PETER GABRIEL – 1 – 1977
Jag hade stora problem med att få till en inledning på den här texten. Men när jag hörde skivans sista spår, visste jag precis hur jobbet skulle göras.
Så här; Avslutningen med Here Comes The Flood är majestätisk och en synnerligen välkomponerad final på detta briljanta men säregna album.
Det här är Peter Gabriels första soloplatta. Ingen kan beskylla honom för att ha tagit efter någon annan, fortsatt i Genesis spår eller följt några trender. Gabriel hade en egen stil redan från början.
Jag vet att alla inte gillade den här skivan, vilket är fullt förståeligt efter stora genesisverk som Selling England By The Pound eller The Lamb Lies Down On Broadway. Folk ville ha mer av samma. Men det ville inte Peter Gabriel.
Han letade i stället upp en alldeles egen väg genom det redan på 70-talet snåriga poplandskapet och såg inte åt något håll utom sitt eget. Plattan kom mitt i punkvågen, men det berörde inte Gabriel det minsta. Här finns inte ett enda spår av den tidens fräckaste kickar, den lösningen var för enkel.
Förvånande är det nog inte progrock, det är förmoidligen en popskiva, eller rock...kanske jazz. Musiken är så egensinnig, introvert och gjord med sådan glödande passion i ögonen att vad etiketten säger inte spelar nån roll.
Att Peter Gabriels egen musik inte skulle ha några likheter med Genesis är så klart inte helt sant. Inledningen med Moribund the Burgermeister, där den pratade textraden ”I Will Find Out” är lite extra kittlande, har väldigt mycket Genesis över sig. Den skulle kunnat vara hämtad direkt från The Lamb Lies Down On Broadway.
Det gör också skivans andra spår, Solsbury Hill, ett litet mästerverk som nog kunnat bli en hitsingel om Gabriel bara försökt. Men där slutar de stora likheterna med Genesis.
Sen blir det annat och ganska spretigt, från jazz till funkigt hårt och rock. Inte på ett negativt sätt dock, utan mer som ett bevis på Gabriels talang. En av mina favoriter är udda Excuse Me, en närmast ragtime- eller vaudevillelåt, som nästan blir förförisk. Humdrum är en sovande skönhet, den gillar jag också lite extra.
Hela skivan är förresten en favorit. En sån där LP jag kommer tillbaka till igen och igen. Och varje gång blir jag lika imponerad av Peter Gabriel. Och varje gång tappar jag andan när jag känner storheten i Here Comes The Flood.
Nr: 489/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om detta album tidigare, men när jag nu skaffade mig ett nytt skinande och snyggt ex i stället för min gamla repiga och ganska knastriga kunde jag inte låta bli att skriva om den igen.
Jag hade stora problem med att få till en inledning på den här texten. Men när jag hörde skivans sista spår, visste jag precis hur jobbet skulle göras.
Så här; Avslutningen med Here Comes The Flood är majestätisk och en synnerligen välkomponerad final på detta briljanta men säregna album.
Förvånande är det nog inte progrock, det är förmoidligen en popskiva, eller rock...kanske jazz. Musiken är så egensinnig, introvert och gjord med sådan glödande passion i ögonen att vad etiketten säger inte spelar nån roll.
Det gör också skivans andra spår, Solsbury Hill, ett litet mästerverk som nog kunnat bli en hitsingel om Gabriel bara försökt. Men där slutar de stora likheterna med Genesis.
Sen blir det annat och ganska spretigt, från jazz till funkigt hårt och rock. Inte på ett negativt sätt dock, utan mer som ett bevis på Gabriels talang. En av mina favoriter är udda Excuse Me, en närmast ragtime- eller vaudevillelåt, som nästan blir förförisk. Humdrum är en sovande skönhet, den gillar jag också lite extra.
Nr: 489/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om detta album tidigare, men när jag nu skaffade mig ett nytt skinande och snyggt ex i stället för min gamla repiga och ganska knastriga kunde jag inte låta bli att skriva om den igen.
Ursäkta men Solsbury Hill var en hitsingel No 13 UK 1977
SvaraRadera