Live In London var länge den saknade liveplattan, att den till slut dök upp, men för sent, måste ändå på något sätt varit förlösande för fansen. Men tiden har läkt alla sår. 1974 spelade utgivningsåret ohyggligt stor betydelse, idag gör det absolut ingenting.
Men den här live-LP:n kan de inte sagt nej till. Den är visserligen utgiven för sent men är inspelad 1972 på The Greyhound i Croydon. Där visade Amon Düül II upp sig i hela sin kaotiska och förvirrade storhet.
Kanske är det därför publiken knappt hörs i bakgrunden, för vad skulle londonborna våga tycka om dessa tyska undergroundrockers som ställde allt på sin spets samtidigt som de gick emot precis alla (av engelsmännen) fastställda konventioner.
Måste jag påpeka att Live In London är ett bländande livealbum, trots att ljudet på sina ställen är ganska grötigt och dovt? Det räcker med att höra inledningen med Archangels Thunderbird (Amon Düüls vad jag vet enda treminutare och singel) från Yeti för att inse att det som väntar kommer att bli något utöver det vanliga.
Givetvis blir det inte som man tror. Amon Düül leverar inte ett antal förväntade standardnummer utan håller sig på a-sidan mest till låtar från Yeti och på b-sidan till eposet Syntelman´s March Of The Roaring från Tanz Der Lemminge. Det hindrar dock inte att bandet ger sig ut i märkliga och fantasieggande improvisationer, vilket borde gjort alla dem nöjda som 1974 längtade efter detta livealbum.Nr: 1718/2222
Var det för att engelskmännen var så pårökta som man valde sina lite mer svåra låtar? Inget från Carneval in B och Wolf City, märkligt, för Live in London gavs ut för att marknadsföra Amon Duul i England.
SvaraRaderaJag tycker att det enda som skiljer låtarna åt är att ljudet är mycket bättre på studioinspelningarna så denhär känns helt överflödig för mig.
Nu finns den även med ett nytt konvolut som tur är.