Både behaglig och fantasiEGGande

EGG – EGG – 1970

En riktigt fräck sak det här. Jag gillar den verkligen. Men samtidigt tycker jag nog att Egg blev bättre på sina två efterkommande album, The Polite Force och The Civil Surface. Samtidigt måste man komma ihåg att ingen av de tre i bandet var ens 20 år gamla när skivan spelades in.

Egg är ett legendariskt brittiskt jazzrock/progrockband från det tidiga 70-talet som intimt brukar förknippas med Canterburyscenen. Vad gäller första plattan tycker jag mig också ana en psykedelisk ådra, kanske beroende på att trion före eggets skapande höll till i psychrockbandet Arzachel.

Redan första spåret på Eggs debutskiva får mig dock att febrigt börja bläddra i min samling efter plattorna med Emerson Lake & Palmer och The Nice. Det är nämnligen där vi hittar bandet under den här peroden av sin utveckling. När Egg dessutom tar sig an Bachs Fugue In D Minor kan jag inte låta bli att också fingra på mina gamla ekseptionskivor.

Är man det minsta intresserad av progrock är det svårt att inte tycka om den här skivan. Soundet är visserligen numera lite gammaldags, vilket många som skriver om skivan påpekar, men det trion Dave Stewart, Mont Campbell och Clive Brook gjorde här är exceptionellt och mycket spännande att lyssna på. De är dessutom synnerligen skickliga musiker.

Även om musiken stundtals kan tyckas svår är den både behaglig och fantasieggande på samma gång att lyssna på. Egg står aldrig stilla utan utvecklar hela tiden sina idéer, utforskar dem och går sen vidare mot nya infall och vinklar.

Särskilt uppskattar jag b-sidan, som i sin helhet tas upp av Symphony No 2, ett rafflande musikaliskt epos i flera delar.

Nr: 1422/2222

Genesis största verk

GENESIS - SELLING ENGLAND BY THE POUND - 1973

Dumt nog har jag en tidig 90-talspressning från Virgin i samlingen och inte någob av de tidigare pressarna, vilket man nog bör ha som gammal genesisfan. Men just då verkade det vara en bra idé eftersom min gamla skiva blivit ganska risig.

Selling England By The Pound är ett sånt där album jag dragit sig för att skriva om. Dels för att det redan gjorts så många gånger av så många andra, men mest för att jag är rädd att min text inte ska göra skivan rättvisa.

Jag vågar nog påstå, både av egen erfarenhet och med stöd av en lång rad andra skribenter att Selling England By The Pound är Genesis och Peter Gabriels mästerverk.

Det är också ett av de genesisalbum där Steve Hacketts gitarr verkligen kommer till sin rätt och får briljera...samtidigt som Tony Banks synthar får det utrymme de förtjänar, det vill säga ganska begränsat.

Om det är därför Selling England By The Pound känns så mycket bättre än allt annat som Genesis spelade in är jag inte man att svara på, men det är min upplevelse av skivan.

Musiken är tidlös, vacker och lekfull samtidigt som den är ironisk och oförutsägbar. Inte minst är de instrumentala passagerna högklassiga. Lägg dessutom till att Peter Gabriel lyckades göra sina allra främsta verk blir det nästan överväldigande.

Det kan vara så att Dancing Out With The Moonlit Knight är den bästa låt Genesis någonsin spelade in. Bara inledningens 20 sekunder är tillräckligt dramatiska för att få jorden att sluta snurra. I Know What I Like är full av humor och ironi och nästan lika bra. Och här är till och med Phil Collins bra.

Firth Of Firth och Battle Of Epping Forrest kommer inte långt efter, både vad det gäller melodier och text. Till skillnad från senare tiders Genesis, vars texter allt som oftast inte bjudit större intellektuellt djup eller mer poetiska kvalitéer än vad som finns på vanliga gratulationskort man köper i storpack på Konsum.

Om man skulle få för sig att bara ha en enda Genesis-skiva är valet givet, Selling England by the Pound från 1973. Helst en originalpress så klart, men det duger med en 90-talare från Virgin också...

Nr: 775/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis omskriven text.

Där psykedelia och easylistening mötte tysk porrindustri

VAMPYROS LESBOS/SEXADELIC DANCE PARTY – SOUNDTRACK - 1995

Det här är vägkorsningen där psykedelia, easylistening och den tyska porrindustrin möts. Det blir dock ingen våldsam kollison utan visar sig vara en ”perfect match”.

Men då hade psykedelia och easylistening, särskilt i Tyskland, redan positiva erfarenheter av varandra. Det visade sig sen att det där var något den tyska porrfilmsindustrin kunde dra nytta av.

Det blev till och med så lyckat att det blev musiken som gjordes till filmerna som överlevde till eftervärlden och, av vissa, fortfarande anses vara intressant att lyssna på. De tyska porrfilmerna har dock inte riktigt samma dragningskraft på dem som är intresserade av ”genren”. Det visas inte mer tuttar i de filmerna än i en normal reklamfilm nu för tiden.

Vampyros Lesbos är en erotisk spansk/tysk skräckfilm från 1971 med Soledad Miranda i huvudrollen tillsammans med svenska Ewa Strömberg. Musiken är gjord av tyskarna Manfred Hübler och Siegfried Schwab och har tidigare släppts både på vinyl och CD. De skivorna är sedan länge utgångna och svåra att få tag på trots att återutgivningar gjorts så sent som bara för några år sedan.

Den här CD:n är tekniskt sett ett samlingsalbum då låtar till skivan hämtats från två olika album; dels Psychedlic Dance Party samt Sexadelic Dance Party från 1969. Musiken från båda skivorna användes dock i filmen Vampyros Lesbos.

Nu kan det kanske tyckas suspekt att lyssna på musik som mestadels innehåller blåsorkester, hammondorgel och ett och annat vällustigt stönande. Men som sagt ligger den här musiken och psykedelia nära varandra i det här fallet. Ja, här finns den raka linje som förenar James Lasts easylistening med krautrock, spacerock och psykedeliska långa sekvenser.

Jag kan ju som exempel dra upp ett album som Fantastic Dance Party av Steff Carpenborgs Electric Corona, inspelad i början av 70-talet men upptäckt av psykedeliafolket så sent som 90-talet, och som har exakt samma ingredienser i musiken som Vampyros Lesbos.

James Lasts märkliga album Voodoo Party från 1972 passar delvis också ganska bra in på beskrivningen. Finns det någon som vill fördjupa sig i ämnat ytterligare finns alltid samlingsalbumet Schulmädschen Report, med de bästa låtarna från porrfilmslåtskrivaren Gert Wildens långa karriär.

Nr: 311/CD

Sperrmüll – ännu ett bortslarvat storverk

SPERRMÜLL – SPERRMÜLL – 1973

Sperrmüll är det tyska ordet för avfall. Sperrmüll är också ett tyskt krautrockband som i början av 70-talet spelade in detta nu smått legendariska album. Det är inte avfall. Det finns nämligen många som menar att albumet var ett underskattat mästerverk på sin tid, som aldrig fick den uppmärksamhet det förtjänade.

Nåja, det där med bortglömt mästerverk påstås det om mängder av andra album också, nästan varenda samlare har sina egna exempel på bortslarvade storverk; Zombies Odessey & Oracle till exempel och massor andra också.

Sperrmülls självbetitlade och enda album är dock ett av de mer intressanta i denna ”genre”. Inledningen med folkrockiga Me And My Girlsfriend är dock inget särskilt bra exempel på Sperrmülls musik.

Men denna något lättviktiga inledning försvinner strax i ett syreladdat moln av tung hammond, gnisslande gitarr och en sångare med ett uttryck som är väldigt udda...utom i Tyskland i början av 70-talet.

Det är inte bara ursprung, årtionde och skivbolaget Brain som pekar på att det här är kraut. Det här är kraut på riktigt. Psykedeliska In The Land Of The Rocking Sun och Pat Casey tycker jag är skivans bästa spår, i viss konkurrens med långa Right Now, som i mina öron dock är mer hård rock än kraut.

Dem som har lite koll på tidiga verk av Deep Purple, andra tyskar som Virus och Rufus Zuphall samt tidiga plattor av Eloy, typ Floating, är något man kan jämföra med. Vinylskivan från 70-talet är en dyring. Det har släppts någon enstaka återutgivning på vinyl som också dem börjar bli dyra. CD-skivorna är enklare att få tag på till ett sjysst pris.

Nr: 307/CD

Jack Green och Pretty Things

PRETTY THINGS – SAVAGE EYES – 1975

Savage Eye med Pretty Things finns två saker att säga om. Dels att den är en liten besvikelse. Denna uppföljare till monsterskivan Silk Torpedo - som är en av de bästa glamrockplattor jag hört - är inte lika bra.

Pretty Things hittar inte det där äkta glammiga soundet, utan hamnar i stället nånstans i närheten av ganska ordinär hårdrock. Det är bara några få låtar på skivan som skulle kunna påstås vara bra.

Det andra – och lite mer spännande – är att skivan gett upphov till bråk mellan Pretty Things och Jack Green, denne lysande men missförstådde låtskrivare och gitarrist, som en kort period lirade ihop med May och Tolson i mitten av 70-talet.

Enligt Jack Green är det nämligen han som skrivit flera av låtarna på Savage Eye. Men inte någonstans på skivan finns hans namn med som låtskrivare, trots flera påstötningar genom åren.

Med andra ord har han väl inte fått några royaltiepengar för sina låtar. Men å andra sidan kan det inte handlat om så där enormt mycket, Savage Eye blev aldrig någon storsäljare...

Vilka låtar det handlar om har jag inte fått grepp på. Men i en intervju för några år sedan hävdar Green att det bland annat gäller Sad Eyes. En soft ballad med bara Jack Green och hans gitarr.

Möjligtvis är det därför jag tycker det är skivans bästa spår. Det är ingen vanlig Pretty Things-låt...utan mer...Jack Green. Möjligtvis är jag lite väl enögd när jag påstår att den låten nog är enda anledningen att skaffa skivan, men jag gör det i alla fall.

Jag kan väl kosta på miga nämna två låtar till, som jag tycker är rätt sjyssta, halvglammiga Under the Volcano och powerballaden It´s Been Too Long.

Nr: 1011/2222

Ungefär samma text har publicerats tidigare.

En kanonplatta i genren depressiv hård amerikansk alternativrock

BLUE ÖYSTER CULT – IMAGINOS – 1988

I slutet av 80-talet tyckte nog de flesta att Blue Öyster Cults storhetstid var över. Det var nog därför Imaginos hamnade så långt utanför den skivhorisont som på den tiden bestod av vilka skivor affärerna skyltade med på väggarna. Så lång kom aldrig Imaginos.

Det är ett underskattat album, dock inte helt orättvist att det blev så. Innan Imaginos hade Blue Öyster Cult ärligt talat ett par ganska svaga plattor bakom sig, inte minst bleka hårdrockplattan Club Ninja, som åtminstone fick mig att sluta lyssna på Blue Öyster Cult just då.

Imaginos dök upp bara två år senare, men har inte särskilt mycket med sin föregångare att göra. I stället var det ett album som hämtade kraft från bandets allra första år. Att inspirationen fanns hos album som Secret Treaties och Tyranny And Mutation går inte att missa för den som kan sina BÖC-plattor.

Det är ett konceptalbum, en ganska skruvad historia som jag inte kan gå in på eftersom jag inte riktigt förstår händelseförloppet. Det sägs att man måste följa med i texterna på skivkonvolutet för att haja, det räcker inte med att lyssna.

Nåja, idén till historien och skivan går att spåra ända tillbaka till Secret Treaties, då de första inspelningarna gjordes. Det tog sen sammanlagt sex år att få skivan färdig, vilket gör att musiken är tämligen varierad och på så sätt sen spännande skiva att lyssna på. Att materialet är genomarbetat går inte att missa, produktionen är lysande.

Blue Öyster Cult har aldrig kunnat beskyllas för att vara mainstream eller följa trender. Imaginos är i det sammanhanget fullständigt kompromisslös. Blue Öyster Cult flirtar med ingen och bryr sig inte om några som helst trender.

De fullföljer sin idé hela vägen. Det känns skönt. Jag kan inte komma på ett enda annat samtida album i ungefär samma genre som har det här soundet. Det är ett av mina favoritalbum med Blue Öyster Cult.

Det är en skiva jag gärna kan tänka mig att jämföra med storheter som bandets debutskiva 1972 och legendariska efterföljarna Tyranny And Mutation och Secret Treaties. En kanonplatta i genren depressiv hård amerikansk alternativrock med andra ord.

Nr: 1569/2222

Santana back-to-basic

SANTANA – AMIGOS – 1976

1976 var det tillfälligt slut med Carlos Santanas sökande efter andlighet, ”kosmisk närvaro” och sinnesfrid. Då var det back-to-basic som gällde, latinorock. Amigos är en LP i precis samma anda som Santanas tre första album; Santana I, Abraxas och Santana III.

Man kan kalla det en sell-out om man vill, vilket görs. Men faktum är att Amigos är ett starkt album, nästan jämförbart med ”de tre stora”. Den som dock inte ännu en gång orkar eller vill hänga med i de sydamerikanska rytmerna kan dock albumet vara ganska tröttsamt.

Det skulle kunna räcka med första låten; Dance Sister Dance, som sätter tonen på hela albumet, och rytmen också för den delen. Gillar man den låten gillar man förmodligen hela skivan.

Den som inte blir övertygad direkt lär förmodligen bli det när skivan vänds på och där hittar Europa (Earth´s Cry Heaven´s Smile), som är ett av Carlos Santanas största ögonblick någonsin nästan i samma storhetsgrad som Black Magic Woman och Sdamba Pa Ti. Det är ingen tillfällighet att Europa finns med på varenda samlingsalbum som Santana numera med jämna mellanrum släpper.

Jag tycker Amigos är ett bra album, ett av Santanas bättre. Men som, förutom Europa, inte på allvar går att jämföra med Santanas tre första album. Min stora invändning mot Amigos är att Carlos här för första gången väljer att använda sig av synthar, vilket jag tycker ger skivan ett lite ”smörigt” sound.

Men det är bara mitt personliga intryck. Den allmänna åsikten är väl närmast att synthar oftast funkade rätt bra på Santanas album. Och jag är dock väldigt förlåtande när det gäller Santana, av någon anledning...

Nr: 1500/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare. Taxten har sedan dess både hunnit mogna och ruttna och lukta lite illa. Därför har jag gjort en och annan ändring, snyggat till så det passar hur jag tänker idag, och hoppas på så sätt att anrättningen blir lite fräschare.

Mer än bara ett skivomslag man minns

JOURNEY – LOOK INTO THE FUTURE – 1976

När det här skivomslaget hängde på väggarna i skivaffärerna var det samtidigt som Deep Purples Come Taste The Band, Stones Black And Blue, ELO:s A New World Record och en massa andra klassiker (”Glöm inte Vargmåne” hojtas det från det rödmosiga folket i soffan. ”Lägg av” vrålar jag tillbaka).

Nu hör väl Journeys andra platta kanske inte till de allra största, även om jag ibland tycker den borde det. Första upplagan av Journey var underskattad och deras tidiga skivor sålde dåligt. Nej, Journey var inte på toppen av sin karriär med Look Into The Future, den skulle komma senare. Men de var på toppen av sin kreativa förmåga.

Looking Into The Future är visserligen mindre experimentellt än debutskivan från året innan, och förmodligen betydligt ner kommersiellt inriktat.

Men även på andra plattan handlade det om progressiv jazzrock, innovativ och spännande att lyssna på. Look Into The Future är massor av gitarr, fräcka solon...och långa. Här finns en brölande orgel som får mig att tappa andan.

En riktigt bra progrockplatta från mitten av 70-talet alltså. Ett album som faktiskt står sig bra i jämförelse med de där andra plattorna på hyllorna i skivaffärerna under samma tid.

Skillnaden från debutskivan är att Look Into The Future är något mer kommersiellt inriktad. De svårare jazzinfluenserna är nedtonade, gitarrsolona är välarrangerande och låtarna är över lag snyggt gjorda.

Men Journey håller sig, tack och lov, inte inom de gränserna hela tiden utan ger sig gärna ut i långa melodislingor som man skulle kunna tro är improviserade men högst troligt är synnerligen välplanerade de också.

A-sidan är den trevliga och lite allmänna sidan. Inledningen med On A Saturday Nite påminner, inte alls förvånande, om santanaalbum som Amigos och Marathon. Det är kul i sig, men det är på b-sidan det blir riktigt roligt.

Där går Journey loss i tre långa låtar; åtta minuter långa gitarrgnissliga titelspåret, Allman Brothersinfluerade Midnight Dream och sen en magnifik avslutning med I´m Gonna Leave You. Journeys andra platta är mer än ett skivomslag man minns.

Nr: 1667/2222

Dolken i håsan – klassisk klippanstyle

DOLKEN I HÅSAN – RESOR UTAN MÅL – 1986

Hörde en jämförelse mellan 80-talets klippanpop och Bröderna Djup. Gör inte den jämförelsen är du snäll. Popmusiken var något helt annat än lättköpt bonnkomik utan några Dag-Ottofigurer. Det var ingen spekulation eller försök att sälja skivor genom att vara fåniga.

Jag påstår att popmusiken från Svenska Popfabriken var högst seriös, men med ganska mycket ironi och humor, vilket då skulle kunna vara en orsak till Bröderna Djuptolkningen.

Å andra sidan har jag träffat folk som påstått att Torsson var ett punkband, vilket jag faktiskt skulle kunna vara beredd att hålla med om. Inte för musiken givetvis, men för deras inställning till den etablerade popvärlden. Men då är kanske indie mer träffande.

Dolken i håsan är andra generationens klippanpop. Bandet är så ungt att de inte ens fanns med på andra samlingsplattan från Studio Bombadill, En flugskit i kosmos och definitivt inte legendariska samlingen från det tidiga 80-talet, Svensk Pop.

Resor utan mål är bandets första skivsläpp och kom ut så sent som 1986. Det är en mini-LP med sex låtar som ska spelas på 45 varv. Efter det har bandet på 90-talet spelat in ytterligare två album, Halvtiokaffedags (1991) samt Ängagängasväng (1996).

Dolken i håsan bestod dock främst av medlemmar från gamla Kriminella Gitarrer, det legendariska punkbandet som var etn av storheterna som i början av 80-talet satte Klippan på popkartan. Dolken i håsan var alltså inga nykomlingar.

Det där nära släktskapet med Kriminella Gitarrer är dock svårt att ana. Dolken i håsan har inget med Knugen skuk att göra. De ger sig istället på country- och 50-talsrock. Allt på skivan är givetvis eget material, egna texter och melodier utan avslutningen med Trollflickan, som jag är en nordvästskånsk rewrite av Red River Rock.

Texterna på detta går självklart i klassisk klippanstyle, lite naiva, humoristiska, väldigt ironiska men framför allt jordnära. Jag bara älskar texten i bluesiga kärleksförklaringen På väg mot horisonten. Men jag tycker allra bäst om Liv och lem, där huvudpersonen jobbat hela dagen, är dödstrött och bara vill hem. Något säkert alla kan känna igen. Det är inte bondkomik.

Nr: 1533/2222

Som Björn Skifs på 70-talet

BREAD – LOST WITHOUT YOUR LOVE – 1977

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte när jag köpte Lost Without Your Love med Bread. Möjligtvis tänkte jag väl att Bread i början av 70-talet var ett rätt kul amerikanskt rockband med ganska snälla southern rock-inspirerade låtar.

Lite som Doobie Brothers. Men de kunde rocka till det ibland. Det kanske var det jag hoppades på... Eller så tyckte jag väl helt enkelt bara att jag borde ha åtminstone nån Bread-platta i samlingen...eller nåt sånt.

Om jag tänkt till lite mer...och till exempel kollat in skivomslaget lite extra...då kanske jag börjat ana misstankar. De ser lite väl snygga och välkammade ut. Väldigt trevliga, faktiskt. Behövs det sägas att Lost Without Your Love blev en liten besvikelse. Här låter Bread alldeles för mycket Doobies för att det ska vara kul.

Jag vet inte hur jag ska börja, men först och främst är det knappast rock. Okej, det hettar till en hel del i Lay Your Money Down, den är bra. Men sen... Schlager kanske? Lite ABBA...New Seekers... Nej, nu vet jag. Den här Bread-skivan låter ungefär som Björn Skifs gjorde på 70-talet...Krama mej...

Nr: 1581/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

Ett briljant livealbum av Genesis

GENESIS – SECONDS OUT – 1977

Ett briljant livealbum. Phil Collins ersatte Peter Gabriel på sång och det blev väldigt mycket bättre än jag först vågade tro. Genesis briljerar med en rad nummer från gabrieleran som The Carpet Crawl, The Lamb Lies Down On Broadway, men där huvudnumret så klart blir 24 minuter långa Supper´s Ready.

Men den extra kryddan den här gången får bli alla låtarna från A Trick Of The Tail-LP:n, då precis utgiven. Genesis första album efter att Gabriel lämnat och Phil Collins debut som sångare. Det var ett briljant album det också.

Det är lika spännande att få höra låtarna live, Robberty, Assualt & Battery, Firth Of Firth och fortfarande högoktaniga titelspåret Dance On A Volcano. Just då tycker jag att Phil Collins var den perfekta ersättaren för Peter Gabriel.

Steve Hackett är förresten med på gitarr på detta livealbum, vilket blev hans sista officiella insats för Genesis. Kronologin stämmer dock inte. Seconds Out spelades in under en konsert sommaren 1977 i Paris men släpptes dock efter studioplattan Wind & Wuthering som kom till efter turnén.

Det var under W&W-inspelningen Hackett tröttnade, packade ner sina gitarrer och drog från Genesis för gott. Men det är en teknisk detalj som nu för tiden känns lite ovidkommande. Det spännande är i stället livekonserten i sig.

Just nu funderar jag på om det inte är så att denna inspelning är den bästa liveinspelning Genesis någonsin gjorde, trots att Peter Gabriel inte var med. Jag vet att det finns många som tycker så, och jag måste nog hålla med.

Jag inser att orsaken till att jag tycker så är min fascination för Dance On A Volcano. Det var den allra första Genesis-LP jag köpte för egna pengar. Ett album som sen spelades så oerhört många gånger att jag fortfarande kan låtarna utantill.

Jag hade hört andra och tidigare genesisplattor innan det, men det var min första egna genesisskiva och det är något annat det. Gissar att alltså det kan lika en hel del nostaligi i mitt tyckande, så helt objektiv är jag inte. Men å andra sidan kan jag inte vara det när det gäller den här plattan.

Måste lägga till att jag ändrat uppfattning om skivan först på senare år. Jag uppskattar Seconds Out betydligt mer nu än för några år sedan. Jag har ändrat mig ganska rejält, så här skrev jag här på bloggen bara för några år sedan. Då tyckte jag albumet var ett i mängden. Det gör jag inte längre.

Nr: 1700/2222

Piledriver har varit med länge

STATUS QUO – PILEDRIVER – 1972

Jag kan inte hjälpa det. Överdrivet så klart, men jag får något nästan religiöst i blicken när jag lyssnar på Piledriver. Skivan var Status Quos andra album och gruppens stora genombrott. Faktiskt en av de allra första rockskivor jag hörde. Sånt sätter sina spår.

Men viktigast av allt, Piledriver var Status Quos första riktiga boogierock-platta. Det som sedan skulle bli Status Quos varumärke i över 40 år...och mer där till...

Så det är mer än vanlig nostalgi att lyssna på den här skivan igen. Och jag tycker nog att den är lika bra, eller kul snarare, nu som då. Det är nostalgi så klart, mycket.

Men jag tycker singeln Paper Plane fortfarande är ohygglig och urmodern till all head-banging. Big Fat Mama och Don´t Waste My Time tunga är svettiga och blodfyllda bluesrockers.

Roadhouse Blues är visserligen en alldeles förfärlig version av Doors-originalet, men så naivt charmig och sanslös att man bara måste älska den.

Piledriver är essensen av just den speciella och alldeles egna hårdrock Status Quo utvecklade och förfinade genom flitigt turnerande på brittiska småklubbar i skiftet mellan 60- och 70-talen, inspirerade av storheter som Chicken Shack och Fleetwood Mac.

Jo, jag gillar den här skivan fortfarande. Och jag spelar den ibland. Det repiga, skitiga och knastriga exemplar jag en gång hade är numera utbytt mot en betydligt friskare sak. Det behövs. Visserligen en italiensk press, men med Vertigos legendariska swirl-etikett, den som kan få vilken skivsamlare som helst att darra i knänan.

Nr: 537/2222

Jag har skrivit om skivan för länge sen, men när jag nu återupptäckte den och inte kunde låta bli att spela den, har jag delvis skrivit om min gamla text.

Mörka undertoner och mystik

WILLY DEVILLE – CROW JANE ALLEY – 2004

Downside Of Town får en helt annan innebörd när man vet vad det är Willy DeVille sjunger om. Han berättar i låten hur han bokstavligt talat skär av det rep där hans fru Liza hängt sig. Crow Jane Alley är en mörk skiva med mörka undertoner.

Döden är närvarande från början. Titelspåret Crow Jane Alley tillägnas DeVilles vän, låtskrivaren, producenten och musikern Jack Nitzsche. En akt som står för sig själv, jazzigt, finstämt men också kraftfullt.

Men albumet Crow Jane Alley är främst bluesigt, men givetvis inspirerat av DeVilles ständigt närvarande känsla för latinomusik och New Orleans pumpande magiska voodorytmer.

Det är ett både spännande och lite skrämmande album, vilket förstärks av omslagsbilden där Willy DeVille poserar i indianfjädrar, mystisk och avståndstagande.

Man vet, men förstår inte riktigt vad han är ute efter...vilket förmodligen är precis den känsla han vill skapa. Att i denna stämning hitta en cover av Bryan Ferrys Slave To Love känns först lite svårsmält, men visar sig vara just den ingrediens Crow Jane Alley behöver.

Slave To Love blir ett lysande nummer där Willy DeVille verkligen visar prov på sin storhet och gör i mitt tycke en av de bästa tolkningar som någonsin gjorts av en ferrylåt.

En kontrast blir det andra spår på skivan han lånat, Jay & The Americans gamla Come A Little Bit Closer. Det blir alldeles självklart att den låten ska spelas som Willy deVille gör det, latinorock. Jag blir nästan alltid både överraskad och fascinerad av de coverlåtar Willy DeVille lyckas leta fram och göra till sina helt egna.

Fler covers än två blir det inte på Crow Jane Alley, de övriga åtta på CD:n är Willy DeVilles egna. Det är där skivans verkliga storhet finns. Det är med Muddy Waters Rose Out Of The Mississippi Mud jag upptäcker skivans själ. Ett lågmält totalt avskalat bluesnummer, som i Willy DeVilles händer blir suggestivt och vackert.

Crow Jane Alley är ett tämligen udda album i Willy DeVilles långa musikkarriär. Det som startade i mitten av 70-talet mitt under punk- och new waveeran. Men han och Mink DeVille tog en helt annan väg än de band som då fanns i deras närhet.

Nr: 281/CD

Underskatta aldrig Lynyrd Skynyrd

LYNYRD SKYNYRD – LAST OF A DYIN´ BREED – 2012

...och så har vi det där skämtet om att de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig skulle vara kackerlackor och en alkoholimpregnerad Keith Richards. Jag kan dock slå vad om att Gary Rossington och Lynyrd Skynyrd skulle stå där också. De har överlevt det mesta.

Bandet startade redan på 60-talet, blev superhjältar för alltid med Sweet Home Alabama, blev några år senare nästan utplånade i en flygplanskrasch, för att återuppstå i början av 90-talet. Efter det har bandet fortsatt att producera bra stabil sydstatsrock under ledning främst av Gary Rossington, den enda kvarvarande medlemmen från originalet.

Men bandet har genom åren förstärkts med southern rock-storheter som Johnny Van Zant, lillebror till Ronnie som dog i flygolyckan, samt numera också av Rickie Medlocke, den karismatiske ledaren bakom nu legendariska men insomnade Blackfoot.

Men det är inget som ändrar något. Lynyrd Skynyrd låter som de alltid gjort. Man vet vad man får i paketet med ett nytt nytt album från sydstatshjältarna. En rad svängiga, tunga, gungiga, gitarrspäckade upptempolåtar och ett antal väl avvägda lugnare låtar, alla i ungefär samma stil som Sweet Home Alabama.

När jag skriver detta inser jag att det nog låter lite tråkigt. Men så är det inte. Lynyrd Skynyrd förnyar sig kanske inte i onödan, men de gör sina saker väldigt bra och låtarna känns aldrig enformiga eller som direkta upprepningar av gamla grejer. Det är bekräftas av att Lynyrd Skynyrds album genom åren nästan uteslutande fått positiv kritik.

Last Of A Dyin´ Breed skiljer sig inte från sina föregångare, utan är en jordnära och stabil platta där Lynyrd Skynyrdfansen får exakt det som efterfrågas. Det är ett album som det är svårt att tycka illa om, utan att det för den skull känns direkt angeläget.

Last Of A Dyin´ Breed har några år på nacken nu, gavs ut 2012 och är bandets fjortonde studioplatta. Något mer har efter det inte kommit från Lynyrd Skynyrd i den amerikanska södern, så många gissar nu att det är gruppens sista.

Ett rykte som mer eller mindre bekräftats av att Lynyrd Skynyrd gav sig ut på en turné som allmänt kallades Farewell Tour. Men Gary Rossington, som uppenbarligen har samma kemiska fysionomi som Keith Richards och kackerlackorna, har vid ett antal tillfällen antytt att det kan dyka upp en femtonde platta.

Så bli inte förvånad om det när som helst dyker upp ett nytt album. Man får aldrig underskatta de sista överlevarna av en döende art.

Nr: 1434/2222

Ett försök att hänga med

GOLDEN EARRING – GRAB IT FOR A SECOND - 1978

Egentligen är det inget större fel på Grab It For a Second. Det är en rätt hyfsad hårdrockplatta från det sena 70-talet, betydligt mer kompetent än mycket annat. Om det nu inte varit för att det är Golden Earring som ligger bakom. Åtminstone jag förväntar mig lite mer.

Golden Earring dundrade igenom 1973 med Radar Love och albumet Moontan. Ett av tidernas bästa progressiva rockalbum, om du frågar mej. Bandet fortsatte även efter det att producera en rad välgjorda rockalbum under 70-talet.

Men med Grab It For A Second stod det klart att dem lagt den progressiva rocken åt sidan och i stället tassat ut på gungflyn som new wave, funk och vanlig treackords hårdrock. Jag blev så klart lite besviken.

Kanske var det ett försök att hänga med i tiden, kanske var det en mindre sell-out, för här finns ett par låtar som en fotbollspublik skulle kunna ta upp och sjunga som allsång. Lite oumpa-oumpa med andra ord. Så särskilt bra blir det inte, påstår jag.

Möjligtvis skulle man kunna påstå att titelspåret är en liten fläkt från ”den gamla goda tiden”, men inte mycket mer. Det var därför Grab It For A Second under en utrensningsperiod jag hade fick lämna samlingen och såldes på Tradera.

Det var så klart ett beslut jag sen ångrade, vilket tvingade mig att köpa ett nytt exemplar, vilket i sin tur fick mig att konstatera att jag nog gjorde rätt när jag sålde den. Men nu har jag bestämt att den får bli kvar oavsett. Man vet ju inte, jag kan ju ändra mig...

Sen är det ju så att våra holländska rockhjältarna faktiskt fortfarande lever och sprattlar emellanåt till med en ny platta. Så sent som 2012 om deras senaste studioalbum, Tits´n Ass, som visade sig vara deras bästa på många år. Gruppen bildades redan 1961, har haft samma sättning sedan 1970 och bör därmed räknas in i kategorin ”världens äldsta nu levande rockband”, ihop med Stones.

Kanske skulle man lite elakt också kunna kalla dem ”världens äldsta nu levande One-hit wonder”. För lika stora som 1973 och Radar Love blev aldrig Golden Earring igen, även om de gjorde massor med försök. Den här skivan, Grab It For A Second från 1978, är ett i raden, deras trettonde album.

Nr: 1496/2222

Jag skrivit om skivan tidigare. Men eftersom jag först sålt den och sen ångrat mig och köpt en ny för dyra pengar, tycker jag mig ha rätt att nu publicera en något omskriven text.