MOTT THE HOPLE – THE HOOPLE – 1974
Utan att ens vara Mott The Hoople största verk är The Hoople ett av glamrockens största ögonblick. Och med detta menar jag inte 80-talets spandexglam utan det tidiga 70-talets glamrock där David Bowie var häxmästaren. Mott The Hoople var hans skyddslingar.
Det har alltid hävdats att LP:n Mott från 1973 var Mott The Hooples största stund på jorden. Det håller jag med om. Det är en läcker glamrockplatta, på gränsen till hårdrock, obscen och fräck.
Förväntningarna på uppföljaren The Hoople var därför enorma, vilket också är förklaringen till varför den inte nådde lika högt på glamrockhimlen. Det är också en förklaring till varför en och annan gammal glamrockare menar att The Hoople är ganska blek och alldeles för välanpassad.
Och visst är det en välkomponerad, säkerligen signerad David Bowies smakfulla känsla för bra popmusik. När jag nu för tiden lyssnar på skivan får jag för mig det.
Han hade något med den att göra. Det är nog inte bara en tillfällighet att Allmusic.com jämför The Golden Age Of Rock And Roll med Drive-In Saturday.
Det finns något där, men jag kan inte sätta fingret på det. Det påstås att The Hoople är ojämn. Att de briljanta poplåtarna blandas med ganska tradiga saker.
Och det är så klart svårt att hela tiden nå upp till giganter som Roll Away The Stone, The Golden Age Of Rock And Roll, Marionette och Alice.
Men lyssna på texten till Born Late 58, Ian Hunter är som alltid suverän på att beskriva känslor, helst sina egna, och här når han fram igen. Crash Street Kidds är en bakåtblick till Mott-albumet och Pearl´n´Roy växer för varje gång.
Nr: 24/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag bättrat mig och tänkt efter. Jag var ganska taskig när jag skrev om skivan 2012. Men nu har jag ändrat mig. Den är bättre än den blivit 2012, bättre än den var 1974, men inte lika bra som alla trodde den skulle bli 1973.
Utan att ens vara Mott The Hoople största verk är The Hoople ett av glamrockens största ögonblick. Och med detta menar jag inte 80-talets spandexglam utan det tidiga 70-talets glamrock där David Bowie var häxmästaren. Mott The Hoople var hans skyddslingar.
Förväntningarna på uppföljaren The Hoople var därför enorma, vilket också är förklaringen till varför den inte nådde lika högt på glamrockhimlen. Det är också en förklaring till varför en och annan gammal glamrockare menar att The Hoople är ganska blek och alldeles för välanpassad.
Han hade något med den att göra. Det är nog inte bara en tillfällighet att Allmusic.com jämför The Golden Age Of Rock And Roll med Drive-In Saturday.
Det finns något där, men jag kan inte sätta fingret på det. Det påstås att The Hoople är ojämn. Att de briljanta poplåtarna blandas med ganska tradiga saker.
Och det är så klart svårt att hela tiden nå upp till giganter som Roll Away The Stone, The Golden Age Of Rock And Roll, Marionette och Alice.
Nr: 24/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag bättrat mig och tänkt efter. Jag var ganska taskig när jag skrev om skivan 2012. Men nu har jag ändrat mig. Den är bättre än den blivit 2012, bättre än den var 1974, men inte lika bra som alla trodde den skulle bli 1973.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar