WHO – A QUICK ONE – 1966
Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
Men å andra sidan hade vi då kanske aldrig fått Boris The Spider, John Entwhistles lite taffliga bidrag. Och utan den hade The Ox kanske aldrig gett sig på nån solokarriär.
Vi hade heller aldrig fått höra Keith Moons magiska ADHD-trumsolo i Cobweb & Strange, som kanske är en skitlåt men trumsolot så galet våldsamt att man inte kan låta bli att älska låten bara för den skull.
A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget sägs det. De var panka, det lilla de fått in på sin första skiva var borta kanske för att det bokstavligt talat hade gått för många gitarrer upp i rök på The Whos ökänt våldsamma konserter.
De var därför tvungna att gå med på kravet från skivbolaget att alla i bandet skulle skriva låtar, vilket var en korkad idé. Men nu blev det som det blev och trots allt gick det bra. Inget ont som inte har något gott med sig.
Att sen A Quick One inte har det skrapiga soundet som gjorde debutskivan från 1965, The Who Sings My Generation, till en av 60-talets roligaste rockplattor gör kanske inte så mycket.
Men skillnaden är faktiskt enorm. Debutskivan är jag vilken dag som helst beredd att utropa till den första punkskivan, men A Quick One är i stället en popskiva med sjysst 60-talspop.
Dock något ojämn...tänker då främst på Roger Daltreys enda låt på skivan, See My Way...som obarmhärtigt avslöjar varför Daltrey aldrig skrivit särskilt många låtar.
Lägg sen till att de låtar Townshends hade med på skivan inte hör till hans bästa och att fräckaste spåret är den enda covern, Heatwave, borde säga ganska mycket. Men med låtar som Boris The Spider, Whiskey Man, So Sad About Us och Doctor Doctor blir A Quick One ändå en Who-klassiker.
Nr: 703/2222
Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
Vi hade heller aldrig fått höra Keith Moons magiska ADHD-trumsolo i Cobweb & Strange, som kanske är en skitlåt men trumsolot så galet våldsamt att man inte kan låta bli att älska låten bara för den skull.
De var därför tvungna att gå med på kravet från skivbolaget att alla i bandet skulle skriva låtar, vilket var en korkad idé. Men nu blev det som det blev och trots allt gick det bra. Inget ont som inte har något gott med sig.
Att sen A Quick One inte har det skrapiga soundet som gjorde debutskivan från 1965, The Who Sings My Generation, till en av 60-talets roligaste rockplattor gör kanske inte så mycket.
Men skillnaden är faktiskt enorm. Debutskivan är jag vilken dag som helst beredd att utropa till den första punkskivan, men A Quick One är i stället en popskiva med sjysst 60-talspop.
Lägg sen till att de låtar Townshends hade med på skivan inte hör till hans bästa och att fräckaste spåret är den enda covern, Heatwave, borde säga ganska mycket. Men med låtar som Boris The Spider, Whiskey Man, So Sad About Us och Doctor Doctor blir A Quick One ändå en Who-klassiker.
Nr: 703/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar