Tillbaka till 70-talet...eller inte alls

JEFF LYNNE´S ELO – ALONE IN THE UNIVERSE - 2015

Under 90-talet var det oklart om vem som hade rätten att använda namnet Electric Light Orchestra; Bev Bevan eller Jeff Lynne. Men 1999 lyckades Lynne köpa rättigheterna som sen dock bara användes vid ett tillfälle, albumet Zoom 2002.

Jag antar det är för att inga oklarheter ska uppstå som Jeff Lynne på detta comebackalbum 13 år senare kallar sitt band Jeff Lynne´s ELO, även om alla vet att detta är det riktiga ELO vi känner så väl, samt att det egentligen är ett soloalbum av Jeff Lynne.

Trots att det är ett comebackalbum är Alone In The Universe inget nostalgiskt album alls. Det är ett ovanligt fräscht popalbum. Men det går inte att säga emot att skivan är ett nostalgiskt steg rakt tillbaka till mitten av Jeff Lynnes, och mitt eget, 70-tal.

Det är ett album där jag redan i början av första spåret förnimmer den känsla som fanns när man hemma i källaren lyssnade på A New World Record första gången, eller allra mest Out Of The Blue, den där dubbeln från något år senare.

Det blev en liten stund av magi, både för nostalgin och för Jeff Lynnes osvikliga fingertoppskänsla för bra poplåtar. Att hans stora inspirationskälla alltid varit Abbey Road vet vi ju, på detta album blir det väldigt tydligt...igen.

Jag uppskattar att Jeff Lynne till skillnad från de album han gjorde under 80-talet och även senare här skalat bort de allra skarpaste kanterna och den mest cyniska sidan av popmusiken. Det var album som Balance Of Power och till slut Secret Messages som fick mig att ställa undan alla mina ELO-plattor i många år.

Alone In The Universe har ett mjukare anslag, det är mer bra (stundtals rentav lysande) pop i stället för hitlistepop och radioskval. Alla vi som älskade ELO för skivor som Face The Music, A New World Record och Out Of The Blue kommer att älska denna skiva också, utan att direkt kunna sätta fingret på varför.

Nr: 979/2222