SPENCER DAVIS GROUP – AUTUMN´66 – 1966
Visst, det är bara ett samling soul- och bluescovers. Men oj vad bra det här är. Jag sitter fast. Om det här ”bara” är en coverplatta är det en förbannat bra sådan. Det finns med all rätt en del gamla Spencer Davisfans som påstår att den här skivan var den bästa gruppen gjorde.
Jag var bara sex år när den här plattan spelades in, hade fått min första riktig cykel den våren, en röd och vit Monark, men kom inte så långt.
Åt ena hållet på trottoaren slutade världen vid Röde Påle, en röd stolpe som vi döpt själva och var gränsen för vårt kvarter och som man inte fick cykla förbi. Åt andra hållet låg kiosken, men på andra sidan gatan, så den var oåtkomlig. Efter den gick backen ner mot stan brant, så dit vågade man sig inte.
Jag skulle börja lekskolan på hösten och visste inte ens vad popmusik var. När nån nämnde ”tonåringar” lät det som något farligt som man skulle akta sig för när de släntrade förbi på gatan. Att de lyssnade på popmusik hade jag hört nånstans. Men vad det var visste jag inte.
Kanske tyckte de Spencer Davis Group var lite pretentiösa, jämfört med andra 60-talsband verkar de varit seriösa. Eller kanske var det den här LP:n de lyssnade på då, Spencer Davis Groups tredje riktiga LP, som var ny då.
Så här 50 år senare borde den egentligen inte vara särskilt intressant. Covers på Midnight Special, When A Man Loves A Woman, och Mean Woman Blues har gjorts i betydligt mer kända versioner både före och senare. Men av någon märklig anledning är det just här, på Autumn´66, som bitarna faller på plats för min del. Jag kan inte låta bli att bara älska den här skivan och låtarna. Alla.
When A Man Loves A Woman dog för mig redan någon gång på 80-talet, då den blev en hit för vilken gång i ordningen går inte att reda ut och blev så sönderspelad att man till slut inte ens orkade höra introt. Men på Autumn´66 är den något helt annat. Det är inte skivans bästa spår, men i Spencer Davis 60-talsversion blir den fantastisk.
Nr: 2117/2222
Visst, det är bara ett samling soul- och bluescovers. Men oj vad bra det här är. Jag sitter fast. Om det här ”bara” är en coverplatta är det en förbannat bra sådan. Det finns med all rätt en del gamla Spencer Davisfans som påstår att den här skivan var den bästa gruppen gjorde.
Åt ena hållet på trottoaren slutade världen vid Röde Påle, en röd stolpe som vi döpt själva och var gränsen för vårt kvarter och som man inte fick cykla förbi. Åt andra hållet låg kiosken, men på andra sidan gatan, så den var oåtkomlig. Efter den gick backen ner mot stan brant, så dit vågade man sig inte.
Kanske tyckte de Spencer Davis Group var lite pretentiösa, jämfört med andra 60-talsband verkar de varit seriösa. Eller kanske var det den här LP:n de lyssnade på då, Spencer Davis Groups tredje riktiga LP, som var ny då.
Så här 50 år senare borde den egentligen inte vara särskilt intressant. Covers på Midnight Special, When A Man Loves A Woman, och Mean Woman Blues har gjorts i betydligt mer kända versioner både före och senare. Men av någon märklig anledning är det just här, på Autumn´66, som bitarna faller på plats för min del. Jag kan inte låta bli att bara älska den här skivan och låtarna. Alla.
Nr: 2117/2222
Spencer Davis Group var utan tvekan ett av de bästa banden i 1960-talets s.k. "british invasion". De är, i likhet med The Zombies, klart undervärderade.
SvaraRaderaSteve Winwood var 17 år när många av låtarna spelades in, makalöst bra röst för att komma från en så ung kille. Jag hörde Spencer Davis Group i Sverige i slutet på 60-talet. Då hade Winwood slutat i bandet och ersatts av Eddie Hardin (orgel/sång). Det var relativt vanligt med soul/bluescovers vid den här tidpunkten. 4 av 12 låtar på Autumn '66 är "eget" material.
SvaraRadera