MOTT THE HOOPLE – MAD SHADOWS – 1970
Just nu älskar jag att lyssna på I Can Feel och When My Minds Gone. Inte för att de är några av Mott The Hoople mest välkända låtar, utan bara för att det är så mycket Ian Hunter, så mycket passion och känsla.
Mad Shadows skulle vara Mott The Hooples soulplatta. En kvastfening mellan förvirrat rockiga debutskivan och countryyra trean Wildlife, men miltals från det de allra flesta förknippar med Mott The Hoople, glamrockklassikerna Mott och The Hoople.
Mad Shadows var sedd från sin egen tid ett vilse album som ingen vare sig kunde eller vågade passa in i någon slags utvecklingskurva, lika skumt som skivans omslagsbild.
Förmodligen kunde inte Mott The Hoople det själva, de trodde inte på Mad Shadows, på skivan efter bytte de spår och satsade desperat på country.
Men med 47 års facit är platsen för Mad Shadows självklar. Jag såg det plötsligt så klart. Det var med detta album Ian Hunter, utan att ha en aning om det, stakade ut sin egen väg efter Mott The Hoople.
Det är här I Can Feel och When My Minds Gone kommer in i resonemanget. Det är var så Ian Hunter undermedvetet ville att musiken han gjorde skulle låta. Du kan lyssna på vilket album som helst med Ian Hunter, från solodebuten 1975 fram till sista plattan med The Rant Band från förra året. De har en sak gemensamt, de har rötterna i Ian Hunters låtar på Mad Shadows (Mick Ralps låtar på skivan fungerar på ett helt annat plan).
Själv vill jag helst jämföra med ett av mina favoritalbum med Ian Hunter, All American Alien Boy. Där väljer jag Irene Wilde, Apathy 83 och Rape. Från dem går det att dra den nu - för mig - självklara röda tråden från Mad Shadows till det skulle bli Ian Hunters framtid. Långt före sin egen tid, långt före Ian Hunter själv anade det.
Mad Shadows är därför ett album som Ian Hunters fans kan lyssna på med stor behållning även nu för tiden (men stryk då Walking With A Mountain). Mad Shadows avslöjade Ian Hunters passionerade soul- och gråtmilda rocksjäl långt innan någon förstod det.
1970 var det en konstig skiva. Nu vill jag påstå att det är ett av Mott The Hooples mest intressanta album. Ett av Ian Hunters okända, ett album som borde få chansen att upptäckas igen.
Nr: 7/2222 Favorit i repris.
Jag har skrivit om denna LP tidigare men gör det nu igen med ny infallsvinkel och den sanna glädjen av att ha lyssnat på Mad Shadows igen.
Just nu älskar jag att lyssna på I Can Feel och When My Minds Gone. Inte för att de är några av Mott The Hoople mest välkända låtar, utan bara för att det är så mycket Ian Hunter, så mycket passion och känsla.
Förmodligen kunde inte Mott The Hoople det själva, de trodde inte på Mad Shadows, på skivan efter bytte de spår och satsade desperat på country.
Men med 47 års facit är platsen för Mad Shadows självklar. Jag såg det plötsligt så klart. Det var med detta album Ian Hunter, utan att ha en aning om det, stakade ut sin egen väg efter Mott The Hoople.
Det är här I Can Feel och When My Minds Gone kommer in i resonemanget. Det är var så Ian Hunter undermedvetet ville att musiken han gjorde skulle låta. Du kan lyssna på vilket album som helst med Ian Hunter, från solodebuten 1975 fram till sista plattan med The Rant Band från förra året. De har en sak gemensamt, de har rötterna i Ian Hunters låtar på Mad Shadows (Mick Ralps låtar på skivan fungerar på ett helt annat plan).
1970 var det en konstig skiva. Nu vill jag påstå att det är ett av Mott The Hooples mest intressanta album. Ett av Ian Hunters okända, ett album som borde få chansen att upptäckas igen.
Nr: 7/2222 Favorit i repris.
Jag har skrivit om denna LP tidigare men gör det nu igen med ny infallsvinkel och den sanna glädjen av att ha lyssnat på Mad Shadows igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar