BLACK SABBATH – VOL 4 – 1972
Att dra upp en skräplåt som Changes borde vara ganska pinsamt för Black Sabbath. De textraderna kommer aldrig att gå till historien som större lyrik. Troligare är att om Ozzy kommit med den texten till en diktskrivarkurs på mellanstadiet hade han fått bakläxa. ”I feel unhappy/I feel so sad/I lost the best friend/I ever had”.
Nej, de raderna är av sådan kvalitet att de skulle kunna funka i svenska melodifestivalen. Att Ozzy klarade av att sjunga den texten utan att att börja garva eller ta till lipen får tillskrivas honom som en styrka.
Vol 4 är dock inte lika pinsam hela vägen, det är tvärtom ett ganska spännande album från våra hårdrockslegender, som här uppenbart ville förnya sig.
Men det är inte så att Sabbath inte låter som Sabbath här. Nej då, det är precis samma fläskiga riffrecept som på de tidigare skivorna. Skillnaden är att de här tar ut svängarna liite mer och experimenterar liite med att förändra sitt sound.
Som exempel passar jag på att nämna låten FX, det vill säga ”pausljuden” mellan Changes och Supernaut på förstasidan som skulle kunnat vara den låt som tagit Black Sabbath ut till den progressiva hårdrocken.
Nu blev det inte mer än pausljud den här gången, men tendensen fanns där. Det skulle dröja till Sabotage innan Black Sabbath hamnade åtminstone i gränslandet till den progressiva rocken.
Underligt förresten vad den där psykedeliska vertigoetiketten framkallar nostalgiska känslor. När jag ser den snurra på tallriken är jag i tanken direkt tillbaka till mitt 70-tal och källaren där jag spelade mina LP-skivor så fönsterutorna skallrade.
Nu för tiden gillar jag inte att spela mina skivor så högt. Fördelen är att jag slipper huvudvärk och öronsus. Nackdelen är att jag upptäcker såna där ovidkommande saker som texterna till exempel. När jag nu lyssnar på Changes är det nästan så jag skäms lite. Inte för egen del, utan mest för Ozzy.
Nr: 2011/2222
Att dra upp en skräplåt som Changes borde vara ganska pinsamt för Black Sabbath. De textraderna kommer aldrig att gå till historien som större lyrik. Troligare är att om Ozzy kommit med den texten till en diktskrivarkurs på mellanstadiet hade han fått bakläxa. ”I feel unhappy/I feel so sad/I lost the best friend/I ever had”.
Men det är inte så att Sabbath inte låter som Sabbath här. Nej då, det är precis samma fläskiga riffrecept som på de tidigare skivorna. Skillnaden är att de här tar ut svängarna liite mer och experimenterar liite med att förändra sitt sound.
Som exempel passar jag på att nämna låten FX, det vill säga ”pausljuden” mellan Changes och Supernaut på förstasidan som skulle kunnat vara den låt som tagit Black Sabbath ut till den progressiva hårdrocken.
Nu blev det inte mer än pausljud den här gången, men tendensen fanns där. Det skulle dröja till Sabotage innan Black Sabbath hamnade åtminstone i gränslandet till den progressiva rocken.
Nu för tiden gillar jag inte att spela mina skivor så högt. Fördelen är att jag slipper huvudvärk och öronsus. Nackdelen är att jag upptäcker såna där ovidkommande saker som texterna till exempel. När jag nu lyssnar på Changes är det nästan så jag skäms lite. Inte för egen del, utan mest för Ozzy.
Nr: 2011/2222
Jag är visserligen helt fel person att bedöma Black Sabbath. Jag har aldrig intresserat mig för hårdrock/metal i någon form, och det lilla jag hört av Black Sabbath är enligt min mening bland den värsta smörja som någonsin marknadsförts som "rockmusik".
SvaraRaderaMed ovanstående sagt vill jag ändå ge en kommentar:
Om man nu gillar Black Sabbath - vilket ju många bevisligen gör - så är det väl knappast för låttexternas skull. Det fansen gillar är troligen det du beskriver som "det fläskiga riffreceptet", möjligen i kombination med bandets image (flirtandet med satanism/ockultism osv.).
Så visst var kanske Hr. Osbournes texter pinsammare än vanligt på denna skiva. Men ärligt talat tror jag att den genomsnittlige Black Sabbath-lyssnaren skiter högaktningsfullt i det.
Jo, det har du säkert helt rätt i.
Radera