No Good Woman – Back In Pink

GEORDIE – NO GOOD WOMAN – 1980

Inte länge sen den här skivan var uppe på bloggen. Men när jag nu bytt ut min kassett och CD mot en nypress i rosa vinyl finns det så klart all anledning att köra texten igen. Ungefär så här skrev jag så sent som i december 2019.

Back In Black var första albumet AC/DC släppte med Brian Jonson som sångare. En legendarisk platta. No Good Woman är dock inte lika omtalad. Det var sista skivan med Geordie, bandet han lämnade för äventyret med AC/DC.

Vad Brian Johnson betytt för Geordie visade sig ganska snabbt. Något år efter han flyttat från Newcastle i England till Australien fick hans gamla bandpolare nog och avslutade bandets karriär. Själv tog han på sig keps, gav därmed gubbrocken ett ansikte, och rockade stenhårt vidare ihop med bröderna Young ända fram till 2016, då han 71 år gammal tvingades lägga av på grund av allvarliga problem med hörseln. En inte helt oväntad skada i och för sig...

Nu över till den här textens huvudnummer, No Good Woman. Ett Geordiealbum som många av någon anledning missade. Lite märkligt, skivorna innan, både Don´t Be Fooled By The Name och Save The World hade ju gått hem hos både hårdrock- och glamrockfolket i mitten av 70-talet. Kanske hade Geordie dröjt för länge. När No Good Woman till slut dök upp hade det gått nästan två och ett halvt år, vilket på den tiden, i min värld, var en eon.

Möjligtvis blev Geordie bortglömda. Men då ska man komma ihåg att det sena 70-talet var helt sagolikt, det dök upp fantastiska album nästan varenda vecka. Och så kom punken och sen new wave, ska och en pubrockrevival som det gnistrade om. Det var synd att skivan kom bort, det är en bra platta, Geordies näst bästa efter Don´t Be Fooled By The Name.

Jag drabbades så klart också. Jag köpte inte ens skivan på vinyl, trots att jag stod och höll i den. Jag tänkte nämligen till lite extra (ironi) och slog till med en kassett. Det var väl i och för sig rätt tänkt eftersom jag just då höll med att ta körkort och då planerade för framtida skivor att ha i bilen. En annan lite sorglustig detalj i detta var att bilen saknade bilstereo.

Något jag i och för sig ordnade senare, men så illa att jag pajade tändningslåset och fick byta det för dyra pengar. Men som tur var hade jag i alla fall min geordieskiva att lyssna på... Jag skulle så klart köpt skivan på vinyl. Idag är No Good Woman en av de där omöjliga skivorna att få tag på. Jag har visserligen kvar kassettbandet och en ganska sjysst kassettspelare.

Men de där kassetternas kvalitet kan man ju diskutera. Efter så där 35 år i hyllan har bandet blivit svajigt och ljudet desstom lite sunkigt. Det är av den anledningen jag numera äger skivan även på CD. Jag var ju bara tvungen. Fick tag i den svenska reissuen från 2000, den med två extraspår.

Både CD:n och kassetten är nu utbytta mot en nypressad rosa vinylskiva. Detta enbart för att jag, så klart, gillar vinyl mycket bättre än både CD och kassett ihop. Någon annan skillnad är det faktiskt inte, ljudet är till och med lite bättre på CD:n...

Och om jag inte nämnt det. Det är en bra platta. Inte så rockig som Save The World, inte så glamrockigt smart som Don´t Be Fooled By The Name och definitivt inte så stökig som debutskivan Hope You Like It.

Utan i stället en ganska väl avvägd rockplatta, lite folkrockig (vilket Geordie gillade), lite pubrockstendens med allsång och med fler ballader än på någon av de andra. Det är en skiva jag gärna lyssnar på även nu för tiden. Och om jag måste välja. Då tar jag No Good Woman hellre än Back In Black. Alla dar i veckan. Och när den nu finns i rosa är ju valet givet, Back In Pink.

Nr: 1586/2222

Harpo, Chaplin och Björn Skifs på trumpet

HARPO – SMILE – 1976

Jag hade inte en aning om att Björn Skifs spelar trumpetsolo på Smile, den största hitlåten från den här skivan. Men det gör han. Det är mycket man inte vet. Men det har nog ingen avgörande betydelse gissar jag. Det är Harpo och Charlie Chaplin som är den stora grejen här.

De flesta av mina harposkivor har för länge sen fått lämna samlingen, mest på grund av att de varit repiga, såna åker nämligen obönhörligen ut. Men Smile har jag kvar, dels för att den trots mycket spelande är i fint skick. Och sen givetvis för att det är en bra platta.

Sen gör det nog en del att jag har Charlie Chaplins egen version av låten Smile på stenkaka. Jo, det var Chaplin som spelade in den. Men någon grammfon för att spela stenkakor har jag inte längre, så lyssna på originalet kan jag inte. Då är det så klart nödvändigt att ha Harpos skiva. Kanske ett måste till och med.

När jag nu spelade skivan igen slog det mig att jag fortfarande har rätt bra koll på låtarna. Texten på Horoscope sitter där. Den låten var en av LP:ns hitlåtar ihop med Rock´n´ Roll Clown och Smile (så klart). En låt jag fullständigt förträngt var Bubblegum Gun, som därför blev ett trevligt återseende.

Efter att ha lyssnat på den funderade jag på om Harpo vid den här tiden möjligtvis varit lite inspirerad av bröderna Mael i Sparks. Det är en småknepig låt med överraskande vändningar som känns igen. Rock´n´roll Clown skulle också kunna passa in där.

Men nä, så var det nog inte. Däremot är LP:n Smile ovanligt varierad jämförd med många av Harpos tidigare plattor. En LP som fortfarande är underhållande att lyssna på. Det är inte illa av en svensk popskiva från mitten av 70-talet.

Nr: 1438/2222

Strawbs i nya rockkläder

STRAWBS – NOMADNESS – 1975

Nomadness ska enligt många fans vara ett av Strawbs allra svagaste album. De har säkert rätt. Jag kan dock inte låta bli att tycka om den här plattan, åtminstone till en del. Det är en rockigare platta än normalt från prog-, folkrockiga Strawbs, och det kan jag faktiskt tycka vara okej.

Tydligen var det så att Strawbs i mitten av 70-talet hade siktet på att inta hela USA, de nöjde sig alltså inte med England och Europa. Det sägs vara förklaringen till soundet på den här plattan, som är mer rock- och bluesorienterat än gruppens tidigare.

Något som många fans – fullt förståeligt – inte ansåg var särskilt klädsamt för ett så välrenomerat progrockband som Strawbs. USA-lanseringen gick som väntat inte heller särskilt bra. Det hjälpte inte ens att Rick Wakeman hoppade in och lirade keyboard.

Nu har jag inte ett särskilt långvarigt eller särskilt känslosamt förhållande till det här bandet. Strawbs kom in relativt sent i mitt liv (då främst med Hero And Heroine, som jag dessutom hörde första gången massor av år efter den släpptes), och mitt lyssnande blev därför inte på något sätt kronologisk utan i den ordning skivorna dyker upp i de skivaffärer jag besöker.

Det är till exempel därför jag ännu inte hört någon av Strawbs allra första plattor, utan har fått nöja mig med LP-skivorna från 1974 och framåt. I fallet med Nomadness är det ganska befriande.

Jag kan utan några som helst egentliga känslomässiga bindningar eller liknande lyssna på skivan utan att medvetet eller omedvetet göra jämförelser till dess nackdel, eller fördel.

Så jag kan i stället konstatera att Strawbs klär rätt bra i rock- och bluesutstyrseln också, dock utan att direkt imponera. Lättviktigt? Kanske det, men inte alls behagligt att lyssna på. Kvaliteten på låtarna är generellt hög, med det lilla bekymret att det saknas en riktig topp. Föreslår dock att Golden Salamander officiellt utnämns till skivans bästa spår.

Nr: 1244/2222

Genesis försökte sätta trenden

GENESIS – ABACAB – 1981

Det går inte att sätta någon exakt tidpunkt även om den inte går hela vägen. För här märks att Genesis fortfarande försöker sätta trender i stället för att följa dem. De försökte åtminstone. Försökte.

Nu blir det dock inte så där jättebra. En del gamla proggiga genesisfans vrider säkert lite generat på sig när Abacab kommer på tal. Det är ingen höjdpunkt i bandets historia. Den här ju till bandets senare historia, den utan både Gabriel och Hackett.

Som mainstream popskiva har Abacab dock vissa kvaliteter. Men utan att överraska eller presentera något spännande. Abacab är bara en lagom genomtråkig skiva som man med enkelhet kan lyssna igenom flera gånger utan att egentligen uppfatta om annat än ljud i bakgrunden.

Å andra sidan saknas det ordentliga bottennapp, det var Phil Collins, Rutherfors och Banks alldeles för rutinerade för, så det går inte att peka ut Abacab som en dålig platta. Men de där två LP-sidorna försvinner liksom förbi utan att man märker det. Helt plötsligt ligger nålen längst in på skivan och skrapar och orsakar på sin höjd ett konstaterande jaså...

Det var inte lika självklart då. Men så här snart 40 år senare går det tveklöst att peka ut Abacab som en synthpopskiva. Utom skivans kanske bästa låt, Dodo/Lurker, en sju minuter lång sak som med lite god vilja kan kallas progressiv rock.

Men den som gillar trummaskiner och såna där danslåtar man aldrig kommer ihåg namnet på, kanske tycker det här är en bra platta.

Nr: 1246/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare. Det här är en repris av ungefär samma text.

Hooters är en del av min historia

HOOTERS – ZIG ZAG – 1989

Jag vågar påstå att Zig Zag blev Hooters stora genombrott. Åtminstone var det då vi här i Sverige fick upp ögonen för bandet. Låtar som Brother Don´t You Walk Away, You Never Know Who Your Friends Are och reggaeversionen av 500 Miles blev stora radiohits.

Jag köpte inte skivan då, visste inte ens vad bandet hette, men gillade det lite skitiga rocksoundet som det är på den här plattan. Att det soundet idag känns både bombastiskt och överambitiöst skyller jag på den tidens musiktänk. Det var så bra rock skulle låta då. Men det var först när Hooters släppte Out Of Body ett par år senare jag fattade vad bandet som spelade hette och de blev en del av min historia.

Idag har jag inte oväntat lite svårare för Zig Zag. Den hörde ju till de där skivorna man ganska snabbt tröttnade på. Jag har sedan dess inte känt något behov av att spela skivan och fick när jag nu bestämde mig för att skriva om den, tvinga mig att motvilligt lyssna på den igen.

Och jag kommer till samma slutsats nu som då. Hitlåtarna är bra, överproducerade men precis som det skulle vara i slutet av 80-talet. En del låtar är fortfarande jobbiga, som Always A Place och Give The Music Back, som blir lite för mycket metalflirtande för att det ska vara kul i längden.

Jag ångrar dock inte skivköpet eller att skäms över att skivan finns i samlingen. Jag var med i slutet av 80-talet, det var Hooters också, de hör liksom till mitt förflutna vare sig jag vill eller inte.

Jag kan dock inte undgå att konstatera att det förmodligen bästa med Zig Zag för min del var att det var den skivan som visade på Hooters tidigare plattor, främst One Way Home och Nervous Night, som jag tycker är starkare.

Nr: 1655/2222

Hårdrock med religiösa undertoner

BLIND VENGEANCE – BLIND VENGEANCE – 1985

Blind Vengeance var ett kortlivat fenomen som i mitten av 80-talet spelade in två album. Sen försvann de från rockhimlen för alltid och hade aldrig någonsin nämnts om det inte varit för sångaren Harry Hess som senare bildade Harem Scarem.

Det är ett något mer känt hårdrockband, som under det tidiga 90-talet spelade in ett par uppskattade album och sen fortsatte spela in skivor som dock betydligt färre har koll på. Det första album Blind Vengeance spelade in hette Taste Of Sin.

Det är ett sånt där obskyrt album som samlare nu för tiden kan betala dyra pengar för. Av det kan man utläsa att debutskivan aldrig gick särskilt bra och att det förmodligen bara var bandets polare och några till initierade i genren som köpte skivan.

Andra plattan, den jag har i samlingen, är inte lika svår att få tag på och finns dessutom utgiven på CD. Det betyder dock inte att den i mitten av 80-talet blev någon direkt succé för detta håriga kanadensiska hårdrockband.

Nej, det var inte särskilt många som uppmärksammade Blind Vengeance då. Men man ska komma ihåg att hårdrockvärlden vid den tiden kryllade av långhåriga snorvalpar med hempermanentade lockade hårfluff, massor av ylande gitarrer och låtar med kryptiska texter.

Vad gäller texterna kan det varit en nackdel för dessa kanadensiska ynglingar att låtarna hade en viss religiös koppling. I mitten av 80-talet sågs detta av ”riktiga” hårdrockare som väldigt fel. Då levde i högsta grad debatten om hårdrockens farlighet för den oskyldiga ungdomen, påhejad av diverse religiösa krafter, vilket gjorde att hårdrock med religiös anknytning sågs som synnerligen suspekt.

Det andra ”problemet” med Blind Vengeance var att deras låtar inte var särskilt originella. Visserligen sjyssta låtar, men ett sound som lät som precis alla andra också gjorde. Jag kan därför inte påstå att Blind Vengeance är ett band som har någon framtid i min skivsamling. Jag är, och har alltid varit, tveksam till den hårdrockscen som uppstod under mitten av 80-talet där utseende och image var viktigare än soundet.

Nr: 1574/2222

Scafell Pike med evertdarr på stämman

SCAFELL PIKE – SKAGERACK – 1977

Innan folkrock blev ett begrepp, innan Pogues, Waterboys och Aztec Camera, dök Scafell Pike upp från ingenstans. Ett svensk-brittiskt folkrockband med taktfasta låten Skagerack och en LP med samma namn. Det där var en låt som fastnade. Och som jag fortfarande tycker väldigt bra om.

1977 verkade det som att Scafell Pike var något helt nytt. Det var ingen som berättade att bandet funnits ända sedan 1971 och på väg vägen hunnit med att ge ut flera skivor, Skagerack var deras fjärde. Svensken Jerry K Gustafsson hade kommit med i bandet redan 1972. Det nya var möjligtvis att LP:n spelats in i Sverige, med svenska tekniker och studiomusiker.

Bandet gjorde dessutom en alldeles egen, och säregen, tolkning av Evert Taubes Fritiof i Arkadien – Fritiof In Arcadia. 1977 var det väldigt vågat, att pilla på den svenska nationalskaldens verk fick ju knappast ens Sven-Bertil Taube göra. Men nåja, Scafell Pikes version var trots allt ganska trevlig, sångaren Derek Hudson hade till och med evertdarr stämman.

För att göra det ännu mer svenskt översatte bandet också Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig till engelska och tonsattes. Därmed blev Scafell Pike accepterade till och med av 60-talisternas föräldrageneration, som annars var synnerligen tveksam till den nya musiken.

Scafell Pike ska väl egentligen inte jämföras med Waterboys och liknande. Det får jag ta tillbaka. Likheterna med äldre storheter som Steeleye Span och Fairport Convention är naturligtvis betydligt större. Och det är förmodligen där man hittar bandets verkliga rötter.

Scafell Pikes storhetstid i min rockvärld var dock kort. Herregud det var ju -77. När Sex Pistols dök upp senare den hösten var det ingen som kom ihåg bandet eller Skagerack eller folkrock. Efter november 1977 blev inget sig likt igen.

Men Scafell Pike fortsatte spela in skivor. Bandet släppte efter Skagerack ytterligare tre LP-album, den sista 1981. Säkert bra folkrockplattor alla tre, men jag har dem inte och har inte hört dem. Men man vet aldrig, de kanske letar sig till samlingen de också.

Scafell Pike var nog, när jag nu tänker efter och lirar Skagerack, ett underskattat band som man nog borde lyssnat mer på, och inte bara på Anarcy In The UK.

Nr: 1577/2222

Inte så positivt som jag hoppats

TEN YEARS AFTER – POSITIVE VIBRATIONS – 1974

Nja, så positivt är det väl ändå inte. Där tog han i Alvin Lee, men missade nog målet. Positive Vibrations är knappast något av Ten Years Afters starkare album, det är nämligen inte någon bluesrockalbum, utan mer en popskiva.

Min första tanke är att jämföra den med skivan innan, Rock & Roll Music To The World, ett album som jag hade svårt för redan från början. Jag vågar påstå att Positive Vibrations är en fortsättning på samma lite urvattnade tema. Det stora problemet är det egentligen inte finns några riktigt bra låtar. Det mesta håller så klart hög kvalitet, men är inte särskilt roligt att lyssna på, eller inspirerande om man nu vill kalla det så.

Det riktigt jättestora problemet är dock så klart att jag inte kan låta bli att jämföra Ten Years Afters senare skivor med gamnlingarna, alltså klassikerna. Det jobbiga för en skiva som Positive Vibrations är att man gärna plockar fram ett album som A Space in Time eller Cricklewood Green för att jämföra. Ja, då förstår ni säkert själva...

Men ett album med Alvin Lee och Ten Years After går naturligtvis ändå inte att avfärda bara så där. Positive Vibrations, med alla sina brister ämför med annat material av Lee, är givetvis ändå ett album som är väldigt underhållande.

Inledningen med Nowhere To Run och sen titelspåret Positive Vibrations fungerar åtminstone på mig. Sen är resten av låtarna som sagt genomgående av hög kvalitet.

Enda stora invändningen jag egentligen har är sista låten på a-sidan, rock´roll-spåret Going Back To Birmingham och sen första låten på b-sidan It´s Getting Harder, som jag inte kan karaktärisera som annat än flamsig.

Positive Vibrations är dock ett album som varje Ten Years Afterintresserad bör ha i samlingen. Men kanske kan nöja sig med att bara spela någon gång emellanåt. Alvin Lee har ju gjort så mycket mer som är så mycket roligare.

Nr: 1401/2222

Ett projekt jag gav upp

OF MONTREAL – SATANIC PANIC IN THE ATTIC – 2004

Försöker förstå mig på popmusik från början av 2000-talet som provade vägar där ingen kört förr. Of Montreal hörde där en period till mina projekt. Jag gav upp. Deras väg gick åt ett håll där jag kände att jag tappade intresset.

Det började med en köp-tre-betala-för-två-kampanj hos en indiehandlare på en skivmässa. Var egentligen bara intresserad av en låt, Jennifer Louise från Of Montreals album Aldhils Arboretum. Jag hittade den plattan och fick med Satanic Panic In The Attic på köpet, som tredje och sista (vilken den andra var har jag glömt). När jag kom hem funderade jag länge på varför.

När jag sen lyssnat på den behövde jag mer tid att fundera. Of Montreal står för någort jag inte riktigt kan förlika mig med. I grunden snygg och välpolerad pop men så skruvad att den blir svår att lyssna på, jobbig. Bandet vränger ljudbilden till diskantens gräns, som förstärks av att sångarens röst är gnällig.

Of Montreal skapar på så sett ett visserligen annorlunda sound, men inte något jag upplever som intressant. För mig känns detta mer som en upprepning av ett redan testat recept...vanliga poplåtar som ges en ny ljudbild och på så sätt ska få folk att tro att det förmedlas något nytt.

Detta sagt med vetskapen om att Satanic Panic In The Attic anses vara, av dem som gillar den sortens musik, ett av Of Montreals mer intressanta album. Jag är väl medveten om att jag nu låter lika gnällig i rösten som sångaren i Of Montreal, men man kan ju inte gilla allt.

Nr: 202/CD

2020-02-20, kl 20.20

Jag måste bara reprisera den här skivan, just nu.

20/20 - 20/20

Ganska charmigt av Bob Welch

BOB WELCH – BOB WELCH – 1981

Ett riffigt album, riktigt rockigt, åtminstone för att vara Bob Welch, som under sin solokarrär fram till den här plattan levererat ett par halvsmöriga album, åtminstone för oss som ville kalla oss rockers. Inte alls i samma anda som Fleetwood Mac, som han fått kicken från.

Men jag blev positivt överraskad och upptäckte att jag gillade flera av låtarna på den här skivan. Mest för den lite hårdare stilen han skaffat sig här än på tidigare album som Three Hearts och French Kiss till exempel. Men också för att låtarna han gör är riktigt sjyssta. Gillar både Bob Welchs egna och de coverlåtar han gör.

Gillar inte minst – och det är nog en skräll – hans version av gamla Smokiehiten If You Think You Know How To Love Me (Chinn-Chapman). I min popvärld är det därför en platta som inte helt saknar charm utan jag faktiskt kan tycka är riktigt trevlig att lyssna på någon gång emellanåt. Inte alls så kass som ryktet säger med andra ord.

En skivsamlarkollega vill gärna påpeka att fördelen med att leta efter begagnade Bob Welchskivor är att de nästan alltid är i väldigt bra skick. Inte många har nämligen brytt sig om att lyssna på dem. Men gör det för allt i världen, man kan – som jag – bli överraskad.

Men enligt Allmusic.com, musiksajten som har koll på det mesta, är detta en tämligen oinspirerad skiva där alla låtarna låter mal på i samma tempo. Det har de kanske rätt i om man ser det från en annan sida än min.

Bob Welch var under stora delar av sin karriär, i sann nyliberal anda, betydligt mer intresserad av vilka effekter diverse olika droger hade på hans psyke. Främst heroin. Och det är troligen det som ger utslag på den här skivan. Och ja, han kan bli lite tjatig här.

Mitt intresse för Fleetwood Mac under Bob Welcheran var svalt (han var sångare där under perioden mellan Peter Green och Lindsey Buckingham). Hans solokarriär följde jag knappt alls på den tiden. Den här plattan köpte jag flera år senare, billigt på nån rea, mest för hans gamla meriter. Det blev ett bättre köp än väntat.

Det var var förmodligen väldigt besvärligt att ha med Bob Welch att göra, både för skivbolag och Fleetwood Mac. Men jag kan ändå inte låta bli att känna viss sympati för honom. Mick Fleetwood ville ju inte ha med honom alls att göra efter han kickats från bandet.

Men att han inte ens fick en inbjudan till när Fleetwood Mac blev invalda i rockens Hall Of Fame kändes på ett sätt lite taskigt. Men jag vet ju inget om omständigheterna, Mick hade förmodligen goda skäl. Bob Welch dog under tragiska omständigheter 2012.

Nr: 1577/2222

Gränslöst var ordet

FRANK ZAPPA – ABSOLUTELY FREE – 1967

Tricket ligger i namnet – Absolutely Free – det är exakt vad det är.

Här finns inget antingen eller. Man älskar eller hatar den här skivan. Första gången är svårast. Andra gången är man fast. Är känslan samma tredje gången, då...

Oavsett finns det mycket historia här. Mycket trams och nonsens också för den delen. Om folk inte förstod vad Zappa menade med Freak Out året innan, insåg dem det kanske med Absolutely Free. Gränslöst var ordet.

Det är inte helt enkelt att förstå sig på Zappa 1967. Eller är det så att man är så förblindad av ”idealbilden” av hur popmusik ska låta att man inte ens tillåter sig försöka? Ett ideal någon ”utomstående makt” lyckats plantera så djupt att jag till och med tror att det är ett uttryck för min egen vilja.

Kanske måste man inse att det är så för att kunna lyssna på och uppskatta ett album som Absolutely Free.

Tillbaka till skivan, Absolutely Free är ett konceptalbum. Det måste varit oerhört originellt 1967. Hur många sådana hade det gjorts då? Första sidan ägnas åt växternas liv, b-sidan åt livet i den amerikanska societeten...där åtminstone Zappa såg ett samband, förmodligen hade han rätt) det är socialpolitiska kommentarer, det är humor, givetvis sexuella utsvävningar, och mycket ironi.

Vad skivan inte har - till skillnad från Freak Out – är doo-wop och beatpop. Zappa flyttade med Absolutely Free sin gräns ännu längre ut genom att i stället använda sig av avantgardejazz och psykedelia. Absolutely Free är betydligt mer ”freaked out” än Freak Out.

Nr: 1252/2222

Jag hade från början en australisk utgåva av skivan. Men när jag nu genom lyckliga omständigheter lyckats hitta plattan i en tidig tysk utgåva i toppskick kunde jag inte låta bli att presentera skivan igen. 

Soundet är perfekt som på alla Alan Parsons album

ALAN PARSON PROJECT – PYRAMID – 1978

En av mina favoriter med Alan Parsons Project. Okej, kanske inte lika stor som gruppens stora bgenombrott I Robot, men en väldigt trevlig platta att lyssna på. Att Alan Parsons inspirerats av Beatles går inte att missa, och uppdaterar med synthar och ett atmosfäriskt sound.

Soundet är perfekt, som på alla Alan Parsons album. Man skulle kunna gissa att han på gruppens tredje platta ville återskapa magin från succéskivan I Robot året innan. Men jag har på senare år börjat ana att det nog egentligen var soundet från debutskivan, Tales Of Mystery And Imagination han var ute efter. Det skulle i så fall förklara mitt intresse för Pyramid. Tänker då kanske främst på inledningen med instrumentala Voyager som liksom sätter agendan för hela LP:n.

En hel del beatleskänsla också, Can´t Take It With You till exempel. Men det handlar nog mer om känslan än något påtagligt. Vad som däremot kommer väldigt nära är Alan Parsons synnerligen läckra atmosfäriska sound. I det sammanhanget kan jag så klart inte låta bli att nämna The Dark Side Of The Moon, ett album där Alan Parsons medverkade som ljudtekniker. Och jodå, han återskapade det pinkfloydiska soundet även på sina egna album.

Om man nu ska leta upp någon svaghet med Pyramid får i så fall bli att det saknas stort superhits, som I Wouldn´t Want To Be Like You från I Robot eller Damned If I Do från 1979 års Eve. Men i det här fallet blir det helheten som avgör, känslan av att lyssna på hela albumet. Det är en både behagligt och upplyftande.

Sen måste vi parata om mod också. 1978 var knappast det bästa året för att ge ut progressiv rock med långa instrumentakla avsnitt. Mitt i punk och new wave var det nästan som att begå offentlig självmord på sin karriär. Men Alan Parsons Project inte bara överlevde utan bevisade med Pyramid att den progressiva rocken inte på något sätt var nere för räkning.

Nr: 1583/2222

Nya överraskningar varje gång

MILLTOWN BROTHERS – VALVE - 1993

Britpopbandet Milltown Brothers trodde de hade något på gång i början av 90-talet. Första skivan, Slinky, hade tagits emot bra. 1993 var det dags för uppföljaren Valve. Men det gick inte alls...

Jag gillade första skivan även om jag inte alls var med i det tidiga 90-talets brittiska popvåg efter Oasis och Blur. Milltown Brothers kändes på något sätt oförstörda i min lite naiva bild av den överkommersialiserade popvärlden.

Jag tyckte rätt bra om Valve också, inte minst för att bandet där gjorde en ganska oväntad och udda version av Dylans It´s All Over Now Baby Blue, som funkade oväntat bra även iklädd överdimensionerad gitarrpop. Bara för den låten skulle man kunna ha skivan i samlingen.

Men det tidiga 90-talets pop-publik tyckte nog Dylan var mossig, om de ens hade en aning om att det var hans låt. Kunskapen är ibland läskigt dålig. Kommer ihåg en konsert från det tidiga 90-talet med ett lokalt band som presenterade Knockin´On Heavens Door som en ”gammal Guns ´N Roses-låt”.

En första lyssning kan ge intrycket att allt låter ungefär likadant. Men Valve är en sån där platta som växer lite för varje gång man lyssnar. Just nu tycker jag andra spåret, Turn Off, är en liten höjdare, men anar att det kan dyka upp andra överraskningar nästa gång skivan hamnar i spelaren.

Valve blev naturligtvis inte det avstamp mot den yppersta popeliten som Miltown Brothers hoppats. Den gick till och med så dåligt att bandet fick lämna sitt skivbolag och till slut upplöstes i intet, tillsammans med drömmarna om en framtid som hela världens pophjältar.

På 2000-talet återförenades bandet och har så här långt spelat in två album, 2004 Rubberband och 2015 Long Road, båda på eget bolag.

Nr: 258/CD

Jeff Lynne tillbaka till Eldorado

JEFF LYNNE´S ELO – FROM OUT OF NOWHERE – 2019

Under ELO:s storhetstid på 70-talet var fyra år en oändligt lång period. Fyra år för är Jeff Lynne numera ingenting. Det var nämligen så lång tid det tog från förra plattan till den här. Och nu för tiden känns det som en bra mellanperiod, vi fans har ju blivit äldre vi också.

Jo, det är nog så att man får ett annat tidsperspektiv med stigande ålder. Och så blir man lite darrig när man upptäcker hur fort tiden börjat gå... Då kan det vara rätt skönt med en platta som From Out Of Nowhere. Jeff Lynne verkar nämligen vara en nostalgiker han också. På den här skivan nöjer han sig inte med att gå tillbaka till A New World Record och Out Of The Blue som han gjorde på skivan innan, Across The Universe.

Den här gången bjuder han på en resa hela vägen tillbaka – hem – till Eldorado och Face The Music. Alltså det sound som många av oss födda under det tidiga 60-talet främst förknippar med ELO. Kom ihåg att det är många av oss som betraktar A New World Record som en pinsam sellout.

Eldorado och Face The Music är dock album från ELO:s tid som innovativt och nyskapande progrockband, där det visserligen serverades mängder av violiner och storslagna arrangemang, men inte så sött sockrade utan i stället med en lite besk men frisk eftersmak. Det är den period av ELO:s historia jag tycker allra bäst om, förutom den märkliga debutskivan No Answer, den där vildögde Roy Wood fortfarande var kompis med Jeff, den skivan står i en helt egen klass.

Efter ett par album utan Woods medverkan landande Jeff Lynne ELO i eldoradosoundet, vilket sammanföll med tiden då jag började lyssna på ELO:s musik. Det är därför jag blir så glad när jag får höra 2019 års ELO ge sig tillbaka till den tiden.

För mig blir skivan ett tidshopp rakt tillbaka till mitten av 70-talet. Det är så klart nostalgi, men jag älskar det där lite skrapiga soundet, det inte helt välpolerade låtarna, åtminstone inte så blankputsade som det som skulle komma senare.

Jag tycker det här är en jättebra platta, men är inte helt säker på att andra gör det. Jag läste en recension där skribenten tänkte sig en jämförelse med outtakes från Out Of The Blue eller A New World Record, vilket med ett lite kortare perspektiv naturligtvis inte är fel tänkt.

Det är bara det att den här skivan går tillbaka ännu ett par steg. Därför tror jag att det är bra att ha koll på både Eldorado och Face The Music innan du lyssnar på den här nya skivan. Då blir upplevelsen så mycket bättre.

Nr: 1272/2222

Förföriskt av Strawbs

STRAWBS – GHOSTS – 1975

En förföriskt bra progrockplatta det här. Det är dock inte ett sånt där album som fastnar direkt. Nej, Ghosts behöver tid på sig. Men det är kanske just därför den är så läcker.

Ett album jag ofta haft anledning att återkomma till är Hero And Heroine. Ghosts är uppföljaren och även det en skiva jag inte tröttnar på i första taget. Jag har inte hört alla Strawbs plattor, särskilt inte de allra tidigaste, men Ghost måste nog räknas till det häör brittiska folk- och progrockbandets allra största, tillsammans med Hero And Heroine så klart.

Det är ett varierat album där nya intryck hela tiden väller fram, eller snarare spöklikt smyger fram, för utan att man anar det finns de bara där och man är inne på ett helt annat spår än dit tankarna tagit bara en kort stund innan.

Det är just precis sånt här jag letar efter när jag väljer skivor att lyssna på. Något som ger mig inspiration, glädje och något slags hopp. Ghosts är ett sådant album. Här finns mullrande kaskader av mellotron, mycket akustiska gitarrer, men också elgitarr, precis så där lagom mycket att man inte tröttnar.

Här finns ett sound jag skulle kunna jämföra med både King Crimson och inte minst Peter Gabriel, men också folkmusik och faktiskt country. Det verkar inte finnas några gränser alls för Strawbs här, som bjuder på ett hisnande äventyr utan att för den delen bli övermodiga eller bombastiska.

De går i stället den andra vägen och bjuder på stämningsfull atmosfär och vackra melodier. Mina favoriter just nu är löst sammankopplade Ghosts och The Life Auction som tillsammans är 15 minuter där Strawbs flyttar gränserna mellan folkrock och melodisk progrock allt längre ut.

Det sägs att Ghosts var ett misslyckande. Det sägs att det var med den här plattan Strawbs hoppades kunna ta sig in på den amerikanska popmarknaden på allvar. Så blev det inte, och uppföljaren Nomadness, som till skillnad från Ghosts, var en tydlig flirt med amerikansk radiorock, förtydligade detta. Men nej, något misslyckande är det inte. Det är (förmodligen) en av Strawbs allra största ögonblick. I min skivsamling har den här skivan en given plats bland dem jag tycker allra bäst om.

Nr: 1440/2222

BJH hittar vägen över progrockens gungfly

BARCLAY JAMES HARVEST – ONCE AGAIN – 1971

Redan första gången jag hörde skivan blev jag helt övertygad. Once Again är ett lysande progrockalbum, kanske Barclay James Harvests allra främsta verk. Det är överdådigt vackert, det smarta popmelodier, det är en hel orkester i bakgrunden.

Vad man möjligtvis skulle kunna anklaga Once Again för är att det är lite för lättillgängligt, lite för lättsmält för gamla progrockare som helst långsamt vill smälta sina musikaliska upplevelser i lugn och ro, dästa och mätta av det feta innehållet. Men BJH hittar genvägen över progrockens gungfly med hjälp av beatlesinspirerade popmelodier och arrangemang som redan vid första lyssningen känns välbekanta men ändå spännande. Och det blir fantastiskt.

Inledningen med She Said är naturligtvis en orsak till att skivan träffar så rätt överrumplande direkt. Det är en briljant och egentligen ganska enkel popmelodi insvept i BJH:s kraftfulla arrangemang och snygga instrumentala passager.

Att låten påminner väldigt mycket om Moody Blues är förmodligen också en anledning. Att det efter det finns låtar som Song For Dying och Happy Old World är i det ljuset lätt att tappa bort, men ju mer jag lyssnar förstår jag storheten, inte minst med Song For Dying, trots den något morbida titeln.

Men vad jag skulle komma till var Mocking Bird, kanske BJH:s mest välkända låt, intelligent, vacker, storartat orkestrerad, samtidigt som den känns så enkel och lätt att ta till sig.

Tycker dock det känns orättvist att välja ut några särskilda låtar från Once Again, när jag egentligen tycker det är helheten som är upplevelsen. Det är ett album jag tycker väldigt bra om nu, och gjorde så redan när jag hörde skivan för första gången. Det är ett album jag verkligen kan rekommendera.

Nr: 1708/2222