Gårdagens text om What You Got fick mig att komma ihåg Olof två äldre systrar. Det var hos dem man kunde hitta, som vi tyckte, ovanliga skivor i deras gillestuga där stereon fanns. Det var där jag upptäckte John Lennons Walls & Bridges.
Olofs systrar gillade dock inte sån musik, i hyllan stod i stället Seals & Crofts, England Dan & John Ford Coley, Roxy Music och John Lennon.
Walls & Bridges satte sig djupt. Det drömska men outhärdliga, souliga i Going Down On Love, det ilskna och besvikelsen i Whatever Gets You Through The Night (där John sjöng duett med Elton John), suggestiva #9 Dream, vackra och sorgliga Steel & Glass.
Självsäkra, förvirrade, fantasifulla och knivskarpa Walls & Bridges. Det är ett album jag till och med nu för tiden knappt vågar skriva om, rädd att inte göra det rättvisa, att säga för mycket eller för lite.
Rätt eller fel – nu för tiden jämför den gärna med Lennons egen hyllade Double Fantasy och tycker Walls & Bridges är den starkare av dem. Double Fantasy spelade han in tillsammans med Yoko Ono.
När Walls & Bridges spelades in hade de precis gjort slut, eller tagit ett uppehåll, som sen skulle visa sig bli 18 månader långt. Det märks i musiken på skivan. Känslosamma låtar, som #9 Dream, Steel & Glass och Going Down On Love är ohyggligt starka nummer. What You Got och Whatever Gets You Through The Night bär på påtagligt mycket ångest och ilska.
Walls & Bridges är ett högst personligt album. Kritiken då var att skivan, på grund av John separation från Yoko, var förvirrad och rörig. Nu 40 år senare påstår jag i stället att albumet i högsta grad var inspirerat och varierat, beroende på samma sak
Nr: 1029/2222
Freudian slip får Olle att avslöja sig som hemligt (?) Foreigner-fan? ("Double Vision")
SvaraRaderaHa, ha! Aj, det sved. Vilken miss.
SvaraRaderaSjälva skivan tycker jag bra om, en av hans bättre 70-talsskivor i mina öron faktiskt. Förutom låtarna du nämner är jag svag för "Scared" och "Nobody loves you". Dessutom är vinylomslaget, åtminstone som det såg ut i original, kul.
SvaraRaderaFast i stort föredrar jag Yoko Onos album från samma tid, alltså 1970-74. Gillar även hennes låtar på Double Fantasy, och tycker bättre om den skivan idag än när det begav sig. Deras respektive låtar, deras "dialog", fungerar riktigt bra och gör skivan spännande. Mer spännande än om det varit ett rent Lennon-album. DET skulle jag inte hållit med om i början av 80-talet...
Håller absolut med om Yoko Onos låtar på Double Fantasy. Det är samspelet mellan henns och Johns låtar som gör skivan intressant nu för tiden okså. Yokos album från det tidiga 70-talet har jag dock lite svårare för. Men har inte lyssnat så mycket på dem sen den tiden, så det kanske ändrar sig om jag gör det nu igen.
SvaraRaderaFör att vara mer precis, så är det framför allt hennes mer "konventionella" musik från den tiden som jag föredrar - Approximately Infinite Universe, Feeling the Space och A Story (utgiven långt senare men inspelad 1974).
SvaraRaderaPinsamt nog har jag inte hört nån av dem. Ska försöka leta...
SvaraRadera