Guldfärgad och i begränsad upplaga

GOLDEN EARRING – BLOODY BUCCANEERS – 1991

Blir ett CD-album bättre om man får tag i det på vinyl? Ja, den här gången blev det så. Möjligtvis kan det bero på att vinylskivan var guldfärgad och den kom i en begränsad numrerad upplaga lagom till Record Store Day.

Nja, bättre blev väl Bloody Buccaneers egentligen inte. Däremot kändes det lite roligare att lyssna på vinylskivan än på CD:n. Dessutom var det nog så att jag redan från början tyckte bättre om skivan än vad folk i allmänhet gör (kan inte hjälpa det, jag är så svag för Golden Earring).

Jag håller inte riktigt med om Bloody Buccaneers skulle vara ett bottennapp. Det är ett anständigt jobb av våra gamla holländska hjältar. Men det är så klart ingen av bandets höjdare. Det sena 80-talet och 90-talet var knappast någon storhetstid för Golden Earring.

Bloody Buckaneer börjar riktigt lovande med Making Love To Myself, som trots allt är en ganska innovativ hårdrocklåt. Tar man bort det där fåniga pudelrocktrummissoundet skulle det varit en kanonlåt.

Andra spåret, dicsorockern Temporary Madness, är inte dum den heller. Bästa låten är dock fjärde låten Joe, där man anar lite av Golden Earrings forna storhet. Efter det tappar albumet dock fart och blir bara ett i raden av hyfsade hårdrockplattor, viket inte räcker särskilt långt...

Problemet för Golden Earring antar jag var att de efter Moontan 1972 aldrig lyckades komma fram med något liknande superdundermegahiten Radar Love. Och att allt de någonsin gjorde efter det naturligtvis jämfördes med den låten.

I det skarpa ljuset är naturligtvis Bloody Buckaneer en tämligen blek skapelse. Storheten jag ser med Golden Earring är att de ändå lyckades behålla både entusiasm, sin integritet och sitt rätt udda engelska uttal genom alla år. Golden Earring var ju faktiskt igång redan i mitten av 60-talet och lever kvar även nu.

Nr: 748/2222