A Passion Play bättre än ryktet

JETHRO TULL – A PASSION PLAY – 1973

Jethro Tulls A Passion Play har ett ganska trist rykte. En dålig recension i en lokal dagstidning gjorde att jag höll mig borta från detta album i många år. Jag var minst sagt kritisk när den äntligen hamnade på skivtallriken och var förberedd på en timmes outhärdlig plåga.

Det ska inom parentes sägas att jag kom över skivan billigt och dessutom ett mycket välvårdat exemplar. Tänkte först inte att jag verkligen skulle spela den utan att det mer kunde se prydligt ut att ha den stående i samlingen tillsammans med alla andra tullplattor, de jag gillade. Men jag kunde så klart inte låta bli...
...och sen spelade jag nog skivan åtta eller nio gånger i rad. För naturligtvis var inte ryktet sant.

Visst är A Passion Play en bombastsik och högtravande LP. Till och med för att ha kommit till under den progressiva rockens absoluta storhetstid.

Och visst består skivan av en enda låt, precis som Thick as a Brick, som A Passion Play alltid jämförs med. Och visst är det så att det inte finns några starka melodier att hänga upp sig på som på Thick As A Brick. Men skulle det ens kunna vara möjligt...

Och nog är det sant att man måste varas en ganska hårdhudad Jethro Tull-fan för att gilla den. Numera gillar jag A Passion Play och påstår till och med att det är ett av Jethro Tulls starkare verk. Jag medger villigt att den har något särskilt, något som gör att man sugs med i de vindlande melodislingorna.

Ian Anderson är oerhört skicklig och han har kunniga musiker omkring sig. A Passion Play är både välgjord och genomtänkt. Flera avsnitt är faktiskt ohyggligt snygga. Dessutom har Ian Anderson humor, det här är en skiva med glimten i ögat.

Nr: 1909/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.