The Musical Box: augusti 2019

lördag 31 augusti 2019

En amerikansk Bowie, eller?

JOBRIATH – CREATURES OF THE STREET – 1974

Man skulle kunna tolka Jobriath som en wannabekopia av David Bowie. Det finns stora likheter mellan Bowies glamrockiga Spiders Of Mars-period och Jobriaths musik. Hans röst och uttryck är ibland förvillande likt Bowie och låtarna går i ungefär samma stil.
Jobritahs fans, för när han var som störst hade han en stor skara följare och beundrare, bedyrar dock att någon likhet med Bowie är det inte alls fråga om. Det är som att jämföra en lamborghini med en A-Ford, var det nån som sa. Men nej, Jobritahs likhet med Bowie, både musikaliskt och till det yttre, går inte att komma förbi.

Nåja, oavsett vilket är Jobriath värd att berätta om. Han var USA:s första glamrockstjärna, han sägs också varit den första amerikanska rockartist som var öppet homosexuell. Han spelade in två album under första halvan av 70-talet. Hans debutskiva hyllades i glamrockvärlden och blev omskriven inte minst i den amerikanska pressen. Men han var en av dem som drabbades av aids i början av 80-talet. Han dog i sviterna av sjukdomen 1983 bara 36 år gammal.
Jobriath blev upptäckt i början av 70-talet efter en större roll i musikalen Hair. Skivbolaget Elektra satsade stort på honom och hans första album, dock utan att få något större genomslag. Creatures Of The Street är hans andra platta, ett album som inte anses hålla lika hög klass som den första. Men det är ändå ett spännande album att lyssna på.

Likheterna med Bowie är så klart en del av kryddan, det är glamrock med en twist. Jobriaths bakgrund i musikalvärlden får nämligen ganska stort utrymme, tanken att musiken skulle kunnat passa som soundtrack till någon sunkig och dekadent rockfilm från 70-talet är inte långt borta. Något som, när jag tänker efter, skulle kunnat varit idén med albumet.

Creatures Of The Street är en lite annorlunda syn på 70-talets glamrock, vilket gör det, trots vissa svårigheter att komma överens, till ett spännande album av sin tid.

Trots att skivan är över 40 år gammal och glamrocken idag helt bytt skepnad tycker jag ändå att Creatures Of The Street klarat att åldras på ett bra sätt. Möjligtvis beror det på musikalinslagen, men det är ett album man kan lyssna på med stort nöje även nu för tiden.

Nr: 1662/2222

fredag 30 augusti 2019

Så här gick det till när jag upptäckte Journey

JOURNEY – JOURNEY – 1975

Tänk, det skulle ta över 40 år innan en platta med Journey tog sig in i min samling. Under alla år har jag haft svårt för bandets sound, rentav ogillat det. De plattor som dykt upp har aldrig varit något jag kommit överens med.
Tills nu. När jag efter alla dessa år fick höra låten Kohoutek, vilket skedde av misstag, under en bilresa till Västkusten där den fanns på någon slags playlist från Spotify. Inte min, givetvis, utan ägaren till bilen. Jag har naturligtvis inte Spotify. Vad ska jag ha det till?

Kohoutek var det som sagt. En låt jag trillade dit på rätt omgående, trodde först det var Yes, blev därför irriterad över att jag inte kände igen den, förvånat läste jag på displayen att det var Journey. Fattade inte ett dugg...

Nåja, vilken LP det handlade om letades upp och inköptes direkt när jag kom hem från resan. Klasse, som sen sålde skivan till mig, garvade.
- Det är sällan man säljer journeyplattor nu för tiden, senast var det väl när Sopranos gick på tv. Men du har ju aldrig hängt med, skrattade han.

Jag kunde inte säga emot eftersom jag inte sett ett enda avsnitt av Sopranos, och troligen aldrig kommer att göra det heller. Tydligen hade någon journeylåt varit med i något avsnitt.
Men Journeys första plattan, för det är där Kohoutek finns, blev en riktigt positiv överraskning.

Jazzrock med tydliga progrockstendenser, något helt annat än den uppfattning jag hade om bandet. Men då ska påpekas att jag aldrig lyssnat på bandets tidiga skivor. Och om jag gjort det var det för så länge sen att jag glömt det.
Men just nu tycker jag hela plattan ärt riktigt bra. Mycket gitarr så klart och ibland mer ljudmatta än fräcka melodislingor, men sjysst lyssning och stundtals innovativt, till och med spännande. Kohoutek är förmodligen det mest lyssningsvärda spåret, men fler kan nog nämnas.

Nu när jag läst på lite om denna supergrupp, där bland andra Gregg Rolie och Neal Schon från Santana slog sig ihop med motpolerna Ross Valory och Prairie Prince från The Tubes, är det uppenbart att Journeys musik genom åren sen förändrades och blev mer AOR-orienterade och därmed mindre intressant för mig.

Det var troligen skivor från senare perioder jag hörde för många år sedan, vilket blev orsaken till att jag aldrig intresserade mig för dem. Men originalsättningen gillar jag. De spelade in tre album, förutom debutplattan även Look Into The Future, 1976, samt Next, 1977. De skivorna påstås av experterna gå i samma stil. De ska nu letas upp och lyssnas igenom, 40 år för sent kanske, men vadå?

Nr: 1657/2222

torsdag 29 augusti 2019

Borde behållit vinylskivan

BLUE ÖYSTER CULT – TYRANNY AND MUTATION – 1973

Bytte ut min gamla LP mot en CD från 2001, remastrad av Bruce Dickinson och med fyra bonuslåtar. Jag gillade skivan väldigt bra på vinyl, men den här CD.n kommer jag inte överens med. Soundet känns utslätat jämfört med vinylplattan. Lite tråkig.
Det hade jag inte förväntat mig. Tyranny And Mutation är egentligen ett av Blue Öyster Cults allra bästa album. För bandet var det en viktig platta som tog dem vidare från ett halvobskyrt udda band till erkända rockhjältar med en skum twist. Möjligtvis var Tyranny And Mutation deras stora genombrott, men kan inte påstå att det verkligen var så, där sviker minnet, men det är ju ganska länge sen.
Då, i början av 70-talet, var dock Blue Öyster Cult ohyggligt spännande. De hade någon slags imgae som halvt om halvt djävulösdyrkare samtidigt som de påstod att deras musik var intelligent hård rock. Det är en ekvation som naturligtvis inte går ihop.

Men några djävulsdyrkare var dem dock inte. Däremot vågar jag nog kalla musiken för intelligent hård rock, även om det säkert finns en och annan som med bestämdhet påstår att det egentligen bara är vanlig sketen boogierock.
Jag tycker dock plattan platsar ganska bra i min avdelning med progressiv hårdrock. Bandet lyckas nämligen ta sig utanför den vanliga mainstreamzonen och ger sig på både långa melodislingor och mustiga ganska fräcka gitarriff.
Tyranny And Mutation, på vinyl, hävdar jag är en sån där måste-platta i samlingen. CD:n, trots eller kanske på grund av Dickinson, känns inte lika nödvändig. Bonusspåren hjälper inte ett dugg, det är nästan så att de hör till de medverkande som tar död på festen, alltså den kusliga stämning som borde infinna sig när intelligenta djävulsdyrkare gör sitt bästa för att skaffa nya anhängare. Men dit når inte den här CD:n.

Det mest retliga är att nu sitter jag här och längtar efter min gamla vinylplatta, trots denna investering på dryga 40 spänn. LP:n fick respass ur samlingen för att omslaget var i så erbarmligt dåligt skick. Vinylplattan var dock bra. Jag kunde behållit den, den lät ju bra. Där fick jag för det.

Nr: 295/CD

Så här skrev jag om vinylskivan för länge sen.

onsdag 28 augusti 2019

Willy DeVille på countrytåget

WILLY DEVILLE – LOUP GAROU – 1996

Loup Garou är franska för varulv. Det sista man då tänker sig är att Willy DeVille, varulven i den här texten, känner sig manad att lira country. Skivomslaget säger varulv, men country är vad det är. Felaktig komsumentupplysning är vad det är.
Jag blev faktiskt ganska tveksam när jag första gången hörde första spåret, No Such Pain As Love. Det är en countrylåt. Misstankarna förstärks sen när jag upptäckte att Brenda Lee, som var en av USA:s bäst lysande kvinnliga countrystjärnor på 60-talet, på skivan sjunger en duett med Willy, You´ll Never Know.

Willy DeVille samarbetade gärna med andra artister. Men då tycker jag utfallet blev väldigt mycket bättre när han gick in i studion ihop med Dr John och Allen Touissant och spelade in Victory Mixture några år tidigare. Kombinationen av DeVilles röst och Dr Johns fräcka piano blev briljant.
Det är möjligt att country var ett nytt grepp från DeVille, men jag kan inte slå ifrån misstanken att orsaken till den oväntat negativa kritik albumet Loup Garou fick hade med countryn att göra. En del kritiker menade förutom det att DeVilles röst röst lät ovanligt spänd och nervös.

Det är dock ett resonemang jag inte köper rakt av. Gissar i stället att det intrycket kommer från låtarna, som inte är lika starka som på skivan innan, Backstreets Of Desire.
Nåja, Willy DeVille är naturligtvis aldrig förutsägbar eller enkelspårig. Countrytonerna på Loup Garou tonar bort och övertas och överröstas av svettig cajunmusik från New Orleans, en del låtar sjunger han på cajunfranska och en på spanska.

Det är precis så som åtminstone jag vill ha det. Den sidan av Willy DeVille tycker jag betydligt bättre om. Det är också för de låtarna jag vill komma ihåg Loup Garou och orsaken till att jag med stor behållning lyssnar på skivan även nu för tiden.

Nr: 279/CD

tisdag 27 augusti 2019

Phoenix Harmony på röd vinyl

PHOENIX HARMONY – SWEET LADY SURPRISE - 2010

Förra vårvintern berättade jag på bloggen om jönköpingsbandet Phoenix Harmonys album Sweet Lady Surprise. En platta jag verkligen gillade, men hade upptäckt nästan tio år för sent. Samtidigt efterlyste jag den vinylskiva Phoenix Harmony tryckt upp tillsammans med CD:n. Men trodde väl aldrig att över ett år senare...
...Ivan Ljungdahl, sångaren i bandet, skulle höra av sig med orden; ”Tror det fattas en LP i din skivsamling...”. Jodå, skivan fanns och Ivan skickade den till mig. Sen några dagar tillbaka finns nu Sweet Lady Surprise vinylskiva i min samling. Sa jag att den är i röd vinyl? Numrerad är den också, nummer 23 av 250. Det är sådana här personliga saker som är så roligt för en gammal skivsamlare.
Så ett stort tack till Ivan, som sedan många år bor i Stockholm. Han har nu visserligen lagt musiken tillfälligt på hyllan men har genom åren varit inblandad i flera olika musikprojekt i Stockholm främst som inspelningstekniker.

Ni som var med på 90-talet och då hade koll på Jönköpings lokala punkband kanske kommer ihåg Carpe Diem, de spelade både på Hovstock och Nordisk Gårdsbandsfestival. Det var där Ivan började sin musikkarriär.

Bilden är från Hovstocksfestivalen vid Rocksjön den varma sommaren 1997.

Nr: 1711/2222

Så här skrev jag om CD:n.

måndag 26 augusti 2019

När Tom Johnston lämnade Doobie Brothers

TOM JOHNSTON – EVERYTHING YOU´VE HEARD IS TRUE – 1979

Tom Johnston var sångare i Doobie Brothers under bandets storhetsperiod i början och mitten av 70-talet. Men när han blev sjuk under en turné ersattes han av Michael McDonald. Besviken på vilken väg Doobie Brothers då valde lämnade han bandet.
Det var så klart ett misstag, som jag ser det. Det var Johnston som låg bakom Doobie Brothers-hits som Listen To The Music och Rockin´ Down The Highway. Det var hans speciella och högst innerliga soulröst som var en viktig del av Doobie Brothers sound. Med McDonald som sångare gick bandet mot mainstream soulrock, ett vägval jag inte gillade.

Everything You´ve Heard Is True är Johnstons första soloplatta av två. Det är förmodligen oumbärligt för samlare av Doobie Brothers.

Det är ett album som fortsätter i exakt samma spår som de sista doobieplattorna Tom Johnston medverkade på, Takin´ It To The Streets och Livin´ On The Fault Line. Det var två plattor jag verkligen gillade på den tiden.

Att jag var den enda i kompisgänget som lyssnade på Doobie Brothers, och Tom Johnston, bekymrade mig inte ett dugg. Detta trots att Everything You´ve Heard Is True nog blev lite väl smörig i det långa loppet.

Nej, den här LP:n med Tom Johnston blev aldrig riktigt samma grej som Doobies, utan lite mer utslätat och allmänt trevligt, amerikansk radiorock. Det finns bland annat en del discoinfluenser på skivan som jag idag har svårt att förstå att jag inte tänkte på då.
Den låt jag minns bäst från skivan är Show Me, som kan ha blivit en mindre radiohit. I övrigt tycker jag nu för tiden knappast att det finns några låtar på den här skivan som borde uppmärksammas. Men för att få ett lyckligt slut på historien kan jag väl berätta att Tom Johnston 1988 återförenades med Doobies (efter att McDonald lämnat).

Nr: 163/2222

söndag 25 augusti 2019

Jethro Tull då och senare

JETHRO TULL – LIVING WITH THE PAST – 2002

Att Living With The Past är ett spännande bra livealbum visste jag innan. Jag har haft CD:n i många år nu. Däför kunde jag så klart inte låta bli när albumet till slut kom på vinyl också, i en sån där eftertraktad upplaga på bara 3000 ex dessutom. Jag fick nummer 2258. Självklart låter Living With The Past ännu bättre på vinyl än på CD. Så här skrev jag på bloggen om CD-skivan för några år sedan:
Jethro Tull har – till skillnad från många andra gamla hjältar – inte släppt livealbum eller DVD-skivor så fort de visat sig ute på sin egen villatomt...
Nej, liveplattor med Tull är ganska sällsynta. Living With The Past är bara Ian Andersons tredje ”riktiga” liveplatta på en nästan 40 år lång karriär. Att det sedan långt i efterhand släppts en antal andra album med tidiga (70-tals) inspelningar är en annan sak.
Man kan ändå fundera över nödvändigheten att 2002 släppa ett livealbum med främst nyinspelningar av låtar från bandets tidiga karriär. Men jag påstår att Living With The Past absolut är ett album alla gamla tull-fans bör ha i sin samling. Här förenas nämligen Jethro Tulls gamla historia med bandets senare år, från Aqualung till Dot Com och The Habanero Reel.

Det är det som gör Living With The Past så intressant och det som förklarar albumets titel. Albumet borde också vara intressant för folk som fortfarande flinar hysteriskt åt att Jethro Tull i slutet av 80-talet fick utmärkelsen ”Bästa metal-album” med skivan Crest Of A Knave. Här visar Martin Barre varför...att han, 20 år senare, fortfarande kan riva av ett och annat bloddrypande metalriff...om han bara vill...
Living With The Past består av två delar. Den första – och mest spännande – är elva låtar från en konsert i Hammersmith Apollo 2001. Här drar Jethro Tull i snabb takt genom ett antal gamla klassiker som My Sunday Feeling, Jack In The Green och självklart Aqualung och Locomotive Breath.

Den mest spännande delen är dock när Ian Anderson passar på att köra ett par låtar från sina soloalbum; The Habanero Reel och In The Grip Of Stronger Stuff. De låtarna tillsammans med liveversionen av Roots To Branches är albumets bästa del.

Efter det följer ett antal lösryckta nummer från olika konserter mellan åren 1989 och 2002. Något man möjligtvis kan som gammal tullfan tycka är intressant, men den riktiga livekänslan infinner sig så klart inte. Å andra sidan är en liveversion av Dot Com från J-tull Dot Com, inte tidigare utgiven live, en given höjdare.

Nr: 1540/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men då handlade det om CD-versionen från 2002.

lördag 24 augusti 2019

Hög kvalitetet av Mark Oliver Everett

EELS – BLINKING LIGHTS AND OTHER REVELATIONS – 2005

Hey Man (Now You´re Really Living) är den första låten från den här dubbel-CD:n jag kommer att tänka på. Tror nog att den blev en hit, men inte i Sverige. Den andra låten är Trouble With Dreams, är den andra singel från skivan och ännu en lysande poplåt av Mark Oliver Everett.
Det finns gott om bra pop på Blinking Lights And Other Revelations, det är en dubbel-CD där E, som Everett ibland kallar sig, fått in sammanlagt hela 33 låtar. Det är inget fuskarbete heller, det är genomgående hög kvalitet, oftast mycket hög, och inga korta mellanlåtar på en halv minut eller så.

Det är riktiga låtar allihop. De låtar jag redan nämnt kan jag inte påstå är de enda som är intressanta på skivan, det finns så mycket mer. Jag är till exempel barnsligt förtjust i hela första CD:n där jag sitter och småryser till varenda låt. Man kan nog kalla det mästerverk.
Uttrycket är urvattnat och överanvänt, men jag vågar nog kalla den för Eels egen Exile On Main Street, eller hans eget White Album, så bra är Blinking Lights And Other Revelations. Självklart ett synnerligen gediget arbete, det sägs att skivan tog sju år att sammanställa. Egentligen är det dock bara som alltid, Eels lite spretiga pop, telefonröst, väl ihopsnickrade melodier, nästan alltid lätt melankoliska.

Men den här gången är kvaliteten genomgående så hög och dessutom är det så mycket av det att man tappar andan. Det melankoliska skulle kunna vara ett litet minus, men är det inte. Visst är musiken oftast sorgsen, men den har så mycket att berätta och känns så hoppfull att känslan i stället blir positiv.
Jag tror man kan kalla Eels musik för indiepop, det är absolut alternativ pop. Det är väldigt spännande och ganska udda i den allt mer mainstreamformade popvärlden. Där behövs det såna som E, hans musik känns som en räddning.

Så var det särskilt under en period i början av 2000-talet då jag tyckte all ny pop lät ungefär likadant. Hittade ingen som helst utveckling eller nytänk, men Eels var med och visade att det fanns andra och outforskade vägar.

Vi tar det här men namnet en gång till. Det finns skivor både med E och Eels. Det är i allmänhet soloalbum av Mark Oliver Everett. Oftast tar han hjälp av andra musiker. På den här skivan hittar man till exempel Tom Waits, John Sebastian och Peter Buck, gitarrist i REM.

Blinking Lights And Other Revelations är inte ett album man bara lyssnar på i bakgrunden, det är ett album med flera bottnar som kräver lyssning och en hel del koncentration. Att det då är 33 låtar kan göra det lite besvärligt, man måste vara ganska hängiven för att orka med så mycket på en gång.

Och det är väl den enda negativa kritik jag direkt så här kan komma på, det är mycket på en gång. Men den som en gång i tiden fastnade för album som Beautiful Freak, Daisies Of The Galaxys och Shootenanny är det här den självklara fortsättningen.

Nr: 289/CD

fredag 23 augusti 2019

Min zick zack-väg till Hooters

HOOTERS – OUT OF BODY – 1993

Hooters fick aldrig något riktigt grepp om mig. Jag missade gruppens bästa platta, Nervous Night, med bred marginal utan att veta om det. När LP:n Zig-Zag blev superpopulär visste jag först inte vad gruppen som spelade hette, men gillade låtarna.
Däremot hade jag fått upp ögonen för Johnny B, men att den låten hörde hemma på albumet One Way Home brydde jag mig inte om att ta reda på förrän långt senare. Med en sån historik är det kanske inte konstigt att den första Hootersplattan i min samling blev någon helt annan, Out Of Body, vilken typiskt nog för mitt förhållande till Hooters köptes när det hela egentligen var över...

Ett ganska dumt köp när jag tänker efter. Det är ett tämligen typiskt album för ett band som på några år gått från förband till ett av de stora. Hooters ville väldigt mycket.

Föregångaren Zig Zag är ett sånt där album som väldigt många köpte...och gillade. Out Of Body skulle bli den storstilade fortsättningen...men så blev det inte riktigt.

Hooters historia tog inte slut med detta album, men av någon anledning svalnade intresset för bandet ganska ordentligt. Inte för att det var en dålig platta eller ens en liten besvikelse. Hooters levererar här samma karaktäristiska 80-talsrock som på sina tidigare plattor.

Bandet hade dessutom utökats med en violinist för att utveckla sitt sound. Detta lyckades dock inte, vilket troligen är orsaken till att många tappade intresset för bandet efter detta album. Out Of Body låter som en fortsättning på framgånsreceptet Zig-Zag, men utan några riktigt stora hits.
Eftersom detta var min första, och enda Hootersplatta, vill jag dock anmäla en lite annan syn på skivan. Jag spelade CD-skivan ganska ofta när jag precis köpt den, i bilstereon, och har därför klara minnen av låtar som Boys Will Be Boys, Shadows Of Jesus och Private Emotions, som jag även nu för tiden tycker bra om.

Ja, jag kan få för mig att lyssna på den här skivan emellanåt och tycker det är ganska kul. Möjligtvis är jag en av få som väljer att som enda hootersplatta i samlingen ha Out Of Body. Förmodligen skulle det varit ett smartare val att slå till på Nervous Night eller Zig-Zag. Men så funkar det inte i min popvärld.

Nr: 241/CD

torsdag 22 augusti 2019

Mycket av allt med Southside Johnny

SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES – THE JUKES – 1979

Det sena 70-talet var Bruce Springsteens; Born To Run och Darkness On The Edge Of Town. Det var inte särskilt underligt att folk blev intresserad av allt som associerade till det. Southside Johnny kom också från New Jersey och hade ett sound som låg väldigt nära E Street Band.
För oss som inte kunde få nog av Springsteen blev de skivorna naturligtvis också alldeles nödvändiga. Southside Johnnys röst var dessutom lika skrovlig som The Boss egen och dessutom hade ju Little Steven varit med i Johnnys band innan han hamnade hos bossen själv. Sånt höll man koll på under den där tiden.

Jag håller med de som menar att liveplattan Reach Up And Touch The Sky från två år senare är en av de bästa amerikanska liveplattorna i genren som spelades in under den tiden.

The Jukes blev min första LP med Southside Johnny. Den anses inte vara någon av bandets bästa, det är till och med så att den sägs vara bland de svagare.

Men eftersom det är min första med bandet är det den jag kommer ihåg bäst, har flest minnen till och därför är ett album jag gärna spelar emellanåt även nu för tiden, om än inte allt för ofta. Det är nästan så jag vågar påstå att skivan är lite underskattad.
Jag gillar låtar som All I Want Is Everything, I´m So Anxious, Security och inte minst avslutningen med Vertigo. Att bandet har mycket gemensamt ed E Street Band är tveklöst. Jag påstår till och med att The Asbury Jukes sound är ännu fläskigare. Men så hade Southside Johnny med sig en hela fem man stark blåssektion och sammanlagt var de elva i gruppen. Då blir det mycket av allt...

Nr: 1512/2222

Jag har publicerat en text om den här skivan tidigare. Men jag har nu lyssnat på den igen och tyckte mig se en anledning att skriva en ny text som är bättre uppdaterad med vad jag tycker nu. På vägen hann jag dessutom byta ut min gamla hollandspress mot en mer äkta amerikansk.

onsdag 21 augusti 2019

Stones bröt en trend

ROLLING STONES – EMOTIONAL RESCUE – 1980

Till min första Emotional Rescue följde med en gigantisk affisch, som direkt hamnade på väggen...och sen försvann i nån flytt några år senare. För att få tag på affischen igen köpte jag för något år sedan en ny skiva.
Det blev en ganska dyr affär, en Emotional Rescue med affischen i gott skick kan vara svår att hitta nu för tiden. Men jag tycker det var värt det. Nu. Men när skivan var ny var jag inte lika övertygad. Då tyckte jag Stones var svikare. Disco?

En sak är dock säker. Rolling Stones bröt en lång trend med Emotional Rescue. Man kan säga mycket om Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivande fram till 1980. Men de gjorde sällan en dålig låt. Möjligtvis kunde det slinka förbi någon mindre bra, men då fanns det alltid något gitarriff, en textrad, rytm eller en gnutta humor som räddade den.
Men första låten på Emotional Rescue, Dance, är trist, tråkig, fantasilös och nästan melodilös disco. Den är inget annat än kass. Resten av skivan är naturligtvis färgad av detta och Emotional Rescue anses av kännarna var en av bandets absolut sämsta, tillsammans med Dirty Works. Jag håller med, delvis.
Visst är det en ganska usel uppföljare till 1978 års succéalbum Some Girls. Stones fortsätter på discotemat. Och att göra om samma sak två gånger funkade inte ens för Mick Jagger.

Men den goda nyheten är att det finns ett par rätt så bra låtar ändå. She´s So Cold är en tuff rocklåt och i Where The Boys Go rockar Glimmer Twins till det i gammal god stil.

Tungt bluesiga Down in the Hole gillar jag också. Dessutom är avslutningslåten, All About You, där Keith Richards sjunger, en rätt skön låt.

Så Emotional Rescue hamnar nånstans mitt emellan. Jag kan ibland få för mig att spela den (rätt högt), men brukar hoppa över första spåret. Då blir det bättre.

Nr: 248/2222

Har skrivit om skivan för länge sen, men har nu lyssnat igen och delvis skrivit om texten.

tisdag 20 augusti 2019

Galet tempo med Plastic Bertrand

PLASTIC BERTRAND – CA PLANE POUR MOI – 1977

Ca Plane Pour Moi var en av alla superfräcka punklåtar från det sena 70-talet, till slut var det så man knappt hängde med. Men nog reagerade jag ganska mycket extra på Plastic Bertrands låt.
Han sjöng på franska, vilket jag då aldrig hört något punkband göra innan. Sen var ju tempot helt galet högt. Jo, nog är det en av de låtar från det galna året 1977 jag minns bäst. 35 år senare visade det sig att det inte var Plastic Bertrand, Roger Jouret, själv som sjöng, utan låtproducenten Lou Deprijck. Kanske var det av den anledningen som Jourets sångkarriär (han hade börjat sin karriär som trummis i belgiska punkbandet Hubble Bubble) aldrig fick någon egentlig fortsättning efter punkåren.
Roger Jouret gjorde visserligen musik till filmmusiken till den tecknade filmen Asterix – gallernas hjälte, där han tydligen lär ha sjungit själv. Mindre känt är att han under sitt riktiga namn deltog i Eurovisionfinalen 1987 med låten Amour Amour. Där gick det inte lika illa för honom som för Magnus Uggla (som nollades av juryn och kom sist i en svensk final), Jouret kom ”bara” näst sist efter att ha skrapat ihop fyra poäng.

Antagligen är det dock en tillfällighet att Plastic Bertrand 1980 gjorde en cover på Magnus Ugglas låt Vittring, som i hans speedade tappning fick namnet Rock´n roll, je te hais. Men oavsett vilket var Ca Plane Pour Moi en fantastiskt rolig punklåt. En av mina favoriter från den tiden.

Nr: 68/singel

måndag 19 augusti 2019

Bryan Ferry och Babylon Berlin

BRYAN FERRY – BÊTE NOIR - 1989

Missade första avsnitten av tyska kriminalserien Babylon Berlin. Men när jag väl började titta gick det inte att sluta. När gamle bekantingen Bryan Ferry dessutom dök upp på en dekadent nattklubbsscen var jag fast.
Babylon Berlin är ett gigantiskt och svindyrt tyskt tv-projekt där SVT under sommaren 2019 visade de 16 första avsnitten. Handlingen utspelar sig i Berlin mellan Första och Andra världskriget.

En kaotisk värld lik de politiska tider vi upplever nu 2019 också, skillnaden är att vi vet vad som hände 1939. Undergångsstämningen i serien byggs upp av surrealistiska och psykedeliska scener som gör att man stundtals tror eller anar att det hela är en ond dröm.

Mitt i detta står alltså Bryan Ferry med sitt bakåtkammade hår och sofistikerade röst...vilket nu gör att jag omärkligt kan smyga över den här textens handling till Bête Noir, ett mäktigt ferryalbum från det sena 80-talet som jag först nu lyssnat mer noga på.

Det var Babylon Berlin som fick mig att lyssna på ett annat sätt, där jag inte letade sensationer utan den magiska och lätt surrealistiska känsla tv-serien gett mig. Att lyssna på Bête Noir gick från bakgrundsmusik till något synnerligen närvarande.

Bryan Ferrys sammetslena men påträngande röst hade som alltid en stor del i det. Tänker då på fascinerande roxyplattor som For Your Pleasure, Stranded och Country Life. Sofistikerade Bête Noir ger mig samma känsla som när jag lyssnar på de plattorna.

Att i det läget leta fram några särskilda låtar att rekommendera fixar jag inte idag. Den här gången måste det verkligen vara helheten som gäller, den som ger mig samma känsla som av att titta på Babylon Berlin.
Till sist. Bête Noir anses av kännare vara ett av Bryan Ferrys starkare soloalbum. Jag kan hålla med, men påstår att alla plattor Bryan Ferry spelade in under 70- och 80-talen är riktigt starka.

Nr: 1672/2222

söndag 18 augusti 2019

Bra skivtvätt – men galet högt ljud

När man samlar skivor, och dessutom köper en hel del begagnade skivor blir det till slut nödvändigt med en skivtvätt. Jag använde under några år en manuell maskin men insåg att den inte var särskilt effektiv. Dessutom blev det ganska slabbigt att hålla på. Så jag satsade på en då ny maskin, en Pro Ject VC-S.
Det är en förhållandevis billig tvättmaskin, kostar cirka 5000 kronor till skillnad från de riktigt dyra, som använder ultraljud, som kostar det femdubbla, minst. Pro Ject-maskinen tvättar skivorna med hjälp av en rengöringsvätska som läggs på manuellt.

Vätskan sugs därefter upp av en vaacumpump. Min erfarenhet är att tekniken funkar bra, även om den givetvis har mer att önska. Riktigt smutsiga skivor, där smutsen går långt ner i spåren är nästan omöjliga att få rena. Det kan ofta också vara så att man behöver tvätta skivan flera gånger för att få effekt.
Den rengöringsvätska som används kan ha betydelse. Till exempel tycker jag inte den vätska Pro Ject tillhandahåller är särskilt effektiv när det gäller smutsborttagningen, den verkar däremot hjälpa hyfsat bra mot statisk elektricitet.

En orsak till det kan vara att man inte har alkohol i rengöringslösningen. Orsaken till det i sin tur är att det tydligen kommit rapporter om att alkoholen i tvättvätskan på lång sikt kan vara skadlig för vinylen. Men om det är bekräftat eller inte känner jag inte till.

Själv använder jag en tvättvätska som heter L´Art Du Son, även den alkoholfri men som ger ett betydligt bättre resultat än Pro Jects egen.

Jag ser två problem med Pro Jects tvättmaskin. För det första verkar maskinen med tiden bli väldigt högljudd. Vaacumpumpen ger ifrån sig ett ihållande tjutande ljud som gör att jag efter knappt ett halvårs användande tvingats använda hörselkåpa när jag kör den. Det är verkligen inte bra!

Jag fick min första maskin utbytt hos leverantören på grund av detta. Men den nya maskinen visar nu, trots sparsamt användande, upp samma beteende. Jag misstänker att det kan vara något slags konstruktionsfel.

För det andra är det osäkert var vätskan som sugs upp verkligen tar vägen. Det finns en behållare i maskinen som ska samla upp den använda vätskan. Men trots att jag nu är inne på min andra maskin har det aldrig vid något tillfälle funnits någon vätska i behållaren. Men nånstans tar ju vätskan vägen.

En obekräftad uppgift säger att användare upptäckt att deras maskin, vars hölje är gjort i trä, börjat ruttna inifrån. Det har dock inte jag sett. Jag är mer orolig för att vätskan i stället kommer ut i luften i aerosolform. Därför använder jag numera bara min maskin då jag har möjlighet att vädra ordentligt.

Sammantaget tycker jag tekniken med applicering av vätska som sen sugs upp av en vaacumpump är en bra teknik för den summa pengar man betalar. Men nackdelarna med det höga ljudet och var vätskan tar vägen väger över. Nästan gång jag köper en skivtvätt – för en sådan behöver jag – kommer det inte att bli en Pro Ject, utan någon annan.
Så här använder man Pro Ject VC-S
1. Skruva fast skivan på den roterande tallriken. Applicera vätska och sprid ut med den medföljande borsten. Låt vätskan verka under någon minut. Svårt smutsade skivor kan behöva längre tid.
2. Ta bort den smutsiga vätskan med hjälp av vaacumsugen som läggs över skivan samtidigt som den roterar. Kör två varv åt ena hållet, därefter tre varv åt det andra. Om det inte hjälper, tvätta skivan igen.

OBS! Det går enligt min erfarenhet att få bort ganska mycket av det knaster som beror på smuts i spåren. Men om spåren skadats på djupet av till exempel en dålig nål finns inget att göra. En skiva som inte slutat knastra efter 3-4 behandlingar kan förmodligen inte räddas.

lördag 17 augusti 2019

Wild Strawberry Hills på Spotify

Bloggen har funnits i snart tio år. Det jag gör nu har aldrig tidigare hänt. För första gången länkar jag nu till låtar som bara finns på Spotify. Wild Strawberry Hills tredje minialbum, som fått det ledzeppelinska namnet III.

Det är dock inte hårdrock med 70-talsvibbar Wild Strawberry Hills ägnar sig åt utan någon form av jazz-funk-rock med en lätt men tydlig santanatouch.

Skivan är pinfärsk på Spotify sen bara några dagar. Jag säger Out Of Focus, men från Göteborg. Då vet krautrockfolket vad jag menar.

Att för första gången någonsin frångå principen att bara publicera texter om musik som finns fysiskt, på vinyl eller CD, då krävs det en hel del. Är inte säker på att det kommer att hända igen. Men kände att nu var det dags för ett undantag.

Så här kan du lyssna på EP:n Wild Strawberry Hills III, som innehåller fyra spår; Mojito, The Beauty Of War, Everything samt Our Revolution. SPOTIFYLÄNK.

Det är tredje skivan bandet ger ut. Singeln Welcome Home, 2012, EP:n Life Goes On 2016 och nu 2019 III.



fredag 16 augusti 2019

Caviar pizza är en lyx

ANDERS F RÖNNBLOM – CAVIAR PIZZA – 1994

Första spåret på Rönnbloms Caviar Pizza är svår att komma överens med. Mycket gitarrgnissel och en ödestämning som faktiskt blir ganska obehaglig ju längre låten går. Gitarrgnisslet upphör, men den dystra stämningen ligger kvar.
Förmodligen var det exakt det Anders F var ute efter, texterna på skivan är stundtals bittra, de skaver. Det är en mörk skuggvärld som dyker upp, där olyckliga figurer visar sig och sen försvinner, gatflickan Sanna, ett par som möts på ett norrlandshotell.

Är den svenska modellen ironi eller en hägring. Mycket känns igen från förr, men är ändå nytt. De tolv tiggarna från Krig & fred & countrymusic finns där. Som alltid är persongalleriet spännande, skildringarna nakna och melodierna växer för varje gång.
Caviar Pizza är en lyx, rysk kaviar. Anders F.s album med samma namn känns lyxigt att få lyssna på, även om eftersmaken kan vara bitter. Låtar som Sannas värld, Annabeenox, Stockholmsdröm och inte minst Sången om Sveriges väl och ve och Grand Hotel skulle alla kunna vara F-klassiker, om det nu inte vore för att det redan fanns så många att välja mellan.

Caviar Pizza är ett album jag gärna återkommer till. Jag tror till och med jag vågar påstå att det är ett av hans främsta verk. Åtminstone är det en av mina rönnblomsfavoriter nu för tiden, som tagit över efter Rapport från ett kallt fosterland.

Numera är detta en CD som kan vara svårt att få tag på, som med nästan alla Anders F:s album. När ett begagnat ex någon enstaka gång finns ute till försäljning brukar det bli ganska dyrt. Vad jag vet har det aldrig gjorts någon återutgivning av Caviar Pizza.

Nr: 193/CD