OLA MAGNELL – ROLÖS – 2010
Svensk vispop när den är som bäst. Jag tyckte det inte först, men nu är jag övertygad. Ola Magnells album Rolös är ett sånt där album som växer för varje gång.
Jag vågar inte jämföra den med storheter som Nya perspektiv och Straggel & strul, men Rolös ligger nånstans i närheten som en bubblare på listan.
Ola Magnell tog tid på sig med den här skivan.
När Rolös äntligen kom hade det gått sju år sedan senaste skivsläppet, Vallmoland. Det var också ett briljant album...insåg jag efter ett antal genomlyssningar. Det är nämligen så med Ola Magnells musik, den måste få växa.
Rolös håller Ola Magnell kvar på samma vackra plats, poetisk vispop och metaforiska texter. Vad som dock slår mig är att flera av låtarna på albumet handlar om kärlek. Men inte smetiga och kladdiga standardballader.
Ola Magnell berättar i stället om kvinnan som inte var hon som fick hans ögon att tåras. Om segelturen som slutade med gräl. Men också om lyckliga ögonblick som romansen med Lisa lucidor och om Solveig (du är en sol för mej).
Som alltid lite vemodigt, men med humor och krydda. Rolös är Ola Magnells tolfte album och musiken är densamma som (nästan) alltid. Akustisk gitarr, lite dylanskt, en dos Bellman. Den här gången nämns också Tom Waits som en av inspirationskällorna.
Nr: 134/CD
Svensk vispop när den är som bäst. Jag tyckte det inte först, men nu är jag övertygad. Ola Magnells album Rolös är ett sånt där album som växer för varje gång.
När Rolös äntligen kom hade det gått sju år sedan senaste skivsläppet, Vallmoland. Det var också ett briljant album...insåg jag efter ett antal genomlyssningar. Det är nämligen så med Ola Magnells musik, den måste få växa.
Ola Magnell berättar i stället om kvinnan som inte var hon som fick hans ögon att tåras. Om segelturen som slutade med gräl. Men också om lyckliga ögonblick som romansen med Lisa lucidor och om Solveig (du är en sol för mej).
Som alltid lite vemodigt, men med humor och krydda. Rolös är Ola Magnells tolfte album och musiken är densamma som (nästan) alltid. Akustisk gitarr, lite dylanskt, en dos Bellman. Den här gången nämns också Tom Waits som en av inspirationskällorna.
Nr: 134/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar