Dolken i håsan – klassisk klippanstyle

DOLKEN I HÅSAN – RESOR UTAN MÅL – 1986

Hörde en jämförelse mellan 80-talets klippanpop och Bröderna Djup. Gör inte den jämförelsen är du snäll. Popmusiken var något helt annat än lättköpt bonnkomik utan några Dag-Ottofigurer. Det var ingen spekulation eller försök att sälja skivor genom att vara fåniga.

Jag påstår att popmusiken från Svenska Popfabriken var högst seriös, men med ganska mycket ironi och humor, vilket då skulle kunna vara en orsak till Bröderna Djuptolkningen.

Å andra sidan har jag träffat folk som påstått att Torsson var ett punkband, vilket jag faktiskt skulle kunna vara beredd att hålla med om. Inte för musiken givetvis, men för deras inställning till den etablerade popvärlden. Men då är kanske indie mer träffande.

Dolken i håsan är andra generationens klippanpop. Bandet är så ungt att de inte ens fanns med på andra samlingsplattan från Studio Bombadill, En flugskit i kosmos och definitivt inte legendariska samlingen från det tidiga 80-talet, Svensk Pop.

Resor utan mål är bandets första skivsläpp och kom ut så sent som 1986. Det är en mini-LP med sex låtar som ska spelas på 45 varv. Efter det har bandet på 90-talet spelat in ytterligare två album, Halvtiokaffedags (1991) samt Ängagängasväng (1996).

Dolken i håsan bestod dock främst av medlemmar från gamla Kriminella Gitarrer, det legendariska punkbandet som var etn av storheterna som i början av 80-talet satte Klippan på popkartan. Dolken i håsan var alltså inga nykomlingar.

Det där nära släktskapet med Kriminella Gitarrer är dock svårt att ana. Dolken i håsan har inget med Knugen skuk att göra. De ger sig istället på country- och 50-talsrock. Allt på skivan är givetvis eget material, egna texter och melodier utan avslutningen med Trollflickan, som jag är en nordvästskånsk rewrite av Red River Rock.

Texterna på detta går självklart i klassisk klippanstyle, lite naiva, humoristiska, väldigt ironiska men framför allt jordnära. Jag bara älskar texten i bluesiga kärleksförklaringen På väg mot horisonten. Men jag tycker allra bäst om Liv och lem, där huvudpersonen jobbat hela dagen, är dödstrött och bara vill hem. Något säkert alla kan känna igen. Det är inte bondkomik.

Nr: 1533/2222