Willy DeVille på countrytåget

WILLY DEVILLE – LOUP GAROU – 1996

Loup Garou är franska för varulv. Det sista man då tänker sig är att Willy DeVille, varulven i den här texten, känner sig manad att lira country. Skivomslaget säger varulv, men country är vad det är. Felaktig komsumentupplysning är vad det är.

Jag blev faktiskt ganska tveksam när jag första gången hörde första spåret, No Such Pain As Love. Det är en countrylåt. Misstankarna förstärks sen när jag upptäckte att Brenda Lee, som var en av USA:s bäst lysande kvinnliga countrystjärnor på 60-talet, på skivan sjunger en duett med Willy, You´ll Never Know.

Willy DeVille samarbetade gärna med andra artister. Men då tycker jag utfallet blev väldigt mycket bättre när han gick in i studion ihop med Dr John och Allen Touissant och spelade in Victory Mixture några år tidigare. Kombinationen av DeVilles röst och Dr Johns fräcka piano blev briljant.

Det är möjligt att country var ett nytt grepp från DeVille, men jag kan inte slå ifrån misstanken att orsaken till den oväntat negativa kritik albumet Loup Garou fick hade med countryn att göra. En del kritiker menade förutom det att DeVilles röst röst lät ovanligt spänd och nervös.

Det är dock ett resonemang jag inte köper rakt av. Gissar i stället att det intrycket kommer från låtarna, som inte är lika starka som på skivan innan, Backstreets Of Desire.

Nåja, Willy DeVille är naturligtvis aldrig förutsägbar eller enkelspårig. Countrytonerna på Loup Garou tonar bort och övertas och överröstas av svettig cajunmusik från New Orleans, en del låtar sjunger han på cajunfranska och en på spanska.

Det är precis så som åtminstone jag vill ha det. Den sidan av Willy DeVille tycker jag betydligt bättre om. Det är också för de låtarna jag vill komma ihåg Loup Garou och orsaken till att jag med stor behållning lyssnar på skivan även nu för tiden.

Nr: 279/CD