The Musical Box: juli 2020

onsdag 22 juli 2020

Då säger jag tack och adjö

Det var det. Nu är det slut.
Samtliga skivor i min samling har nu blivit presenterade.
Efter tio år och lite till kan jag dra mig tillbaka.
Tack för att ni följt min blogg!


Samlingen kommer att minska. Följ utvecklingen/avvecklingen här.

Bloggtexterna kommer givetvis att ligga kvar.

Det kan inte uteslutas att det i framtiden dyker upp en och annan ny text även om bloggen nu får anses officiellt avslutad.

tisdag 21 juli 2020

Rönnblomska ballader och mysterier

ANDERS F RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER – 2020

Nu för tiden är det inte ofta jag känner att jag måste lyssna på en skiva om och om igen. Det här är en sådan. Det här är uppföljaren till Anders F Rönnbloms Blärk! Nya fosterlandssånger. Känslan redan från början blev lätt euforisk. Jag gillar nämligen det där liet fetare soundet som emenllanåt dyker upp på den här skivan.
Blärk! Ballader och mysterier är andra och sista delen i ännu ett rönnblomskt projekt. Om nu första delen var bra är ett snäpp vassare. Och skivan handlar om precis det titeln säger, ballader och mysterier. Det är i och för sig inget ovanligt för Rönnblom, det är ju oftast där hans låtar landar.

Men jag skulle vilja påstå att soundet till en början påminner mig om Vit flagg, uppföljaren på 80-talet till legendariska Rapport från ett kallt fosterland.

Lite Tom Petty alltså. Förra skivan, Nya fosterlandssånger, jämfördes nämligen med just den skivan, så att då jämföra andra plattan med...

Nåja, det där vågar jag definitivt inte ta gift på. Det kanske bara är något jag fått för mig. Men inledningen med Överfulla drömmar tycker jag platsar bra i det sammanhanget. Efter det blir min bevisföring betydligt svagare...
Det är nämligen troligare så att albumets rötter hittas så långt tillbaka som 1973 och Måsarna lämnar Gotland. På nya skivan finns en fortsättning på Billys väntan på Isabell, där det visar sig att hans väntan lever vidare i Balladen om Billys fortsatta väntan, för övrigt en duett med Stefan Sundström och ett av skivans mest intressanta spår.

Då måste jag också nämna Klockfrekvensen, som släpptes som singel i början av april. Där för Anders F hjälp av Anna Stadling med sång och det blir en både vacker och lite kuslig sång.

LP-skivan blev försenad från det franska tryckeriet till alla konservativa F-heads förtret som vill ha sin musik serverad på vinyl. Men Anders skickade ut skivan på CD i förväg i stället. Det var nog tur det. Dessutom innehåller CD:n två extraspår som inte fick plats på vinylskivan.

För första gången på väldigt länge har jag lyssnat mer på en cd-skiva än på en vinyl. Lite märkligt, men nödvändigt eftersom jag självklart inte kunde vänta tills vinylskivan dök upp. Men nu har också vinylen hittat till mig.

Nr: 12/2222

måndag 20 juli 2020

School´s Out på gränsen till galet

ALICE COOPER – SCHOOL´S OUT – 1972

School´s Out är ett av Alice Coopers mest berömda album. Förmodligen är det den första platta många kommer att tänka på när de hör namnet Alice Cooper. Låten School´s Out blev ju minst sagt en monsterhit på sin tid. Jag älskade den där låten då. Och jag gör det nu också.
School´s Out innehåller på något hela essensen av Alice Coopers tidiga år. Låten är makalöst fräck och slyngelattityden är briljant utstuderad. Den finns utan tvekan med på min topplista över de allra bästa rocklåtarna från det tidiga 70-talet. Låten är dock tämligen ensam på albumet med samma namn. School´s Out, albumet alltså, är något helt, helt annat.

Det är experimentellt, på gränsen till galet, där låtarna egentligen inte har särskilt mycket med Alice Coopers övriga produktion från samma tuid att göra. Det går knappt att hitta något liknande på föregångarna Killer eller Love It To Death och inte heller på uppföljarna Billion Dollar Babies och Muscle Of Love.
Jag jämför hellre School´s Out med debutskivan Pretties For You, som var inspirerad av Zappa, eller andra skivan Easy Action där Neil Youngs dåvarande producent hade stor makt över soundet. Ja, det var två riktgt skruvade plattor och School´s Out går i dem spåren utan att för den delen ha några andra direkta likheter. Det sägs att bandet, för Alice Cooper var ett band på den tiden, uppmanades av producenten Bob Ezrin att ta ut svängarna rejält.
Och det gjorde dem, minst sagt. För den tiden var det absolut inget underligt med det, det tidiga 70-talets rockmusik fullkomligt bubblar och sjuder av märkliga musikaliska idéer, varav en del funkade och andra inte. School´s Out kan nog ur ett bredare perspektiv inte sägas vara särskilt tilltalande för mainstreampubliken. För folk som gillar/gillade såna här grejer är det dock så klart godis.

School´s Out var en av de där skivorna man åkte ner till Stadsbiblioteket för att lyssna på. Jag var ju inte särskilt gammal då, men kommer ihåg att det inte var en skiva som valdes allt för ofta. I stället blev det Billion Dollar Babies eller Killer om det var Alice Cooper som skulle spelas.

Nu för tiden tycker jag väldigt mycket bättre om skivan. Och då inte bara för den uppenbara hitlåten. Jag har hittat flera ”nya” favoriter, som Blue Turk, Luney Tune och Gutter Cats vs The Jets. Det är dock inga låtar som går att hitta på Alice Coopers samlingsalbum från den tiden. Där fick bara School´s Out vara med.

Nr: 1605/2222

söndag 19 juli 2020

Supergrupp utan superhit

LULU – EVERYBODY CLAP – 1971

Det här skulle kunna vara ett eftertraktat samlarobjekt. Bakom Lulu hittar vi den här gången storheter som Maurice Gibb, Jack Bruce på bas och John Bonham som trummis. Men detta märkliga samarbetsprojekt blev aldrig mer än den här relativt okända singeln.
Everybody Clap får stå som symbolen för en supergrupp som bara blev en knappt tre minuter lång popsingel. Bonhams trummor och bakgrundssång av Maurice Gibb hjälpte föga denna gång, trots att det var en riktig supergrupp. Det ska nämligen också läggas till att Leslie Harvey, brorsa till Alex, lirar gitarr.

Men för varje sann samlare av Led Zeppelin, och Bee Gees också för den delen, borde det vara en alldeles nödvändig skiva att ha i samlingen. Men med den enkelhet jag fick tag i skivan, och det pris jag betalade, verkar det inte vara så. Möjligtvis är det så för att singeln aldrig lyckades slå igenom utan blev en av alla de där anonyma tidiga 70-talssinglarna med feel-good-pop vars melodier, texter och titlar aldrig lägger på minnet.
Everybody Clap har nämligen betydligt mer med Middle Of The Road och Les Humphries Singers att göra än med Led Zep, Cream eller ens Bee Gees. Jag behöver väl egentligen inte säga att låten aldrig blev aldrig någon hit. Den finns inte med på någon av alla de samlingsalbum som släppts med Lulu, förutom ett (vad jag vet) och då förmodligen enbart i egenskap av att den släpptes som singel.

Singeln lever numera ett undandraget liv där endast samlare av Lulus skivor och en och annan hardcore Led Zepfan förbarmar sig över den. Tänk om det hade blivit en superhit? Hur hade det varit då?

Nr: 156/singel

lördag 18 juli 2020

Ett album som gör skäl för namnet

THE BEST PUNK ALBUM IN THE WORLD...EVER – 1996

Jodå, det är ett cd-album som gör rätt för sitt namn. Det skulle faktiskt kunna vara det bästa samlingsalbum med punk som någonsin släppts. Här finns hela 48 låtar på två cd-skivor. Här finns storheter som Sex Pistols, Clash och Damned. Men också obskyra akter som X Ray Spex, The Ruts och Richard Hell And The Voidoids.
Nån som kommer ihåg Richard Hell förresten? Hans Blank Generation var ju en galet tuff punklåt på sin tid. Idag låter den lite mer välanpassad, av någon anledning. Men här och nu får det vara nostalgin som bestämmer. X Ray Spex kommer väl alltid att bli ihågkomna för sin Oh Bondage Up Yours, som var omöjlig att hitta till och med på singel redan på 70-talet.

Mongoloid med Devo är så klart betydligt mer välkänd, men den är bra och sen älskade jag Stiff Little Fingers och deras Alternative Ulster. Det var rått då. Och det är det nu också. Det är såna låtar man kan hitta på den här albumet. Det är det som gör det, fortfarande, så fantastiskt roligt att lyssna på skivan, nu för tiden också.
Jag bara älskar öppningen med Clash City Rockers och sen Anarchy In The Uk. Det sätter liksom nivån direkt. Och det blir därefter. Jag har inte nämnt Sheena Is A Punkrocker, Ramones klassiker. Den är med den också. Och God Save The Queen...vad annars?

Dead Kennedys och Too Drunk To Fuck, Teenage Kicks med Undertones och Another Girl Another Planet med The Only Ones, wow liksom! En ganska bra blandning mellan brittisk och amerikansk punk tycker jag utan egentligen jämfört på allvar, utan liksom bara hängt med i låtarna.
Sen går det ju så klart alltid att resonera om varför den låten kom med och den andra inte gjorde det. Eller om Magazine och Television verkligen var punkband. Och det var väl knappast Joe Jackson heller... Men det överlåter jag till andra som känner sig manade. Jag nöjer mig med låtarna. Att det skramlar alldeles fantastiskt läckert. Och att det är vansinnigt mycket nostalgi.

Nr: 24/CD

fredag 17 juli 2020

Bowies och Jaggers bidrag till Live Aid 1985

DAVID BOWIE/MICK JAGGER – DANCING IN THE STREETS – 1985

Dancing In The Streets skulle bli höjdpunkten på Live Aidgalan 1985. Planen var att Mick Jagger och David Bowie skulle spelat låten samtidigt från New York och London. Men tekniken hängde inte med.
När de insåg att det skulle bli en halv sekunds fördröjning blev lösningen en gemensam video som visades (nästan) samtidigt på Wembley och JFK Stadium. Men lite av känslan finns där ändå när Jagger och Bowie i låtens inledning räknar in platser över hela världen; Tokyo, Frankrike, Sydamerika, Tyskland Australien, England och USA.
Det blev så klart en succé. Låten gick som etta på brittiska singellistan och låg kvar där fyra veckor. Lite kuriosa i sammanhanget; det var David Bowies sista singeletta i sitt hemland och enda gången Mick Jagger som soloartist tog sig högst upp på listan.

Jag gillar den här versionen, som är en betydligt rockigare variant än Martha Reeves & The Vandellas original från 1964. Bowie och Jagger är definitivt inte ensamma om att ha tolkat låten.

Dancing In The Streets anses allmänt vara en av Motowns allra mest välkända låtar. Bland mer berömdas covers hittar man Kinks (Kinda Kinks 1965), Mamas & Papas och Van Halen.

Nr: 107/singel

torsdag 16 juli 2020

Ett samlingsalbum med Dagebys filmmusik

ULF DAGEBY – THE NEON FOREST – 1992

Det här är en riktigt skum platta. Det är elektronisk musik, något direkt samband finns inte mellan de olika låtarna. Det är på gränsen till olyssningsbart om man ska försöka sig på att lyssna igenom hela skivan.
Det är ett samlingsalbum med Ulf Dageby. Skivan har dock underttiteln Soundtracks 1979 to 1992, vilket är exakt vad det är. Det vill säga mestadels ljudeffekter och bakgrundsmusik där Dageby gjort musiken. Här finns exempel med musik från filmer som I lagens namn från 1986, Hästens öga från 1987 och Luigis paradis från 1991.
Ulf Dagebys musikkarriär började dock betydligt tidigare, med den svenska proggen i början av 1970-talet. Det stora genombrottet kom med Nationalteatern i mitten av samma årtionde då han tillsammans med iunte minst Totta Näslund skapade en lång rad odödliga låtar och album. Dageby gjorda också flera egna album, där inte minst En dag på sjön från 1983 och Känsliga soldater, 1989, är klassiker.

Han har också ägnat en hel del tid åt filmmusik dör han medverkat i allt från tv-serier till långfilmer. Som exempel måste jag då nämna Lackalänge, den svenska tv-serien om ungdomarna på en folkhögskola som nog blivit både klassiker och kalkon.

Musiken till Ett anständigt liv, andra delen i Stefan Jarls dokumentär om de svenska modsen Kenta och Stoffe. Men hans karriär som skapare av filmmusik är betydligt längre än så. Det visar den här skivan, även om det knappast är något man sätter sig ner med hörlurar för att njuta av.

Nr: 243/CD

onsdag 15 juli 2020

Regnbåge svart eller Lång tid

ANDERS F RÖNNBLOM – LÅNG TID – 1982

Det kom aldrig särskilt många singlar från Anders F Rönnblom. Men från albumet Krig & fred & Country music dök det upp två. Lång tid är den andra. Först ut var Europa brinner, som blev en ganska stor hit, åtminstone bland det folket jag hängde på den tiden.
Lång tid och b-sidans Regnbåge svart blev aldrig lika mycket spelade, trots att de hör till LP-skivans allra främsta. LP:n avslutas med Lång tid, en lite halvknepig ballad som kräver ganska mycket tid innan den sätter sig. Men när den väl gjort det stannar den gärna kvar.
För min del är det svårt att avgöra vilket som är a-sidan respektive baksida på den här 45-varvaren. Regnbåge svart är betydligt rockigare och en låt som jag på den tiden hade mycket enklare att ta till mig.

Jag har LP:n så behovet av den här singeln finns egentligen inte. Men att den för den skull skulle behöva lämna samlingen ser jag som otänkbart...något som gäller precis allt med Anders F Rönnblom.

Nr: 24/singel

tisdag 14 juli 2020

Imponerande samling med 60-talspop

REMEMBER THE 60´S – VARIOUS ARTISTS (1983-1984)

Jag har bara några få samlingsalbum, men dem jag har är utvalda med omsorg. Den här holländska samlingen med 60-talspop tycker jag är riktigt bra. Enda bekymret är att den är väldigt omfattande, hela 14 skivor uppdelade på sju dubbelalbum. Men å andra sidan är det inte mycket man missar...
Men som alla samlingsskivor saknas de allra största låtarna. Det finns med stoneslåtar, men inte deras främsta, samma gäller Beatles. Jag gissar att det handlar om ekonomi där. Jag köpte den här samlingen när den var ganska ny. Edde sålde den billigt nere i sin källarlokal på Skolgatan, där vi som gick på Peset i gymnasiet hade lektionssalar i huset på andra sidan gatan. Så vi var många som höll till mer på Eddes Musik än på historielektionerna.

Men nu hoppar jag i historien, skivorna köptes några år efter gymnasiet. Jag köpte förresten inte hela samlingen på en gång. Den planen hade jag egentligen aldrig. Det började med att jag köpte en av volymerna, tyckte den var bra, och köpte sen nästa och nästa...och så vidare. När jag efter ett antal månader köpt på mig de sex första volymerna, som alla innehöll 60-talshits med internationella artister var det en kvar, Volym 7 med bara holländska artister.

Så okej, jag slog till på den också. Redan på den tiden var jag samlare och ville naturligtvis ha en så komplett samling som möjligt. Den sista volymen fick dock en lite annan historia än de övriga. Jag lyssnade nämligen inte på den förrän långt in på 2000-talet.

Det var först när holländska Group 1850 kom på tal jag kom ihåg att jag hade dem på skiva, men inte hört dem. Det var så sent som 2014, skivan alltså i nyskick 30 år senare, det var en upplevelse. En bra nyhet är att samtliga skivor fortfarande går att få tag på, begagnade givetvis, men till riktigt sjyssta priser.
Volume 1
Någon direkt kronologisk ordning finns inte utan det hoppas friskt mellan årtal och stilar. Så här hittas låtar med allt från tidig beatpop med Gerry & The Pacemakers, via Desmond Dekkers klasiska reggae Israelites och Marmalades beatlescover Obladi-Oblada till soulfunk. Skivans höjdpunkter är Sunny Afternoon med Kinks, Time Of he Season med Zombiues och Crimson & Clover med Tommy James & The Shondells...och lägger för säkerhets skull tilläven Summer In The City med Lovin´ Spoonful.

Nr: 1046/2222

Volume 2
Starten var lovande, men andra skivan blir ännu bättre. Här trängs Small Faces med Barry McGuire, Monkees, Humble Pie, The Nice med McCoys Hang On Sloopy och Mama´s & Papas Monday Monday. Här hittar man också en psykedelisk överraskning i Deep Water med Grapefruit, bluesrockrysaren I´d Rather Go Blind med Chicken Shack och de briljanta popdängorna Itchycoo Park med Small faces och Shocking Blues evighetsmaskin Venus. Ett av de bättre i serien.

Nr: 1047/2222

Volume 3
Wow, här tog de i. Vad sägs om ett dubbelalbum som öppnar på förstasidan med Stones Satisfaction, Hey Joe med Hendrix och Gloria med Them. Fortsättningen är kul del också; Fire med Crazy World Of Arthur Brown, Matthew And Son med Cat Stevens, Creams White Room, Roadrunner med Pretty Things och avslutas med Who och My Generation, As Tears Go By med Marianne Faithfull, Bowies The Laughing Gnome och maxat röjiga Summer Time Blues och Blue Cheer. Det är vad jag kallar ett samlingsalbum det.

Nr: 1048/2222

Volume 4
Jättebra album det här också, lite mer pop än de tidigare kanske, och bubblegum, men å andra sidan gömmer sig Spencer Davis Group, Traffic, Troggs, Hendrix, Fleetwood Mac, Free och Pretty Things på sista plattan. Så det blir rockigt värre ändå. Nämner i förbifarten några favoriter: A Whiter Shade Of Pale, Simon Says, San Francisco, Green Tambourine, Paper Sun, Sunshine Of Your Love, Wild Things...stannar upp och andas....fortsätter med The Wind Cries Mary, Albatross, Dancin´ In The Streets och final med Don´t Bring Me Down. Frågor på det?

Nr: 1049/2222

Volume 5
Bra blandat här också, från småputtrig beatpop via psykedelia till Blind Faith och Procol Harums epos Homburg. Inledningen med Monkees I´m A Believer och Let´s Go To San Francisco antyder att det här skulle vara en lite mer familjevänlig volym. Men som på alla skivorna ändras det lika fort som vädret, och lika oförutsägbart. Mitt inre SMI hade nog inte tänkt sig att det snerae på skilvan skulle dyka upp saker som I´m A Man med Spencer Davis Group, Well Alright med Blind faith, Hole In My Shoe med Traffic eller Here Comes The Night med Them. Men här finns som sagt ingen närmare planering, man hittar dessutom låtar som Chewy Chewy med Ohio Express, bubblegumpop, och Elenore med Turtles. Favoriter på Volym 5 får bli Moody Bluesklassikern Night In White Satin, I Want To Live med Aphrodites Child och Byrds Eight Miles High.

Nr: 1050/2222

Volume 6
Efter tio skivor med 16 låtar på varje borde tempot mattas av, men inte. Volume 6 presenterar en lång rad 60-talsklassier. Vad sägs om Pretty Flamingo med Manfred Mann, House of The Rising Sun med Animals, Going Up The Country med Canned Heat, Sloop Jhn B med Beach Boyts, No Milk Today med Herman´s Hermits och Kinks Waterloo Sunset. Låtarna mellan består av storheter som On The Road Again, Good Vibrations, Lady Jane, Build me Up Buttercup... En precis lika bra volym som de tidigare alltså.

Nr: 1051/2222

Volume 7
Och nu sista skivan i serien, dubbeln med bara holländska låtar, den jag ställde in i hyllan och aldrig lyssnade på förrän för några år sedan. Men på den tiden hade jag inte koll på band som Brainbox, Q 65, Focus, Cuby & The Blizzards och Group 1850. Nu för tiden vet jag bättre, holländsk rockmusik är inte bara Golden Earring och Shocking Blue. Det är den enda av alla skivorna i Remember The 60´s-serien jag skrivit om tidigare.

Nr: 1052/2222

måndag 13 juli 2020

En misslyckad Stonessingel

ROLLING STONES – SHE WAS HOT – 1984

She Was Hot kom ut som singel vintern 1984. Låten var hämtad från Undercover som släppts i november 1982. Att komma med en singel så långt efter ett skivsläpp blev kraftigt nedprioriterat, jag var då fattig student i Stockholm och levde på billig falukorv och ris.
Sen hade jag ju så klart LP:n sedan tidigare. Köpt på Åhléns i Stockholms city, men aldrig särskilt uppskattad. She Was Hot var dock en av albumets bättre låtar. Singeln köpte jag långt, långt senare, eller snarare hittade den på en loppis i skogarna utanför Månsarp. Ibland är det alltså inte så långt mellan stad och land...
Det som lockade mest med skivan då var, som ofta när det gäller singlar från 70- och 80-talen, att det på baksidan fanns en outtake från albumet Emotinal Rescue, I Think I´m Going Mad. Dock uteblev sensationen när låten sen spelades hemma, men dock lite nöjd över att ha den i samlingen.

She Was Hot blev inget särskilt lyckat singelsläpp för Stones. Den tog sig som bäst upp på 42:a plats på engelska topplistan, vilket för Jagger och Richards inte var något annat än ett misslyckande.

Nr: 101/singel

söndag 12 juli 2020

Promoskiva med krautrock från 70-talet

PSYCHEDELIC UNDERGROUND 18 – 2017

Ett samlingsalbum från tyska Garden Of Delights, ett skivbolag som specialiserat sig på att ge ut återutgivningar av tysk progressiv rock från 70- och 80-talen. Psychedelic Underground är deras promotionskiva för skivsläpp. Nummer 18 innehåller album släppta mellan 2014 och 2017.
Det här är alltså ingen direkt samlingsskiva där låtar valts ut eller någon typ av Best Of för tysk krautrock, utan helt enkelt de skivor, främst CD-album, som Garden Of Delight släppt. Det är dock en intressant platta att ha i samlingen för mig. Jag ser det som en guide och tips om vilka skivor som skulle kunna intressera mig. En sak är säker. Tysk krautrock är inte bara Kraftwerk, Amon Düül II eller Eloy. Det finns så ohyggligt mycket mer.

Psychedelic Underground inehåller låtar med en del mer kända tyska band, som till exempel Virus och låten Mankind Where Do You Go To hämtat från albumet Thoughts. Ett album som är gruppens andra och mindre känt än debutplattan Revelations.

Här finns också låtar från andra 70-talsgrupper som Embryo, Gäa, Sunbirds och Gila, bandnamn som krautrockintresserade har bra koll på, men som för andra är helt okända.
För min del dök det en del andra nyheter, som Panko, Missus Beastly, Exponent och Reaktor, band/grupper som jag tidigare i bästa fall bara hört talas om, men aldrig hört någon skiva med. Så det var bra. Fick ett par bra tips där. Missus Beastlys elva minuter långa Space Guerilla fastnade rätt bra.

Tycker dessutom att Psychelic Underground duger till mer än bara som presentatör av ”nyheter”. Tack vare att skivbolaget riktat in sig på grupper som höll till i likartade musikaliska landskap funkar CD:n bra att lyssna på också. Det finns alltså 17 såna här samlingsalbum utgivna sedan tidigare. Funderar på om jag inte borde leta upp några fler...

Nr: 200/CD

lördag 11 juli 2020

En av sin tids mest intressanta synthpopalbum

DEPECHE MODE – SPEAK AND SPELL – 1981

Ett inte alls särskilt uppskattat album på sin tid. Synthpop hade i början av 80-talet en hel del att bevisa tyckte jag och många andra. Depeche Mode placerades i samma fack som Duran Duran, Spandau Ballet och Human League.
En snubbe jag känner ganska väl menar dock att Depeche Mode borde jämförts med Kraftwerk i stället. Det skulle vara rättvisare menar han. Jag håller inte med där, inte om Speak And Spell.

När man sitter med facit i hand över 40 år senare är det givetvis så. Då ska Kraftwerk och andra electrohjältar från 70-talet finnas med när man diskuterar Depeche Mode. Men Speak And Spell är något annat.

Runt 1980 var det new romantic som domnerade bilden av synthpopbanden och där åkte Depeche med av bara farten. Och de hade sig själv att skylla. Den här LP:n är en blippande synthpopskiva i nästan precis samma stil som Spandau Ballets första och liknande.

Jag vågar nog påstå att det new romantic. Att Vince Clarke, bland annat senare i Erasure, haft väldigt mycket med soundet att göra är klart.
Speak And Spell är Depeche Modes första album. Det är inte deras bästa, tycker tydligen en hel del hardcorefans. Men jag tycker bra om skivan. Det är ingen pinsam försynt debut på något sätt. Vince Clark tog för sig och soundet han var med och skapade är rätt fräckt, även om det är väldigt synthpoppigt.

Musiken här är betydligt tuffare, råare kanske, än till exempel Duran Durans album, Human League och andra i genren. Möjligtvis kan man jämföra med Spandau Ballets debutalbum Journey To Glory som har ungefär samma ruffiga sound. Med ledning av Speak And Spell skulle man knappast kunna ana vad som skulle komma senare.

Jag kan Depeche Modes senare äventyr alldeles för dåligt för att göra nån jämförelse eller ens kommentera. Jag nöjer mig att konstatera att Speak And Spell förmodligen var en av de mest intressanta synthpopskivorna på sin tid. Det är därför den finns i min samling. Det är en LP som går att lyssna på nu för tiden också. Jo, jag vet hur många som säger att soundet är daterat, men det får så för dem).

Nr: 252/2222

fredag 10 juli 2020

Min lite tveksamma inställning till Paul Simons Graceland

PAUL SIMON – GRACELAND – 1986

Oj, vad den här skivan hyllades när den var ny. Experimentell, världsmusik, nyskapande. Och många menade att detta va Paul Simons bästa album, så långt (och senare också skulle det visa sig). Jag hörde till alla dem som köpte Graceland, men jag kom aldrig överens med den.
Okänsligt av mig så klart. Men Graceland hamnade nästan direkt bland de plattorna som fick längt bort i samlingen och samla damm. Och där fick den stå ända till för ungefär tio år sedan. Men efter ett antal högst seriöst menade genomlyssningar hörde den till dem som fick lämna samlingen för annat som jag gillade bättre.

Jag håller med om att det var ett intressant grepp av Paul Simon att samarbeta med sydafrikanska musiker, de afrikanska influenserna är spännande. Likaså inslagen av cajunmusik, uppskattar det verkligen. Men när jag redan sedan många år haft Peter Gabriels Bikoalbum (hans tredje) som en ständig favorit tyckte jag väl aldrig att det Simon gjorde var särskilt revolutionerande.

Mick Fleetwood hade dessutom gjort nästan exakt samma på sitt album The Visitor från 1981. En lysande platta för övrigt. Jag lyssnade också mycket på David Byrne och Talking Heads, Mink DeVille och Dr John och tyckte väl att det med cajun hade man väl hört förr...och mer kittlande än på Graceland.

Men så klart är Graceland ett briljant popalbum. Paul Simon hade ju en osviklig känsla för bra popmelodier, och det visar han på Graceland också. Jag förstår att många tycker väldigt bra om skivan. Jag har inte hört alla hans soloalbum.

Men i en jämförelse med till exempel There Goes Rhymin´ Simon, One Trick Pony och Still Crayzy After All These Years känns Graceland mer gediget. Jag har skivan nu igen. Numera dock ”bara” på cd-skiva, köpt för en tia på en loppis. Jag fick lite dåligt samvete för min genom åren ganska taggiga inställning till Graceland och kände att det minsta jag kunde göra var att ha den i samlingen.

Nr: 227/CD

torsdag 9 juli 2020

Blärk, en rapport från ett fosterland som blivit ännu kallare

ANDERS F RÖNNBLOM – BLÄRK!-NYA FOSTERLANDSSÅNGER – 2019

Jag blir ännu en gång så oerhört imponerad av Anders F. Han fyllde 70 för några år sedan och har gjort musik och låtar sedan 60-talet. Ändå har han så mycket kvar som bara måste ut. De senaste åren har det kommit nya skivor minst en eller två gånger om året. Och det är bra grejer.
Det är med ett litet frustande jag kastar mig över Blärk! Nya Fosterlandssånger, F-ets senaste projekt som när det var färdigt visade bestå av två album; Nya fosterlandssånger släppt 2019 samt Ballader och mysterier släppt våren 2020. De blir då, om jag räknat rätt, hans 26:e respektive 27:e album sedan LP-debuten 1971 med Din barndom ska aldrig dö. Samarbetsprojekt, samlingsplattor och singelsläpp oräknade.
Jag har följt Anders F sedan mitten av 70-talet, detr hysteriska draget, och har aldrig blivit besviken eller missnöjd med något enda av de albumn han gett ut, tvärtom. Nya fosterlandssånger känner jag mig just nu också väldigt nöjd över att ha i min samling. Trots att Rönnblom fyllde 73 år våren 2020 är han lika bitsk, rolig och klipsk som alltid.

Jag förvånas varje gång jag hör en ny skiva hur han alltid lyckas hålla sin kreativtet levande. Visst dyker det upp en och annan upprepning, och lånande av eget äldre material, men musiken känns fräsch, ny och aktuell. Hur många åldrande musiker lyckas med det?

På förtexten till Blärk!-projektet berättar Rönnblom om de ”sprattelmän och högerpopulister” som det senaste året befolkat samhället. Det inspirerade honom till en ny samling fosterlandssånger – ”nästan 40 år efter 1981 års kalla rapport”.

Och det där med en rapport från det kalla fosterlandet fick så klart mig att hoppa på tåget direkt utan att ens reflektera över att blinka. Varför skulle jag det? Den skivan har alltid varit ett av mina favoriter och då inte bara för Jag kysste henne våldsamt.

Men till skillnad från sin föregångare, där det trots allt fanns en gnutta positivitet i sammanhanget är Blärk! Nya fosterlandssånger ett kusligt album, rent skrämmande. Som Stina Berges konstverk på omslagsbilden. Det är verkligen ett album som speglar sin tid där fascism och rasism väntar bakom dörren, med sina horder av fake-news orcher på twitter och facebook.

Ja, det är en rapport från ett nytt fosterland som på 40 år blivit mycket kallare och hårdare. Jag påstår det började 2008 med alliansregeringens systemskifte från ett folkhemssverige till en sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-mentalitet. Blärk!

Musikaliskt är det därför ett album som är besvärligare än vanligt att ta till sig. Till en början känns det knöligt och besvärligt att lära känna. Ogästvänligt till och med. Men det där är något som går över och för min del landade i någon slags fascination, lätt hypnotisk. När man kommit skivan lite närmare in på livet vill man gärna höra den flera gånger.

En liten varning här alltså. Blärk! Nya fosterlandssånger är ett album som kan li beroendeframkallande. De senaste årens Rönnblomskivor har bara släppts i mindre upplagor som ofta gått åt tämligen fort eftersom fansen är många och alla vill ha skivorna. Vill du ha tag den här skivan går det enklast och snabbast att beställa den direkt från Anders F.s hemsida.

Nr: 1576/2222

onsdag 8 juli 2020

99 Luftballon ska sjungas på tyska

NENA – 99 LUFTBALLONS – 1983

Här duger inget annat än den tyska versionen. Det finns en med engelsk text också, men den väger alldeles för lätt här. Nej, 99 Luftballons sjungas på tyska, det är då sångerska Nena Kerner kommer fram som bäst. Det är väldigt mycket punk än den brittiska, som i en jämförelse är mainstream.
Som tur är går det lätt att skilja de båda versionerna åt, Den tyska heter 99 Luftballons, den brittiska fick namnet 99 Red Ballons. Den tyska versionen blev etta på singellistan i Tyskland. Den brittiska blev etta på brittiska listan året efter, 1984. Nena var det första tyska punkbandet som gick igenom rutorna utanför sitt hemland på allvar.

Okej, några är tidigare hade Nina Hagen Band gjort ett fräckt försök, men där blev African Reggae en sån där låt som bara den innersta kretsen kände till. Nenas 99 Luftballons blev däremot något helt annat, det blev en låt alla kunde...och gärna sjöng med i också, även dem som inte kunde ett ord tyska.
Jag blev tidigt ägare till Nenas debut-LP, där 99 Luftballos var höjdpunkten. Men då det under något ovarsamt ögonblick fick den en oreparerbar repa precis över hitlåten, så den fick lämna samlingen med en suck. Sen glömde jag bort Nena under ganska många tills jag hittade skivan på den här singeln, vilket givetvis blev ett ganska trevligt återseende.

Men inser nu också att Nena inte var bara en one-hit-wonder, även om det på kan tyckas så. B-sidans Ich Bleib Im Bett är en vass punklåt signerad det tidiga 80-talet. Jag sätter upp LP.n på köplistan igen. Den ska väl inte vara helt omöjlig att få tag på gissar jag.

Nr: 150/singel

tisdag 7 juli 2020

Lou Reed och Velvet Underground

VELVET UNDERGROUND – THE BEST OF – 1989

Velvet Underground var förmodligen ett av de 60-tals- och tidiga 70-talsband som influerade och inspirerade den amerikanska punken mest av alla. De inspirerade nästan alla andra också. Det skämtas ofta om att alla de 30.000 som köpte deras första skiva gick hem och startade egna band.
Velvet Undergrounds pumpande energiska råa sound och Lou Reeds släpiga röst har en närmast hypnotisk effekt. Låtar som I´m Waiting Fort My Man, Heroin, All Tomorrow´s Parties och Pale Blue Eyes har ett magiskt skimmer än idag. Velvet Underground var ett underskattat band. Det var inte många som såg deras storhet när de var som mest aktiva i början av 70-talet.

Intresset för bandet ökade dock enormt när Lou Reed runt 1973 fick fart på sin egen solokarriär. Det var först då folk hittade till låtar som Heroin (älskar gitarrgnisslet) och släpiga magiska Sweet Jane, Velvetlåtar han gjorde egna liveinspelningar av.
Lou Reed var en av alla mina tonårsidoler, album som Sally Can´t Dance, Coney Island Baby och inte minst Transformer spelades ofta och på galet hög volym i pojkrummet. Där slankt det väl med en och annan Velvet Undergroundlåt också, via liveplattor som Lou Reed Live och Rock´n Roll Animal.
 
Men jag gick aldrig så långt att jag skaffade mig någon av Velvet Undergrounds egna album. Kanske beroende på att man/jag i allmänhet då kände att det var ett passerat stadium och att det Lou Reed gjorde själv var så mycket intressantare.

Nu kan jag ångra det. Jag har inga album med Velvet Underground i samling, åtminstone än så länge. Fram till nu har jag nöjt mig med denna samlings-CD, som givetvis är pinsamt futtig, men där man ändå får med det mesta av det bästa. Vad man självklart missar är den hypnotiska stämningen som man på ett samlingsalbum som det här bara kan ana.

Nr: 59/CD