ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ELO II – 1973
Jeff Lynne och ELO fick en hel generation att koppla ihop Chuck Berrys gamla rockklassiker Roll Over Beethoven med...Beethoven. Hans nionde symfoni närmare bestämt.
Det här med att tussa ihop populärkultur och klassiskt var en av de stora innegrejerna i början av 70-talet. Och alla rockers som gjorde det kallade sig progressiva, Moody Blues, Ekseption, till och med Deep Purple var inne på det spåret.
1973 var Roll Over Beethoven låten ganska kul, för att inte säga sensationell. ”Men för tusan. De använder ju violiner, vad häftigt!”
Men nu för tiden känns det bara som ett enkelspårigt försök att gå utanför ramen. Att vara smart och rolig. Eller helt enkelt för att det funkade kommersiellt.
ELO:s version av Roll Over Beethoven blev egentligen inte särskilt lyckad. Eller nja. Den första delen av den här coverlåten är rätt hyfsad. Men när Jeff Lynne drar ut på den till ett åtta minuter långt stånkande. Då kan det kvitta.
Låten finns på ELO:s andra album, ELO II. Gruppens minst intressanta skiva på hela 70-talet. Visst hade Jeff Lynne pustat bort det mest skrovliga jämfört med debutskivan No Answer.
Och visst är det storslaget och grandiost. Men Jeff gick nog lite för hårt fram. Troligen var det också så att han saknade Roy Wood och hans galna infall som gjort debutskivan så spännande.
Här får Jeff Lynne för första gången stå på egna ben. Det blir inte riktigt bra. Arrangemangen är för fega och dessutom alldeles för långa. Vilket är synd, för det är egentligen ganska bra låtar. Eller borde kunnat vara det.
Den enda låt som är okej är Mama, andraspåret på förstasidan, samt de tre första minuterna av Roll Over Beethoven.
Nr: 903/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.
Jeff Lynne och ELO fick en hel generation att koppla ihop Chuck Berrys gamla rockklassiker Roll Over Beethoven med...Beethoven. Hans nionde symfoni närmare bestämt.
Och visst är det storslaget och grandiost. Men Jeff gick nog lite för hårt fram. Troligen var det också så att han saknade Roy Wood och hans galna infall som gjort debutskivan så spännande.
Här får Jeff Lynne för första gången stå på egna ben. Det blir inte riktigt bra. Arrangemangen är för fega och dessutom alldeles för långa. Vilket är synd, för det är egentligen ganska bra låtar. Eller borde kunnat vara det.
Den enda låt som är okej är Mama, andraspåret på förstasidan, samt de tre första minuterna av Roll Over Beethoven.
Nr: 903/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar