David Bowie i Brechts Baal

DAVID BOWIE – IN BERTHOLD BRECHTS BAAL – 1982

1982 spelade David Bowie in den här EP:n med sex låtar från Berthold Brechts episka teater Baal. Anledningen var att han en tid innan haft huvudrollen i pjäsen där han framfört låtarna, men då bara med banjo som ackompanjemang. När skivan spelades in hade han ett helt band med sig.

Inspelningen av Brechts teaterpjäs var en produktion gjord av brittiska BBC-1. David Bowie som skådespelare spelade in en rad filmer under sitt liv, Labyrinth, Just A Gigolo, Absolute Beginners och en hel del till.

Han medverkade också i filmer där han fanns med som sig själv, tänker närmast på Christiane F. Hans medverkan i Baal får dock anses vara en av hans mest seriösa, där han spelade huvudrollen, den udda poeten och musikern Baal.

Jag har inte sett BBC:s film och därför inte heller hört låtarna Bowie framförde där. EP:n med sex låtar, där han har ett helt band med sig, antar jag därför låter ganska mycket annorlunda. Men å andra sidan är detta mer som Bowie man är van vid och därför troligen uppskattar bättre.

Som musikaliskt verk tycker jag dock denna EP har ett begränsat intresse, i Bowies musikvärld är det nog att betrakta som en parentes. Men för samlare av Bowies skivor är de naturligtvis nödvändig.

Nr: 272/2222

En amerikansk Bowie, eller?

JOBRIATH – CREATURES OF THE STREET – 1974

Man skulle kunna tolka Jobriath som en wannabekopia av David Bowie. Det finns stora likheter mellan Bowies glamrockiga Spiders Of Mars-period och Jobriaths musik. Hans röst och uttryck är ibland förvillande likt Bowie och låtarna går i ungefär samma stil.

Jobritahs fans, för när han var som störst hade han en stor skara följare och beundrare, bedyrar dock att någon likhet med Bowie är det inte alls fråga om. Det är som att jämföra en lamborghini med en A-Ford, var det nån som sa. Men nej, Jobritahs likhet med Bowie, både musikaliskt och till det yttre, går inte att komma förbi.

Nåja, oavsett vilket är Jobriath värd att berätta om. Han var USA:s första glamrockstjärna, han sägs också varit den första amerikanska rockartist som var öppet homosexuell. Han spelade in två album under första halvan av 70-talet. Hans debutskiva hyllades i glamrockvärlden och blev omskriven inte minst i den amerikanska pressen. Men han var en av dem som drabbades av aids i början av 80-talet. Han dog i sviterna av sjukdomen 1983 bara 36 år gammal.

Jobriath blev upptäckt i början av 70-talet efter en större roll i musikalen Hair. Skivbolaget Elektra satsade stort på honom och hans första album, dock utan att få något större genomslag. Creatures Of The Street är hans andra platta, ett album som inte anses hålla lika hög klass som den första. Men det är ändå ett spännande album att lyssna på.

Likheterna med Bowie är så klart en del av kryddan, det är glamrock med en twist. Jobriaths bakgrund i musikalvärlden får nämligen ganska stort utrymme, tanken att musiken skulle kunnat passa som soundtrack till någon sunkig och dekadent rockfilm från 70-talet är inte långt borta. Något som, när jag tänker efter, skulle kunnat varit idén med albumet.

Creatures Of The Street är en lite annorlunda syn på 70-talets glamrock, vilket gör det, trots vissa svårigheter att komma överens, till ett spännande album av sin tid.

Trots att skivan är över 40 år gammal och glamrocken idag helt bytt skepnad tycker jag ändå att Creatures Of The Street klarat att åldras på ett bra sätt. Möjligtvis beror det på musikalinslagen, men det är ett album man kan lyssna på med stort nöje även nu för tiden.

Nr: 1662/2222

Ragtime, spikpiano och Broadway

MICKIE FINN – PLAYS GEORGE M - 1968

Om man fått den konstiga idén att samla alla skivor från ett skivbolag kan det hamna sådana här LP-skivor i samlingen. Dunhill Records gav inte bara ut skum psykedelia och sunshinepop. De hade annat också...

Det här är en LP med den för mig okända storheten Mickie Finn, där han med sin orkester spelat in en rad amerikanska ”Yankee Doodle Tunes” av George M (...som jag inte heller har koll på...ber om ursäkt...).

På ett sätt ganska trevlig musik. Jag har faktiskt spelat den här plattan flera gånger med viss behållning. Det lite ragtime, lite spikpiano, banjo och en rad förmodligen tämligen välkända amerikanska evergreens.

Troligen handlar det om musik från musikaler uppsatta på Broadway och tidsmässigt känns det som 20-talet och 30-talet. Jag har som sagt ingen som helst koll på detta.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Hålögd, mager och med galen blick

TOM WAITS – SWORDFISHTROMBONES – 1982

Swordfishtrombones är långt från något av Tom Waits första album, men han hade svårt att övertyga skivbolagen om skivans storhet. Det dröjde flera år innan något bolag ville ge ut den och mycket riktigt var det få som köpte skivan när den väl kom ut.

Albumet inleder dock en serie mycket spännande Waitsalbum från 80-talet, som numera anses som han storhetstid. Det är ett märkligt album till och med för att vara Tom Waits och definitivt en mycket annorlunda skiva jämfört med nästan allt annat.

Musiken är svår att beskriva men rör sig nånstans i skiktet mellan jazz, blues, musikal och möjligtvis rock. Jag är inte ens säker på att det bör kallas musik, i Waits skruvade värld är det emellertid av mindre betydelse.

Kalla det hellre ljudlandskap med mörk dov underton, vilket sammanfogats med Tom Waits beatnikpoesi, surrealistiska texter från hans egen skuggvärld.

Stämningen blir obehagligt tvär när Waits med sin skrovliga röst, som här närmast påminner om Captain Beefheart, sjunger, skriker, stönar, pratar, viskar sina absurda budskap och skruvade berättelser.

Verklighet och fantasi blir svår att skilja åt. Saker man tar på känns flottiga och fingrarna stinker av härsket fett och olja.

Allt blir till en svart, dystopisk vaudeville där In The Neighbourhood, sista spåret på sidan A och den enda låt på skivan som skulle kunna betraktas som någon slags hitlåt, blir den förlösande faktorn.

Men det räcker inte där, Tom Waits har inga planer på att avbryta den allt vildare snurrande karusellen. När man vänder på skivan är han där igen, hålögd, mager och med galen blick...

Nr: 859/2222

Daterat, men roligt ändå

FRANK ZAPPA – BROADWAY THE HARD WAY – 1988

Angående Broadway The Hard Way...
- Vad är det här? Lyssnar du inte på vanlig rock alls nu för tiden. Jag tycker du spelar konstigare och konstigare och skivor...
- Nja, jag har liksom tröttnat på det där...jag har gått vidare...
- Gått vidare, ha! Gått ner dej menar du...

He, he, alla tycker inte alltid lika...men det här är en LP jag verkligen gillar och absolut inte nån av de mer krångliga zappa-skivorna.

Titeln till det här albumet är inte taget ur luften. Det är verkligen en parodi på Broadway och musikaler, Zappa hinner avverka nästan ett tiotal olika musikalstilar.

Av bara farten ger han sig också på Elvisfans, TV-predikanter, Wall Street-yuppies och republikanska partiet...och säkert fler ändå.

Politisk satir?
Javisst...och säkert ohyggligt roligt på sin tid. Numera känns skivan aningen daterad, inte minst för att Zappa för ovanlighetens skull namnger ett antal amerikanska personligheter, som sedan slutet av 80-talet fallit i glömska, Ronald Reagan och Oliver North till exempel.

Men å andra sidan kan man ju garva åt själva företeelserna. Och det gör man så gärna. Den som tyckte om musikalparodin Thing-Fish från 1984 kommer att älska Broadway The Hard Way också, som är flera steg bättre.

Detta av två skäl, texterna är inte så provocerande sexistiska utan mer humoristiska. Musiken är dessutom betydligt intressantare, Thing-Fish blir till slut en enda ljudmatta medan Broadway The Hard Way har musikaliska poänger Thing-Fish aldrig nådde upp till.

Lyssna till exempel på inledande Elvis Has Just Left The Building, elaka Jesus Thinks You´re A Jerk, Dickie´s Such An Asshole och raplåten Promiscuos.

Nr: 2037/2222

En mörk och småfräck ton

CABARET – SOUNDTRACK – 1972

Cabaret är min första upplevelse av musikal...på film. Och kan ni tänka er. Den här filmen hade premiär 1972, men det dröjde flera år innan den kom till Jönköping. Jag kan inte svära på det, men jag har för mig att det var 1979 jag gick och såg den...och då på Rigolettos bio, i källaren under Folkets Hus i Jönköping. Helt säker på årtal är jag dock inte.

Filmen byggde på broadwaymusikalen Cabaret, som första gången spelades 1966. Men likheterna mellan musikalen och filmen sägs inte vara särskilt stora. Båda handlar dock om 1930-talets Berlin och det dekadenta nöjeslivet där.

I en av huvudrollerna finns Liza Minnelli som Sally Bowles. Filmen fick åtta Oscars och blev Minnellis stora genombrott.

För mig är detta en av de stora musikalfilmerna...musiken har en mörk dekadent och småfräck ton. Willkommen, Mein Herr, Maybe This Time och inte minst Money Money är fortfarande musikstycken som jag gärna lyssnar på. Tummen upp för Cabaret, både filmen och soundtracken.

Nr: 11/2222

En köttätande växt från Venus

LITTLE SHOP OF HORRORS – SOUNDTRACK – 1987

Det här är soundtracken från filmen Little Shop Of Horrors...som baseras på broadwaymusikalen med samma namn...som baseras på filmen med samma namn...från 1960.

Det gick många turer innan den här LP:n alltså. Om det är bra eller dåligt kan jag inte svara på. Det jag vet är däremot att Jack Nicholson var med i den första filmen, och att i den senaste hade Steve Martin en av huvudrollerna.

Little Shop Of Horrors är en rockmusikal där musikens ursprung finns nånstans mellan 60-talspopen och soul. Vilket jag egentligen inte har mycket mer att säga om. Handlingen i filmen är märkligare.

Blomsteraffärsbiträdet Seymour får tag i en växt som visar sig vara en människoätande varelse från Venus. Han döper den till Audrey II efter sin hemliga kärlek och matar den med människokött...

I rollerna dyker det dessutom upp en galen tandläkare och diverse andra udda figurer. Roligt och konstigt. I originalfilmen sägs växten ha gett sig på levande människor.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

Ian Gillan som Jesus

JESUS CHRIST SUPERSTAR – 1970

Det finns säkert lika många åsikter om denna box med två LP-skivor som det finns ägare till den. Sen finns det nog en och annan som inte tycker något alls.

Det här är en musikal av Andrew Lloyd Webber, men den börjar inte sin berättelse på något scengolv. Skivorna släpptes först som ett konceptalbum och blev därefter en musikal, vilket kanske inte är den vanliga vägen att gå i den branschen...vad vet jag.

I den här inspelningen - för det finns ungefär lika många versioner av Jesus Christ Superstar som det fanns Leninmonument i Sovjetunionen - har Ian Gillan huvudrollen som Jesus. Det är hela grejen.

Soundtracken från filmversionen med Ted Neely kommer aldrig i närheten av det här. Gillans sångröst var på den tiden rakbladsvass och kristallklar även i de allra högsta tonerna. Här får hans röst ett utrymme han sällan fick i Deep Purple. Det gör den här inspelningen mycket lyssningsvärd.

Sen gillar jag musiken av en anledning till. Det är psykedelisk rock som skulle kunna vara hämtad direkt från San Francisco i slutet av 60-talet. Jag är helt övertygad om att Webber hittat sin inspiration till de här låtarna bland pårökta hippies och andra 60-talets inåtvända navelskådare.

Här finns influenser från Jefferson Airplane, Sly and the Family Stone, Grateful Deads acid-rock och en hel del annat. Kombinationen med den bibliska berättelsen blir därför nästan komisk.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

Broadwayanpassad hippieromantik

HAIR – THE ORIGINAL SOUNDTRACK – 1979

Den här filmen fick 1979 igång en våg av hippienostalgi över hela världen. Låtarna från den här soundtracken har sedan dess mer eller mindre blivit ett varumärke för psykedelisk 60-talspop, vilket jag tycker är helt okej...som kanske låter lite märkligt eftersom filmen kom ut över tio år efter 1967 och hippiekravallerna i San Francisco och allt det där.

Men filmen har sitt ursprung i en musikal som skrevs och sattes upp redan 1967, och närmare än så kan man väl inte komma?

Att det sen kanske bör betraktas som en något friserad och finrumsanpassad (Braodway) musikal är en annan sak. Men den blev ohyggligt framgångsrik...och det vete tusan om den inte spelas där fortfarande.

Musiken är i vilket fall som helst bra. Låtar som Aquarius, Manchester (England, England) och Good Morning Starshine är hippieklassiker.

Sen är det här med soundtrackskivor lite rörigt. Det har nämligen gjorts en särskild soundtrack för Broadwaymusikalen, en för filmen...och på 90-talet kom det ytterligare någon version. Musiken är nämligen inte helt och hållet densamma. Låtar har tagits bort och lagts till och ändrats.

Den dubbel-LP jag har är dock filmmusiken, där låtarna sjungs av skådespelarna i filmen. Den räcker för mig. Men för en sann fanatiker duger så klart inget annat än att man måste ha alla skivorna.

Nr: 25/2222