Aktivisterna John och Yoko

JOHN LENNON/YOKO ONO – SOME TIME IN NEW YORK CITY – 1972

Some Time In New York City är ett dubbelalbum där jag inte är överens med mig själv. Den första halvan, ett studioalbum, är genialiskt. Den andra skivan, Live Jam, är en ganska påfrestande inspelning.

Vi börjar med det roliga, det vill säga studioinspelningen, där John Lennon och Yoko Ono hyrde in Phil Spector för att hjälpa till med produktionen och bokade dessutom Elephant´s Memory, ett amerikansk psykedeliskt band, troligen mest för att de var omtalade för sitt hårda festande men också för sitt ställningstagande i politiska frågor.

Att skivan inte fick särskilt mycket positiv kritik när den släpptes var givet. Some Time In New York City var i början av 70-talet ett brännhett politiskt album inte minst i England. John Lennon hade tagit sig en position som gjorde det möjligt för honom att föra fram sina åsikter.

Han tog ställning mot situationen i Nordirland och lade all skulden på engelsmännen. The Luck Of The Irish hade han skrivit efter en protestmarsch han deltagit i, den kom väl till pass här.. Sarkastiska Sunday Bloody Sunday skrevs direkt för albumet. Woman Is The Nigger Of The World passerade inte heller helt smärtfritt i det tidiga 70-talet.

Bara på grund av sin titel blev den explosiv åt flera håll. När låten skulle spelas i Dick Cavett Show begärde amerikanska tv-bolaget ABC att Dick Cavett i förväg skulle be publiken om ursäkt för innehållet. Det gjorde han och möttes av en protsetstorm.

Inte helt oväntat fick albumet kritik för sina ”dåliga” texter, men hyllades för de fina melodierna. Det i sig blev underligt, då albumets protestsånger i grunden var enkla folkmelodier, vilket John Lennon och Yoko Ono fullt medvetet valt för att fokus skulle hamna på texterna och inte något annat.

1972 var jag alldeles för ung för att förstå vad som skedde och varför. Some Time In New York City kom in i mitt liv betydligt senare, så sent som i slutet av 70-talet. Jag var alltså inte med. Därför blev Some Time In New York City jag uppskattade främst för dess musikaliska innehåll, förutom liveskivan Live Jam då, som borde vara värt ett kapitel för sig, men är lite för påfrestande för att jag ska göra det.

Liveinspelningarna, som är hämtade dels från en välgörenhets gala i London och en konsert på Fillmore East i USA (där de uppträder tillsammans med Frank Zappa & The Mothers), innehåller fyra låtar.

Stundtals ges där Yoko Ono lite för stort utrymme för att jag ska uppskatta det på allvar. Hennes röst kan i längden bli lite jobbig att lyssna på. Vad som kan vara kul att ha koll på är att under konserten i London medverkade en lång rad rockhjältar under pseudonymer; Eric Clapton, George Harrison, Nicky Hopkins, Billy Preston, Keith Moon med flera.

Nr: 253/2222