ELOY – DESTINATION – 1992
Det var med en viss julaftonskänsla jag hämtade ut postpaketet med den här CD:n. Eloys ”glömda album”, Bornemanns svårfångade platta från 1992, en skiva som ytterst sällan är ute till försäljning. Jag betalade förmodligen lite för mycket, men det var den sista Eloy-plattan som saknades i min samling.
Därför skulle jag vilja säga att Destination är en bra skiva, värd sina pengar. Men det kan jag inte. Den känns i stället trött, oinspirerad och nästan som vilken annan hårdrockplatta som helst från den tiden.
Det är inte krautrock, Destination har absolut inget med album som Inside, Floating eller Dawn att göra. Det är inte ens progressiv rock, det finns bara antydningar.
Ska man vara ”snäll” går det ju alltid att hävda att inledningen med Call Of The Wind är prog. Men det är mest för att Bornemann låter en flöjt härja i bakgrunden, något som borde få mig att tänka på Jethro Tull och deras 87:a Crest Of A Knave, den där paradoxala plattan som blev vald till det årets metalalbum.
I stället får det mig att börja fundera på om den inte har mer med Under Wraps att göra, Andersons katastrofplatta från 1984. Destination känns nämligen precis lika fel...och lika mycket synthig...
Jag tycker det luktar pudelrock, AOR. Och den som gillar Eloy-album som Metromania och Ra kan nog ha en viss förståelse för detta album. Men för dem som har Eloys klassiska 70-talare fortfarande i färskt minne kan nog Destination tyckas vara främmande och lite för billig.
Det som i allmänhet brukar rädda tyska Eloy och Bornemanns skivor är hans usla engelska uttal, som just därför blir ganska charmigt. Men inte här. Här är det bara dåligt.
Så nej, Destination var inte värd sina pengar om man ser till innehållet. Däremot var den värd varenda krona bara för tillfredsställelsen att nu ha samtliga Eloys album i samlingen.
Nr: 11/CD
Det var med en viss julaftonskänsla jag hämtade ut postpaketet med den här CD:n. Eloys ”glömda album”, Bornemanns svårfångade platta från 1992, en skiva som ytterst sällan är ute till försäljning. Jag betalade förmodligen lite för mycket, men det var den sista Eloy-plattan som saknades i min samling.
Ska man vara ”snäll” går det ju alltid att hävda att inledningen med Call Of The Wind är prog. Men det är mest för att Bornemann låter en flöjt härja i bakgrunden, något som borde få mig att tänka på Jethro Tull och deras 87:a Crest Of A Knave, den där paradoxala plattan som blev vald till det årets metalalbum.
I stället får det mig att börja fundera på om den inte har mer med Under Wraps att göra, Andersons katastrofplatta från 1984. Destination känns nämligen precis lika fel...och lika mycket synthig...
Det som i allmänhet brukar rädda tyska Eloy och Bornemanns skivor är hans usla engelska uttal, som just därför blir ganska charmigt. Men inte här. Här är det bara dåligt.
Så nej, Destination var inte värd sina pengar om man ser till innehållet. Däremot var den värd varenda krona bara för tillfredsställelsen att nu ha samtliga Eloys album i samlingen.
Nr: 11/CD
"Det som i allmänhet brukar rädda tyska Eloy och Bornemanns skivor är hans usla engelska uttal, som just därför blir ganska charmigt."
SvaraRaderaHahaha! Underbart! Snacka om att anstränga sig för att försöka hitta något positivt! Med den inställningen borde du kunna tjäna grova pengar som något slags konsult som lär ut "positivt tänkande".
Men visst, jag känner igen problematiken och har själv varit där. Man har lagt ut alldeles för mycket pengar på en platta som - trots högst ställda förväntningar - visar sig vara smörja. Då gäller det verkligen att anstränga sig för att inför sig själv kunna rättfärdiga köpet och inte behöva känna sig som den jubelidiot man av allt att döma är...
Skrev en kommentar, men den gick ej att posta och det var ej första gången. Så trött man blir. Såhär rankar jag i alla fall eloys skivor
SvaraRadera1 Floating
2 Inside
3 Dawn
Alltså de lite mer rockiga albumen.
Helt inne på samma linje. Kan inte komma på något annat album som är intressantare. Eloy var bäst i början av 70-talet.
Radera