TANGERINE DREAM – FORCE MAJEUR - 1979
När jag nu ska skriva om Tangerine Dreams album Force Majeur från 1979 skulle jag kunna ösa hur mycket skit som helst över den som ägde plattan innan mig. Jag köpte den visserligen bara för tre spänn, och redan då såg jag att det fanns två stora flottiga fingeravtryck på ena sidan. Extremt flottiga, som om nån tidigare innehavare först greppat ett grillat revben, en rejält kladdig flottyrmunk eller nåt liknande.
Optimistiskt köpte jag skivan ändå, försökte tvätta bort fläckarna med hjälp av diskmedel och vatten. Allt gick åt helvete! Den kladdiga smeten geggade i stället ut sig över hela sidan med resultat att skivan går att spela....men...det knastrar.
Alla som äger en Tangerine Dream-skiva inser nu genast att det är en total katastrof. Edgar Froese går inte att lyssna på med full behållning till ett bakgrundsljud som aldrig ger med sig. Skivan kommer att bli utbytt mot en friskare så fort jag hittar nån.
Katastrofen är dock inte fullständig. B-sidan med Cloudburt Flight och Thru Metamorphic Rocks är som sammet mot öronen. Det är inte bara för att ljudet är bra som jag kan spela den sidan hur många gånger som helst.
Det är pinkfloydiskt, det är jeanmicheljarreiskt (men mycket brutalare), det är två skuggfigurer med synthar som lockar fram en helt ny fantasivärld. Här finns dessutom partier som är något av det råaste jag hört Tangerine Dream göra.
Force Majeur skulle möjligtvis kunna anklagas (av de mest hårdhudade fansen) för att vara en liten sell-out. För på sina ställen vill jag jämföra den här plattan med det Genesis gjorde precis efter att Peter Gabriel hoppat av. Men det är min högst personliga tanke...som jag inte vet var jag fått ifrån.
A-sidan, som jag bara blir förbannad när jag lyssnar på, är nog egentligen precis lika stark. Men just nu avstår jag från att skriva om den. Det får vänta tills en ny skiva hittat hit.
Nr: 1578/2222
När jag nu ska skriva om Tangerine Dreams album Force Majeur från 1979 skulle jag kunna ösa hur mycket skit som helst över den som ägde plattan innan mig. Jag köpte den visserligen bara för tre spänn, och redan då såg jag att det fanns två stora flottiga fingeravtryck på ena sidan. Extremt flottiga, som om nån tidigare innehavare först greppat ett grillat revben, en rejält kladdig flottyrmunk eller nåt liknande.
Alla som äger en Tangerine Dream-skiva inser nu genast att det är en total katastrof. Edgar Froese går inte att lyssna på med full behållning till ett bakgrundsljud som aldrig ger med sig. Skivan kommer att bli utbytt mot en friskare så fort jag hittar nån.
Det är pinkfloydiskt, det är jeanmicheljarreiskt (men mycket brutalare), det är två skuggfigurer med synthar som lockar fram en helt ny fantasivärld. Här finns dessutom partier som är något av det råaste jag hört Tangerine Dream göra.
A-sidan, som jag bara blir förbannad när jag lyssnar på, är nog egentligen precis lika stark. Men just nu avstår jag från att skriva om den. Det får vänta tills en ny skiva hittat hit.
Nr: 1578/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar