ROLLING STONES – ROLLING STONES – 1964
Det här kan du fråga farfar om. Men jag tror att han håller med mig. Rolling Stones första LP var en fantastisk debut. Nej, förresten, det var en otroligt fantastisk första LP. Och de behövde inte öva sig på att vara otrevliga långhåriga slynglar. Den talangen hade de redan från början, enligt ryktet kombinerat med dålig hygien och ett omättligt begär efter alkohol och lättfotade damer.
För några år sedan fyllde den här LP:n 50 år. De som var tonåringar 1964 och ”diggade” den här skivan är folkpensionärer nu för tiden. Om de vågade köpa den, eller ens vågade säga att de gillade Stones vill säga. 1964 var det inte alls självklart. Då var Rolling Stones minst sagt suspekta.
Tänk på att 1964 fanns knappt sån här musik. Beatles hade gjort ett par skivor, men pop var ändå ett ganska nytt fenomen. Rolling Stones tog det dessutom ett steg längre, de lirade blues. För att vara den tiden - skitig och rå blues.
Att Stones nästan bara gjorde covers på andras låtar på den här skivan gjorde ingenting. Redan då kunde de konsten att göra låtarna till sina egna.
Man hör att det är Stones som ligger bakom, även om det är en Willie Dixonlåt. Stones hade förresten nästan inga egna låtar alls 1964.
Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivartalanger hade då bara precis vaknat. Bara en låt av The Glimmer Twins finns med på skivan, Tell Me (You´re Coming Back), ironiskt nog den enda poplåten...
Den här skivan finns i förvirrande många återutgivningar och pressningar. Den skiva jag har är en tysk reissue från 1970, där omslagsbilden från den brittiska originalpressen bytts ut.
När skivan släpptes i USA fick den namnet Englands Newest Hitmakers. Till skillnad från den brittiska pressen hade där singeln Not Fade Way tagits med i stället för (Mona) I Need You Baby.
Nr: 1275/2222
Det här kan du fråga farfar om. Men jag tror att han håller med mig. Rolling Stones första LP var en fantastisk debut. Nej, förresten, det var en otroligt fantastisk första LP. Och de behövde inte öva sig på att vara otrevliga långhåriga slynglar. Den talangen hade de redan från början, enligt ryktet kombinerat med dålig hygien och ett omättligt begär efter alkohol och lättfotade damer.
Att Stones nästan bara gjorde covers på andras låtar på den här skivan gjorde ingenting. Redan då kunde de konsten att göra låtarna till sina egna.
Man hör att det är Stones som ligger bakom, även om det är en Willie Dixonlåt. Stones hade förresten nästan inga egna låtar alls 1964.
Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivartalanger hade då bara precis vaknat. Bara en låt av The Glimmer Twins finns med på skivan, Tell Me (You´re Coming Back), ironiskt nog den enda poplåten...
Nr: 1275/2222
Man skulle kunna tillägga att även de låtar som tillskrivs "Nanker Phelge" är egna alster.
SvaraRaderaEn av gruppens absolut bästa skivor, enligt min mening. Länge tyckte jag till och med att den var nummer ett. Kanske gör jag det fortfarande. Men om jag sätter på nåt med Stones brukar det oftast bli Beggar's Banquet, min hembrända variant som inleds med båda sidorna av "Jumping Jack Flash"-singeln. Svårslaget, det också.
He, he, Beggars är briljant, och den här också, för att inte tala om Stricky fingers. Själv är jag ganska svag för Between the buttons, möjligtvis för att den är så annorlunda.
Radera