”L är ett briljant album”

GODLEY & CREME – L – 1978

När nån jag känner jämförde L med både Queen och Frank Zappa trodde jag givetvis att det togs i för mycket. De allra mest insyltade fansen har ju en tendens att göra så.

Sen trodde jag mig ha hyfsad koll efter att ha hört Godley & Cremes Consequences, duons första gemensamma efter uppbrottet från 10cc. Det var ett skumt album. Men oj vad fel jag hade om L. Efter bara första gången jag hörde plattan ändrade jag mig.

L är ett briljant album. Det är progressiv rock, innovativ och i slutet av 70-talet synnerligen nyskapande. De jämförelser som gjorts med Queen och Zappa stämmer mer än väl. Men L är definitivt inget plagiat, tvärtom, de låter musiken ta ännu ett steg mot nya och outforskade marker.

Har jag inte sagt att det är ett fascinerande album gör jag det nu. Det är en platta som är svår att sluta lyssna på, man vill gärna höra den om och om igen. Att Godley & Creme sen också bevarat soundet från 10cc gör det hela ännu bättre.

En jämförelse som går att göra, även om den inte räcker till, är The Original Soundtrack, 10cc:s märkliga album från 1975. Vi som även gillade plattor som Deceptive Bends älskar den här skivan också.

Ska man plocka några russin ur kakan får jag väl nämna märkliga Sandwiches Of You, Art School Canteen som påminner om 10cc:s I´m Not In Love. Punchbag är tung och på sitt sätt deprimerande, Foreign Accents är ett instrumental stycke som jag inte kan låta bli att gilla.

Jag är i högsta grad medveten om att det finns ganska många som har svårt för Godley & Creme. Att steget från 10cc är alldeles för långt. Och att musiken blir för knepig.

Jag kan förstå den kritiken och kommer inte att säga emot. Men själv har jag haft mycket rolgt ihop med den här plattan. Och räknar med att ha det många gånger i framtiden.

L är inte ett sånt där album man tröttnar på efter ett par veckor och sen aldrig lyssnar på igen. Tvärtom. Man ska också komma ihåg att L är Godley & Cremes främsta album.

Nr: 1656/2222

Dion och Dave Edmunds

DION – YO FRANKIE – 1989

Dion kommer många ihåg för låtar som The Wanderer, I Wonder Why och Runaround Sue, rock´n´roll och doo-wop från det sena 50-talet. Yo Frankie är dock från 1989, ett album som jag säkert skulle missat om det inte varit för Dave Edmunds.

1989 blev Dion inval i Rock And Roll Hall Of Fame. Samma år gavs den här skivan ut. Det jag tyckte var spännande var att min gamle gitarrhjälte Dave Edmunds var med både och spelade gitarr och producerade skivan. Låtar som fastnade direkt var King Of The New York Streets och Drive All Night.

Men det riktigt spännande med skivan var att Dion och Edmunds inte var ensamma utan att ett helt koppel av rockstjärnor kallats in. Lou Reed, K.D Lang och Paul Simon är med och sjunger i bakgrunden, Bryan Adams spelar gitarr och sjunger, Terry Williams från Rockpile lirar trummor och Chuck Leavell som spelat med alla från Allman Brothers till Rolling Stones, finns med på keyboard. En sån sättning kunde man inte bli annat än imponerad av.

Dave Edmunds gör ett förbaskat bra jobb som producent och tar fram Dions allra bästa sidor. Yo Frankie blir ett snyggt och välgjort rockalbum som på något sätt lyckas förena 50-talsrocken med 80-talets rocksound utan att det blir pretentiöst.

Det är till och med fortfarande ett ganska trevkligt album att lyssna på. Förmodligen på grund av Dave Edmunds och Rockpile jämför jag gärna den här skivan med Nick Lowes plattor från samma tid.

Nr: 1664/2222

En värdig avslutning av Queen

QUEEN – INNUENDO – 1991

Innuendo är ett lysande Queen-album. Inte gruppens allra största, men ett av dem, och definitivt det bästa under de sista åren. 1991 års Innuendo blev också Freddie Mercurys sista, strax efter skivan kommit ut avled han i AIDS.

Det är inte därför det är ett av mina favoritalbum med Queen, även om det kanske ligger nära till hands att tro det. Den här skivan ligger nämligen närmare den progressiva rock bandet spelade i början och mitten av 70-talet än någon annan av deras senare plattor.

Dem gör det dessutom fantastiskt bra. Jag går faktiskt så långt att jag påstår att det inte finns en enda dålig låt här. Alla är små mästerverk. Jag har bara en invändning, The Hitman kan bli lite jobbig om man inte är på rätt humör.

Det är inte glitter & glamour-bandet Queen som spelar. May, Mercury, Taylor och Deacon visar i stället tydligt att de lämnat 80-talets svulstiga synthsound bakom sig. Möjligtvis kan man kanske se Innuendo som en sammanfattning av bandets hela karriär.

Queen lirar tung hårdrock i Headlong, som är en av mina favoriter. De hittar soundet från A Night at the Opera i låtar som Delilah och I Can´t Live With You. Innuendo och I´m Going Slightly Mad är så nära progrock Queen någonsin kommit.

Sen är naturligtvis The Show Must Go On värd sin egen hyllning. Den är Mercurys eget farväl till sin publik och därför både storslagen och ännu sorgligare blev det när han en kort tid efter att skivans getts ut var död.

Innuendo räknar jag till Queens stora, tillsammans med Queen II, A Night at the Opera och Jazz.

Nr: 933/2222

Det här är en delvis gammal text. Men känner att jag vill publicera texten, något omskriven, igen.

Madness Absolutely har hittat hem

MADNESS – ABSOLUTELY – 1980

Andra plattan från helgalna skabandet Madness, utgiven mindre än ett år efter lika galna debutplattan One Step Beyond. Vi kommer väl alla ihåg My Girl? Absolutely är mer av samma. Samma våldsamma energi, samma galna infall och samma humor. Det är en kul LP det här också.

Men den här plattan spelades aldrig lika mycket som sin föregångare. Madness är visserligen svåra att tröttna på, men kan bli för mycket. Särskilt när soundet nästan är exakt samma som tidigare. Problemet med Absolutely, som med nästan alla andra ”uppföljare till en lysande debut”, var att det saknades nån riktig superhit. Det fanns ingen My Girl.

Det där händer alltid. Tänker närmast på Dire Strais andra skiva Communique, som var lysande, men inte hade någon Sultans Of Swing, utan glömdes bort i den allmänna yran. Det finns säkert massor av andra exempel.

Lite tråkig utveckling för Absolutely kan jag väl tycka nu för tiden. Det tog nämligen inte särskilt lång tid innan plattan hamnade ganska långt bak i skivsamlingen och på sätt sakta men säkert förträngdes ut medvetandet. När det sen dök upp andra nya madnessskivor, som The Rise & Fall, blev det inte bättre.

Men när jag nu spelar skivan, utan att ha låtarna från One Step Beyond ringande i skallen känns Absolutely betydligt mer intressant och värd att lyssna på. De tre singlarna Baggy Trousers, Embarrassment och helskumma The Return of The Las Palmas 7 är ju kanonlåtar som jag mer eller mindre missade när skivan var ny.

Det får jag ta igen nu. Nu när jag och Absolutely äntligen kommit på god fot med varandra. Efter nästan 40 år har skivan hittat hem till mig.

Nr: 1689/2222

Eloy fel ute

ELOY – METROMANIA – 1984

Eloys Metromania är orsaken till en av de elakaste texter jag skrivit på bloggen. Jag inte bara sågade skivan längs fotknölarna, jag grävde upp den med rötterna, eldade upp dem, tryckte ner resterna i hålet och hällde cement över.

Sagt och gjort blev LP-skivan något senare såld, först efter det kände jag mig nöjd. Men som det nästan alltid går med skivor man en gång sålt. Vid något tillfälle vill man ändå höra dem igen...och ångrar bittert att man sålt dem. Det hände Metromania också. Den skivas jag skriver om nu är alltså inte samma platta jag sågade för åtta år sedan, utan en ny fin CD, remastrad och med så perfekt ljud det är möjligt att få.

Förhoppningen var så klart att detta ex skulle kännas betydligt trevligare att lyssna på än den upplevelse jag hade första gången. Hoppades också att jag skulle vara något mer förlåtande i mitt omdöme i den kommand etexten. Formulerade i tanken en ny och lite ursäktande text om att jag hade haft fel. Men nej.

Metromania har inte mått ett dugg bättre av att bli såld och sen för dyra pengar blivit återbördad till fadershuset. Det är fortfarande en skitjobbig skiva att lyssna på. Det enda jag är nöjd med äör att jag nu på nytt har skivan och kan lyssna på den om det mot förmodan skulle behövas. Efter moget övervägande har jag därför bestämt för att stå fast vid min tidigare text. Här kommer den igen:

”Hm, det här var en besvikelse, Eloys album Metromania från 1984. Jag hade ju nånstans hört att Eloy hade en svacka på 80-talet. Men det var lite värre än jag trodde. Det var kul när jag hittade den i en begagnataffär på Andra Långgatan i Göteborg. Men inte alls lika kul när jag spelade den.

Eloy har alltid haft en tendens att planka, men här är de fel ute tycker jag. Metromania låter som om Frank Bornemann en längre tid suttit begravd med hörlurarna i ett av 80-talets större snedsteg, symfonisk hårdrock representerad av band som Asia, Journey och vissa årgångar av Yes.

Det sägs att Eloy inte var bra i slutet av 80-talet. Om det var så vet jag inte, jag har inte hört alla från den tiden. Men är de som Metromania kan jag förstå varför Eloy tappade greppet. Jämfört med gruppens 70-talare och tidiga 80-talare är det här inte bra.

Eftersom jag gillar Eloy nästan helt utan förbehåll har jag trots allt hittat några ljuspunkter på Metromania. - Frank Bornemanns tyskengelska – igen. - De långa berättande och nästan filosofiska texterna är desamma. Att de inte funkar ihop med plastrock är naturligtvis en helt annan sak.”

Nr: 305/CD

Här hittar du texten i ”original”.

Ett jazzigt eko från Torssons ungdom

YOGGI YOGHURTSSON & KALMAR BOSS BAND – BÅTEN HAR SJUNKIT – 2019

Ännu en förtäckt Torsson-platta, men till skillnad från Hugh Scott Band 1 och två är det den här gången gamle klippankollegan Yoggi Yoghurtsson som får stå på barrikaderna och ta emot kritiken.

Bakom den oskyldigt ljusblå fasaden hittar vi inte oväntat Bo Åkerström, Tomas Holst, ett jazzband från Kalmar samt basisten Dan Persson som fotograf den här gången. Nästan hela Torsson alltså. Flera av låtarna på albumet har skrivits av Yoggi. De andra av Bo Åkerström.

Yoggi Yoghurtsson sågs innan 2019 senast senast i Torssons ungdom, alltså på 80-talet. Han fanns med i bandet innan första skivan spelades in och räknas som en av originalmedlemmarna. Men det var som låtskrivare han fick chansen.

Yoggi Yoghurtsson låg bakom blnd annat låtar som En vacker kväll som finns på LP:n En svensk tiger, klassikerna Bröderna Holm, Överst på önskelistan och Det vore lång väga att gå på albumet En rökare i krysset. Och kanske några till.

Men som sångare fanns han inte med, förrän nu. Med resultatet i hand ser jag varför, men uppskattar så klart dagens insats. Yoggi Yoghurtsson har kvar sina låtskrivartalanger. Låtarna på den här skivan lär kännas igen direkt av alla gamla fans.

Melodierna tar oss omedelbart tillbaka till det tidiga 80-talet, Hökensås, en brandbil (men helst en ambulans) och tåget som ska ta mig härifrån. Jodå, det är en hel del En rökare i krysset-feeling som väller fram här och nu. Med ett jazzband bakom blir soundet naturligtvis något annat än förr, men det är precis samma sömniga nordvästskånska dansbandspunk på alltid.

Om jag nu ska nämna några låtar måste jag i så fall börja med Flugans perspektiv, en otäck berättelse där Yoggi till slut drar sin pistol och skjuter mannen som ryckte benen av flugan då han inte kunde se sitt dåd ur flugans perspektiv. 100 mil tycker jag väldigt bra om. Där är den torssonska igenkännningsfaktorn ruskigt hög.

På tal om det får vi vara med om en repris. Från Fjärde bästa bandet i Lund hämtas Tomas Holst låt Inte mycket att orda om. Där vi i jazztempo ännu en gång får berättelsen om en syster i Skövde, en sväng i trädgården och en fotbollsmatch på tv, det vill säga inte särskilt mycket att skriva en låt om.

Och så måste jag ju bara ta upp Gemensam grund, som förmodligen är ett nytt rejält bottennapp som man bara måste älska. Icke-Torssoninvigda kommer med utan minsta tvivel att hata den låten...till fansen outsägliga glädje.

Nr: 1638/2222

Agitation Free – en liveinspelning från 1974

AGITATION FREE – AT THE CLIFFS OF RIVER RHINE – 1998

Tysklands obestridda spacerockmästare Agitiation Free, här i en liveinspelning från 1974, smugglad under bordet som bootleg i många under namnet At Last AF Is Free, men sedan 1998 ett halvofficellt album.

Agitation Free nämns märkligt nog allt för sällan när tysk spacerock från 70-talet är på tapeten. Det är Ash Ra Tempel som drar till sig den stora uppmärksamheten. Men de få album Agitation Free spelade in i början av 70-talet berättar om ett band vars storhet nog borde varit större.

De efterlämnade sig bara två studioalbum samt ett fåtal liveinspelningar som i efterhand släppts på vinyl eller CD. Bandet spelade dock så sent som 2014 in ett reunionalbum live från Japan, Shibuya Night.

At The River Of Rhine är dock en av bandets äldre inspelningar, gjord 1974, en konsert som sändes i radio och därmed blev det perfekta bytet för pirater.

Det finns säkert vettiga anledningar till att inspelningen inte gavs ut som officiellt album då, trots att ljudkvaliteten är ypperlig. Men att det är en bländande uppvisning av ett band som stod på topp är säkert.

Agitation Free har en förmåga att svepa in sina lyssnare i ett omärkligt nät av toner och melodislingor som gör att man varken kan eller vill slita sig från dem. Det är vackert, det är fantasifullt, det är skimrande magi för den som uppskattar den här typen av musik.

De flesta låtarna känns igen, fyra av fem är hämtade från studioalbumet 2 nd. Därför är detta kanske inte en platta för nybörjare på Agitation Free, utan en CD mner för samlarna. Bara första spåret Through The Moods är tidigare inte utgiven, förövrigt albumets mest intressanta spår.

Nr: 308/CD

Bryan Ferry med låtar från farfars tid

BRYAN FERRY – AS TIME GOES BY – 1999

Ett inte alls oväntat album från Bryan Ferry. Covers har ju alltid varit hans grej. Men här tar han steget ut och gör sina egna versioner av evergreens och jazz från främst 30-talet. Det skulle varit ett tveksamt eller till och med dödsdömt projekt för de flesta andra artister, men inte för Bryan Ferry.

Det har genom åren gjorts ett antal såna här skivor. Robbie Wiiliams och sen Madonnas filmmusik till filmen Dick Tracy, I´m Breathless, är några jag kan komma på så här på rak arm. Skillnaden mellan dessa album och Ferrys As Time Goes By är att han inte stöper om låtarna så att de ska ”passa” nutida lyssnare, utan håller sig till originalen ganska trofast.

Han gör inte parodi av det, utan ger ett synnerligen seriöst intryck, som alltid. Jag hade inte inte ens protesterat om man i inspelningsstudion hade lagt på det autentiska raspet från 30-talets trattgrammofoner.

Detta ihop med Ferrys som alltid eleganta och svala uttryck gör att CD:n funkar väldigt bra, trots att låtarnas ursprung finns närmare 70 år tillbaka i tiden.

Inledningen med As Time Goes By är starkt och sätter sin prägel på hela skivan. Dock kan jag inte jämföra Ferrys tolkningar med originalen eftersom jag helt enkelt inte känner till dem. De låtar Ferry ger sig i kast med är ju såna som min farfar lyssnade på en gång i tiden.

Nr: 130/CD

Enda plattan med United Sons of America

UNITED SONS OF AMERICA – GREETINGS FROM THE US OF A - 1970

Halvpsykedeliska rockbandet United Sons Of America gjorde bara en LP, Greetings From The US Of A, 1969 eller 1970, historieskrivningen är lite otydlig. Av någon anledning letade den sig fram till min skivsamling.

Det är ännu ett av de många band som dök upp snabbt och försvann lika kvickt i början av 70-talet. Någon mer platta än den här blev det inte. På flera större försäljningssajter presenteras skivan som psykedelisk hårdrock. Men det är det inte alls.

Bandet låter möjligtvis i stället ungefär som psykedeliska hjältarna Sweetwater, ibland med bluesinslag, ungefär som Fleetwood Mac vid den här tiden. Två spår sticker ut. Det åtta minuter långa eposet Friends, ett frosseri i blås och långa bluesgitarrsolon a la Canned Heat. Och låten Children of the Mist är en skön ballad.

Några uppgifter om bandet går knappt att hitta på Internet. Gruppen bestod dock av Jerry Blake, Jerry Ritchie, Steve Woods, Mike Huestis och Richard Freeman. Inga musiker som efter detta låtit tala om sig. Kanske funkade inte psykedelisk rock i bluesens hemstad Chicago. Men skivbolaget Mercury gav dem i alla fall en chans.

United Sons Of America skulle eventuellt kunna blandas ihop med psykedeliska rocklegenderna United States Of America, som också bara släppte en platta.

Till skillnad från United Sons var det ett revolutionerande band som blandade rock med elektronisk musik. Kanske ett av de första spacerockbanden. Deras platta kom 1968 och är ett hett eftertraktat byte bland skivsamlare.

Nr: 1582/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

Sweet ville lira hårdrock

SWEET – GIVE US A WINK – 1976

Det var aldrig någon hemlighet att sweet egentligen ville lira hårdrock. Men de fick hålla sig till tugummipop och ju fler pophits de levererade desto längre kom de från sin dröm. Men 1976 efter succéplattan Desolation Boulevard gjorde Sweet allvar av sina planer.

Desolation Boulevard var en drömplatta för skivbolaget och bandets tonårsfans. Singlarna Turn It Down, The Six-Teens och gigantiska Fox On The Run kompletterade en lång rad singelhits från det tidiga 70-talet. Men när Sweet mindre än två är senare gav ut Give Us A Wink var det något helt annat.

För första gången hade de ställt låtskrivarparet Nicky Chinn och Mike Chapman åt sidan, trots att det var de två som legat bakom precis alla Sweets tidigare hits. I stället valde bandet att spela in sina egenskrivna hårdrocklåtar.

När skivan låg färdig tyckte skivbolaget att det lät förfärligt och ville sätta stopp för utgivningen, men Sweet stod på sig och satte därmed stopp för sin karriär i tuggummipopbranschen. Förhoppningen var att de i stället skulle kunna slå sig fram som hårdrockband, men så blev det inte riktigt.

Give Us A Wink var en skiva som delade fansen i två läger. De fanns dem som hatade idén och ville ha tillbaka bandet som spelat in låtar som Ballroom Blitz och Wig Wam Bam.

Men sen fanns det ändå rätt många fans som gillade det. Man får ju inte glömma bort att Sweet sedan lång tid förberett fansen på hårdrocksgenombrottet.

På bandets alla hitsinglar genom åren hade de på b-sidan fått lägga ut sitt eget material, låtar som dock aldrig togs med på LP-skivorna då de anspgs för dåliga och för annorlunda för att passa in i bandets image. Så fansen hade ju hört hur Sweet kunde låta.

Men trots det lyckades Sweet aldrig något större erkännande som hårdrockband, för varje album de sen spelade in blev gruppens av fans mindre och mindre.

Själv är jag ambivalent när det gäller Give Us A Wink. Jag kan tycka idén att ge sig på hårdrock trots allt var ganska modig, men att bandet inte riktigt hade alla kvaliteter som behövdes samt att deras förflutna låg dem i fatet.

Jag tycker skivans hitlåt, Action, är en helt okej glammig hårdrocklåt. Och det finns ett par låtar till som håller bra kvalitet. Tyvärr tycker jag att mellan dem finns alldeles för mycket schablonartat hårdrocksmalande för att hela skivan ska kännas intressant.

Nr: 1692/2222

Bannlyst a-sida men kul b-sida

SLADE – 7 YEAR BITCH – 1985

Andra singeln från Slades album Rogues Gallery blev bannlyst i radio. Det på grund av låtens titel som ansågs anspela på pedofili. Det höll inte Noddy Holder med om, tyckte det var tråkigt och menade att låten kunde blivit en hit, den var tillräckligt ”radiovänlig” för det.

Jag kan hålla med om att den verkligen är radiovänlig. Det är en låt som går i precis samma anda som Slades gigantiska comeback något år innan, det vill säga Run Run Away och My Oh My. Men i jämförelse med dem var 7 Year Bitch inte mycket att komma med.

Det intressanta med singeln är dock baksidan, Leave Them Girls Alone, en låt som länge inte gick att hitta någon annanstans. Slade gjorde ofta så med sina singlar, på b-sidorna placerades låtar som inte kommit med på något album.

Därför är deras singlar idag något som (vissa) samlare letar efter. Leave Them Girls Alone spelades in till utgivningen av LP:n Rogues Gallery men fick inte plats på den skiva som sen gavs ut.

Jag tycker absolut att det är Leave Them Girls Alone som är singelns roligaste låt. Det är en nostalgisk låt som borde kännas igen av gamla sladefans. Den har mer gemensamt med Slades 70-talshits än den hade med 80-talscomebacken.

Numera är Leave Them Girls Alone lättare att få tag på. Låten togs med som bonusspår på CD-upplagor av Rogues Gallery som släpptes i början av 2000-talet. Den finns också på dubbel-CD:n Slade B-sides från , där det går att hitta de flesta av Slades obskyra singelbaksidor.

Nr: 124/singel

Ett steg ut i det okända

MINK DEVILLE – LE CHAT BLEU – 1980

Det finns dem som menar att Le Chat Bleu var den platta där Willy DeVille förlorade oskulden. Där Mink DeVille lämnade sitt oskyldiga, men stökiga rock´n´roll-sound, och på något sätt var på väg att hitta en identitet.

Det kanske var så. För Le Chat Bleu från 1980 är något helt annat än 70-talarna Cabretta och Return to Magenta. Willy DeVille tog hjälp av Edith Piafs stråkarrangör Jean-Claude Petit och hyrde in folk från Elvis kompband. Le Chat Bleu blev en hybrid mellan den mörka dystra underground-musiken från New York och jazz, rock och soul. Genreöverskridande och farlig, olik allt annat.

Med tanke på Willy DeVilles senare album var detta egentligen inte särskilt märkligt. Men då, 1980, var Le Chat Bleu en svårplacerad platta. Kritikerna älskade den, men skivköparna förstod den kanske inte. Av den anledningen blev den aldrig någon storsäljare.

Och det är klart. Gillade man Mink DeVilles vassa 70-talssound var det här en annorlunda platta. Man skulle till och med kunnat påstå att DeVille närmat sig mainstream-rocken. Men så där ungefär 30 år senare kan man se saken på ett annat sätt.

Då är Le Chat Bleu Willy DeVilles första steg ut i det okända. Det som en del anser briserade på 80-talet med album som Coup de Grace och Where Angels Fear to Tread. Andra tycker precis tvärtom...

Själv håller jag mig till ursprunget, Mink DeVilles uppkäftiga 70-tal. Men det hindrar inte att jag gillar den här plattan ändå.

Souliga Bad Boy, cajunrocken i Mazurka och läckra låtar som This Must Be The Night, Just To Walk That Little Girl Home och sagolika balladen Heaven Stood Still, gör Le Chat Bleu till ett mycket starkt album.

Nr: 1462/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men lägger nu ut texten igen då jag fått tag i ett lite snyggare och mindre knastrigt ex än det gamla.

Den första grönländska rockplattan

SUME – SUMUT – 1973

Vid ett av mina göteborgsbesök tog jag en tidig promenad i vårsolen. Av någon anledning gick mina steg omedvetet, eller tvärtom, mot Andra långgatan, trots att jag visste att ingen av skivaffärerna då öppnat ännu.

Upptäckte att jag mådde lite illa och insåg att det berodde på att jag inte hade någon mat i magen. I just den stunden var jag utanför Dirty Records som just i det ögonblicket låste upp dörrarna till fiket och skivaffären.

Jag slank in som första kund för en kopp kaffe och en surdegsfralla med västerbottenost. När jag ätit klart kom jag på att jag satt i en skivaffär, så jag vände mig om, det gick inte att undvika, för att kolla vad som hängde på väggen. Och där var de. Grönländska Sumes första platta.

Nu hör det till saken att jag sommaren 2018 gjorde ett besök på Grönland, då jag, givetvis, hamnade i Nuuks enda skivaffär, Atlantic Music ApS. Där frågade jag efter den här plattan. Försäljaren bara skrattade och sa, på danska, att den inte gick att få tag på nu för tiden. Han kände inte ens någon som hade den.

Jag hade redan kollat på Discogs. Visste att den var jättesvår. Och de få skivor som såldes, oftast av danskar, var antingen i uselt skick till dyra pengar eller i hyfsat skick och svindyra. Så jag blev inte förvånad. Jag skrev in Sumut på listan över skivor jag nog aldrig skulle kunna få tag på. Men sen gick jag alltså på promenad i Göteborg en tidig vårmorgon 2019.

Grönländsk rock är inte särskilt välkänt i Sverige. När jag skulle betala skivan frågade butiksägaren mig vad det var för en platta. Han hade inte en aning. Jag berättade, men drog dock inte hela min historia för honom utan nöjde mig med kortversionen om att det var en skiva jag letat efter länge. Var lite rädd för att han annars skulle fått för sig att höja priset. Jag fick den för ungefär halva priset som ett kasst ex på Discogs annars brukar kosta.

Varför skulle då den här skivan vara så intressant? Jo, Sume är Grönlands första riktiga rockband som spelade in någon platta. Det är dessutom progressiv rock som i min värld är spännande. Musiken är klart USA-inspirerad, vilket inte är så märkligt egentligen. Vägen över Davis sundet till Kanada är betydligt kortare än till Danmark, som på den tiden Grönland var en autonom del av. Det danska inflytande var, och är därför fortfarande stort. De flesta grönländare pratar danska, även om Danmarks inblandning i Grönlands inre angelägenheter numera är ganska små.

Det spännande med Sume är dock att förutom de amerikanska influenserna finns också tydliga spår av dansk rock och då främst det som vi i Sverige kallar progg. Texterna är tydligt politiska och synnerligen kritiska till den danska kolonialmakten. Som ett tredje inslag finns också ganska stora inslag av grönländsk folkmusik. För det fjärde sjunger bandet på grönländska.

Jag hade väl egentligen inte förväntat mig så mycket av musiken på skivan. Men jag blev positivt överraskad. Det är en riktigt bra platta, ganska annorlunda givetvis, men därför spännande. Förstår så klart inte ett ord vad de sjunger, men texterna finns översatta till danska, tycker dock att grönlänska är ett språk som funkar bra att sjunga rock på.

Sume spelade in tre fullängadare på 70-talet, Sumut 1973, Inuit Nunaat 1974 samt Sume 1977...och splittrades senare samma år. Alla de vinylskivorna är svåra att hitta.

Nypressar på CD-skiva har gjorts av alla plattorna, går att beställa från Atlantic Music ApS i Nuuk. Numera är bandet tillbaka efter att 1994 återförenats och då spelat in CD:n Persersume. 2014 släpptes en film om bandet.

Nr: 1630/2222

Genesis tretton år efter Hackett

GENESIS – WE CAN´T DANCE – 1991

Jag har svårt för Genesis sista period, efter att inte bara Peter Gabriel utan också Steve Hackett lämnat bandet. Det där unika soundet försvann och kvar blev någon slags synthpop som åtminstone jag aldrig var särskilt imponerad av. We Can´t Dance är Genesis tretton år efter Hackett.

Jag kan inte påstå att det här är ett dåligt popalbum. Det finns många bra låtar, det finns en del hits, som till exempel I Can´t Dance och No Son Of Mine. Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks gjorde nog ett bra jobb. Det är en trevlig dubbel-LP att lyssna på, någon gång emellanåt.

Bekymmer uppstår dock när man vill jämföra med tidigare skivor. Att då ens nämna Genesis första år då Gabriel och Hackett fortfarande var kvar i bandet är naturligtvis omöjligt

Genesis 1970 jämfört med 20 år senare är något helt, helt annat. Innovativ progressiv rock blev på de åren till synthpop, dessvärre, ibland, tämligen seg sådan.

Den tråkiga jämförelsen hittar jag dock inte där. Utan det är när jag börjar titta på de skivor trion Collins, Rutherford och Banks spelade in i Genesis namn. Första plattan efter Hackett hette ...And Then There Were Three.

Det var en lovande start. Men efter det spelades det in ytterligare fyra album, inget av dem särskilt intressant. När jag nu lyssnar på We Can´t Dance inser jag att det egentligen inte hände något alls med Genesis från albumet Duke 1980 och framåt.

Min fundering blir då om trion verkligen var intresserade av att driva Genesis vidare, annat än av, möjligtvis, ekonomiska skäl. Phil Collins egen solokarriär var ju stor. Mike & The Mechanics var stundals heta. Tony Banks spelade också in ett par soloalbum.

Jag kan inte påstå att de låtar som finns på We Can´t Dance inte kunde gjorts lika bra av Collins själv eller av Rutherford och hans band. Som jag ser det kunde Genesis lika gärna lämnat in efter ...And Then There Were Three..., 20 år innan We Can´t Dance.

Därmed inte sagt att We Can´t Dance är ett dåligt album. Nej då, det är stundtals riktigt bra synthpop, lite nostalgiskt, tidstypiskt tidigt 90-tal, troligen samma nivå som Collins, Rutherfords och Banks soloalbum.

Dem som gillar de skivorna kommer säkert att gilla We Can´t Dance. Jag tycker som sagt också det kan vara ett skönt album att lyssna på. Mitt problem är att jag, kan inte låta bli, jämför We Can´t Dance med Genesis, det är då det inte blir bra.

Nr: 1673/2222

Jag har skrivit om detta album tidigare. Det här är dock en helt ny skriven text.

En riktig ”må bra-skiva"

STEVE MILLER BAND – FLY LIKE AN EAGLE – 1976

Fly Like An Eagle med Steve Miller band är en riktig ”må bra-skiva”. Den är så avslappnad att man garanterat känner sig mycket bättre efter att ha lyssnat på den. Det är dessutom en fantastiskt bra rockplatta, en given favorit. Kanske den bästa som gitarrvirtuosen Steve Miller någonsin gjorde.

Fly Like An Eagle är fullmatad med hitsinglar, om nu detta skulle vara något slag mått på hur bra en skiva är...men så är det i alla fall. Bara inledningen med Space Intro och därefter superlåten Fly Like An Eagle är läcker. Kalla det gärna psykedelisk spaceblues, det har andra gjort. Steve Miller är så iskallt fräck och soundet så självklart att man får ståpäls.

Sockersöta Wild Mountain Honey, fräcka Serenade och folkrockiga Dance, Dance, Dance håller också hög klass. B-sidan är inte sämre den heller, med hitsingeln Rock´n Me som en av höjdpunkterna och The Window som den perfekta avslutningen.

Det är ingen tillfällighet att de flesta låtarna på den här skivan finns med på nästan varenda Greatest Hits-album som senare släppts med Steve Miller Band.

Steve Miller visste vad han gjorde. Han var med redan på 60-talet under de psykedeliska åren i San Francisco. De första skivorna han spelade var dock mer eller mindre ren bluesrock, men är idag både legendariska och eftertraktade av samlare.

För mig är dock Steve Miller Bands 70-tal mest intressant, jag kom in i sammanhanget lite för sent för hans psykedeliska plattor. Mina första intryck av Steve Miller Band fick jag från just den här LP:n, så att det finns ett ganska stort mått av nostalgi i mitt tyckande är givet.

Nr: 1082/2222

Ungefär samma text har publicerats tidigare. Men då jag nu lyssnat på skivan igen och hittat lite nya infallsvinklar, publiceras den igen efter att ha blivit något omredigerad.

NWOBHM var inte alltid så vildsint som det påstås

TYGERS OF PAN TANG – THE CAGE – 1982

När NWOBHM på 80-talet fick en hel, och ny, generation att headbanga gav jag fullständigt fan i det. Då lyssnade jag på Zappa, Willy DeVille och Elliott Murphy. Om det skulle liras hårdrock höll jag mig till de gamla hjältarna, Led Zep.

New Wave Of British Heavy Metal var väl inget direkt nytt tyckte jag, Iron Maiden, Saxon och Motörhead imponerade inte på mig. Under den perioden var jag till och med en av dem som lämnade en Maidenkonsert på Scandinavium.

Inte för att ljudet var kasst, det var det inte, utan för att jag inte alls gillade det jag hörde. Det där ställningstagandet har jag fått skit för, och man kan säkert diskutera det nu för tiden också, men så var det.

Ett NWOBHM-band jag dock tyckte ganska bra om, så bra att jag till och med köpte en del av deras skivor, var Tygers Of Pan Tang.

Okej, det är lite fånigt, men först var det mest för att jag gillade bandets namn, Tygers Of Pan Tang, det är ett bra rockbandsnamn det. Inte lika bra som Kin Ping Meh, men nästan.

Tygers Of Pan Tang var dessutom kända för att ha politiska åsikter ganska långt ut på vänsterkanten, vilket var en annan orsak till att jag intresserade mig för dem. Den brittiska rockvänstern var alltså mer än bara Billy Bragg.

Lite ironiskt nu för tiden är då att när jag tänker på bandets skivor först kommer att tänka på The Cage, gruppens fjärde skiva och den platta där de för första gången nog kan påstås ha halkat in på det kommersiella spåret.

Det är i jämförelse med de tidigare plattorna ett ganska trevligt och snällt hårdrockalbum, som om de verkligen ansträngt sig för att inte reta upp skivköparna i onödan, förutom att pilla på den där nerven som fick dem att köpa skivor. Hur det gick med det har jag ingen som helst koll på. Jag vet inte om The Cage blev nyckeln till framgång för Tygers Of Pan Tang.

Vad jag däremot har koll på är skivans stora hit, Love Potion No 9. Ja visst, en cover på den där klassiska 50-talslåten med Clovers, Coasters och Searchers, i ett helt okej hårdrocksarrangemang, men ärligt talat inte nån låt som ska räknas in bland några klassiker.

Det skulle å andra sidan kanske Rendezvous kunna göra. Det blev också en mindre hit och är en, om man kan kalla det så, ”normal” hårdrockslåt. Så absolut. The Cage är ett sjysst hårdrockalbum från det tidiga 80-talet.

Inte på något sätt uppseendeväckande eller sensationellt, men förmodligen ganska typiskt för sin tid. Den som vill göra jämförelsen med nutida hårdrock kommer att bli förvånad över det poppiga soundet. NWOBHM var inte alltid så vildsint som det hävdas från dem som var med.

Nr: 1641/2222