Hårdrock med religiösa undertoner

BLIND VENGEANCE – BLIND VENGEANCE – 1985

Blind Vengeance var ett kortlivat fenomen som i mitten av 80-talet spelade in två album. Sen försvann de från rockhimlen för alltid och hade aldrig någonsin nämnts om det inte varit för sångaren Harry Hess som senare bildade Harem Scarem.

Det är ett något mer känt hårdrockband, som under det tidiga 90-talet spelade in ett par uppskattade album och sen fortsatte spela in skivor som dock betydligt färre har koll på. Det första album Blind Vengeance spelade in hette Taste Of Sin.

Det är ett sånt där obskyrt album som samlare nu för tiden kan betala dyra pengar för. Av det kan man utläsa att debutskivan aldrig gick särskilt bra och att det förmodligen bara var bandets polare och några till initierade i genren som köpte skivan.

Andra plattan, den jag har i samlingen, är inte lika svår att få tag på och finns dessutom utgiven på CD. Det betyder dock inte att den i mitten av 80-talet blev någon direkt succé för detta håriga kanadensiska hårdrockband.

Nej, det var inte särskilt många som uppmärksammade Blind Vengeance då. Men man ska komma ihåg att hårdrockvärlden vid den tiden kryllade av långhåriga snorvalpar med hempermanentade lockade hårfluff, massor av ylande gitarrer och låtar med kryptiska texter.

Vad gäller texterna kan det varit en nackdel för dessa kanadensiska ynglingar att låtarna hade en viss religiös koppling. I mitten av 80-talet sågs detta av ”riktiga” hårdrockare som väldigt fel. Då levde i högsta grad debatten om hårdrockens farlighet för den oskyldiga ungdomen, påhejad av diverse religiösa krafter, vilket gjorde att hårdrock med religiös anknytning sågs som synnerligen suspekt.

Det andra ”problemet” med Blind Vengeance var att deras låtar inte var särskilt originella. Visserligen sjyssta låtar, men ett sound som lät som precis alla andra också gjorde. Jag kan därför inte påstå att Blind Vengeance är ett band som har någon framtid i min skivsamling. Jag är, och har alltid varit, tveksam till den hårdrockscen som uppstod under mitten av 80-talet där utseende och image var viktigare än soundet.

Nr: 1574/2222