipade musiker, det hörs direkt. Det var kanske därför de hade sånt självförtroende...
Nr: 1553/2222
Man kan inte tro något annat än att Rare Earth var sprickfärdiga av självförtroende när de 1969 knallade in på stora Motown för att spela in sin första platta på bolaget.
Ändå hade bandet bara gjort en skiva innan, kul funkrock visserligen, men de var knappast välkända, inte ens i Detroit.
Det är kaxigt!
Men så lirade Rare Earth i slutet av 60-talet och början av 70-talet också rätt kaxig och tuff musik. Smattrande soulfunk med knäckande tung basgång och en elakt scratchig gitarr.
Debutplattan på Motown, som förresten fick namnet Get Ready innehåller bara sex låtar. Men nästan varenda låt är bra. Favoriten är så klart Get Ready, 22 minuter helflummig soulfunk från ett av den tidens bästa funkband kan inte vara dåligt.
Bästa versionen av den låten finns dock på bandets liveplatta – In Concert – som spelades in något år senare.
Sen är inte Feeling Alright och svettiga In Bed heller att leka med. Och Train To Nowhere, där gitarristen Rod Richards visar vad han går för.
Förresten är alla i bandet slipade musiker, det hörs direkt. Det var kanske därför de hade sånt självförtroende...
Nr: 1553/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar