KINKS – EVERYBODY´S IN SHOW-BIZ – 1972
Mitt förhållande med Everybody´s In Show-Biz började dåligt. Och på den linjen har det gått sedan dess, jag har aldrig riktigt gillat den här dubbel-LP:n, trots att det är en kinksskiva, vilka enligt mitt undermedvetna är skivor som rimligtvis bör uppskattas.
Redan samma dag jag kom hem med skivan började jag ogilla den. Jag upptäckte nämligen en liten, liten repa som visserligen inte hördes men syntes alldeles för väl för att motivera det pris jag betalat för den.
Detta för mig osökt in på ämnet om den allt sämre kvaliteten på de begagnade skivor som främst säljs på mässor och på de handlare som utan att blinka kränger iväg sekunda prylar för dyra pengar. Den diskussionen tar jag inte nu, men det har gjort att jag idag ytterst sällan köper begagnade skivor eftersom man numera kan skaffa även de flesta plattor jag letar efter i nypressar.
För att återgå till Everybody´s In Show-Biz gillar jag inte heller det dova ljudet. Om det beror på skivan, inspelningen eller på att Ray Davies vid tiden då albumet spelades in var fascinerad av gigantiska blåsorkestrar har jag inte utrett vidare. Jag tycker ljudet är lite för dystert helt enkelt.
Sen kan jag inte påstå att jag är särskilt förtjust i att Everybody´s In Show-Biz mer eller mindre är en jazz- och ragtimeskiva. Den som letar efter rock får leta nån annanstans, det finns det inget av här.
Man kan nog påstå att Everybody´s In Show-Biz är en fortsättning på jazz/ragtimeskivan Muswell Hillbillies. Det är visserligen en skiva jag tycker relativt bra om, men insåg när jag lyssnade på ”fortsättningen” att det nog räckte med en sån LP ändå.
Nåja, Kinks är ändå alltid Ray Davies, så en del riktigt bra låtar finns så klart. Here Comes Yet Another Day, Sitting In My Motel, Supersonic Rocket Ship och Celluliod Heroes tycker jag är så pass bra att de bör omnämnas.
Jag måste också berätta att Everybody´s In Show-Biz är ett konceptalbum, men det hade väl alla redan räknat ut. Ray Davies var konsekvent, på 70-talet var det koncept som gällde, inget annat. Den här gången berättas en tämligen introvert historia om det deprimerande med att ligga ute och turnera vecka efter vecka, vilket man borde kunna räkna ut bara genom att kolla på omslaget.
Sist bör man också kanske berätta att albumet är en dubbel, där den viktiga skivan är studioinspelningen av konceptalbumet. Andra skivan är en liveupptagning som åtminstone låter som den var ganska stökig och därmed ganska trevlig.
Höjdpunkten/bottennappet (välj själv) är när Ray Davies ger sig på Banana Boat Song. Utöver det har låtarna på denna skiva till stora delar hämtats från Muswell Hillbillies, så något stilbrott blir det inte, jazz och ragtime hela vägen alltså. Säga vad man vill om Ray Davies, han var envis. Och konsekvent.
Nr: 34/2222
Mitt förhållande med Everybody´s In Show-Biz började dåligt. Och på den linjen har det gått sedan dess, jag har aldrig riktigt gillat den här dubbel-LP:n, trots att det är en kinksskiva, vilka enligt mitt undermedvetna är skivor som rimligtvis bör uppskattas.
Detta för mig osökt in på ämnet om den allt sämre kvaliteten på de begagnade skivor som främst säljs på mässor och på de handlare som utan att blinka kränger iväg sekunda prylar för dyra pengar. Den diskussionen tar jag inte nu, men det har gjort att jag idag ytterst sällan köper begagnade skivor eftersom man numera kan skaffa även de flesta plattor jag letar efter i nypressar.
Man kan nog påstå att Everybody´s In Show-Biz är en fortsättning på jazz/ragtimeskivan Muswell Hillbillies. Det är visserligen en skiva jag tycker relativt bra om, men insåg när jag lyssnade på ”fortsättningen” att det nog räckte med en sån LP ändå.
Nåja, Kinks är ändå alltid Ray Davies, så en del riktigt bra låtar finns så klart. Here Comes Yet Another Day, Sitting In My Motel, Supersonic Rocket Ship och Celluliod Heroes tycker jag är så pass bra att de bör omnämnas.
Jag måste också berätta att Everybody´s In Show-Biz är ett konceptalbum, men det hade väl alla redan räknat ut. Ray Davies var konsekvent, på 70-talet var det koncept som gällde, inget annat. Den här gången berättas en tämligen introvert historia om det deprimerande med att ligga ute och turnera vecka efter vecka, vilket man borde kunna räkna ut bara genom att kolla på omslaget.
Höjdpunkten/bottennappet (välj själv) är när Ray Davies ger sig på Banana Boat Song. Utöver det har låtarna på denna skiva till stora delar hämtats från Muswell Hillbillies, så något stilbrott blir det inte, jazz och ragtime hela vägen alltså. Säga vad man vill om Ray Davies, han var envis. Och konsekvent.
Nr: 34/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar