Fräcka synthriff och klistriga melodier

SPARKS – BALLS – 2000

Kan, eller ens bör farbröder över 50 göra techno? Bröderna Mael hade båda passerat det strecket när de spelade in Balls. Sparks kan dock göra precis som de vill. Dessutom var techno inget nytt på deras CV år 2000. De visste vad de gjorde.

Ron och Russell Mael svävade fritt i synth- och technovärlden långt innan det. Redan under 80-talet experimenterade bröderna med Depeche Moderytmer och samarbetade med Girogio Moroder på en rad album. Balls är dessutom den direkta uppföljaren till deras technoalbum från 1994, Gratutious Sax & Senseless Violins. En skiva som inte minst gav dem hitlåten When Do I Get To Sing ”My Way”.

Trots att det dröjde sex år är Balls ”mer-av-samma”. Sparks frossar ännu en gång i tuffa dancebeats, fräcka synthriff och klistriga melodier. Det är så ohyggligt långt från Kimono My House och Propaganda man kan komma, men Sparks originalitet och udda uttryck är det samma. Att det är bröderna Mael som spelat in skivan går inte att missa.

Det är svårt för mig som är oinvigd i technomusikens mysterier att påståt att någon eller några låtar är bättre än andra. More Than A Sexmachine och Bullet Train har dock ett ganska svettigt groove som gör att man kommer ihåg dem. Aeroflot är också en minst sagt originell sak.

Sen finns det andra låtar som känns mer vanliga, inte dåliga eller tråkiga, bara lite mer alldagliga, som Calm Before The Storm eller introlåten Balls. Skivomslaget till denna CD känns som en kul idé. Att bollen är röd på min skiva är en tillfällighet. Det går att hitta skivan med gul, grön, blå och även orange boll.

Nr: 23/CD