NWOBHM var inte alltid så vildsint som det påstås

TYGERS OF PAN TANG – THE CAGE – 1982

När NWOBHM på 80-talet fick en hel, och ny, generation att headbanga gav jag fullständigt fan i det. Då lyssnade jag på Zappa, Willy DeVille och Elliott Murphy. Om det skulle liras hårdrock höll jag mig till de gamla hjältarna, Led Zep.

New Wave Of British Heavy Metal var väl inget direkt nytt tyckte jag, Iron Maiden, Saxon och Motörhead imponerade inte på mig. Under den perioden var jag till och med en av dem som lämnade en Maidenkonsert på Scandinavium.

Inte för att ljudet var kasst, det var det inte, utan för att jag inte alls gillade det jag hörde. Det där ställningstagandet har jag fått skit för, och man kan säkert diskutera det nu för tiden också, men så var det.

Ett NWOBHM-band jag dock tyckte ganska bra om, så bra att jag till och med köpte en del av deras skivor, var Tygers Of Pan Tang.

Okej, det är lite fånigt, men först var det mest för att jag gillade bandets namn, Tygers Of Pan Tang, det är ett bra rockbandsnamn det. Inte lika bra som Kin Ping Meh, men nästan.

Tygers Of Pan Tang var dessutom kända för att ha politiska åsikter ganska långt ut på vänsterkanten, vilket var en annan orsak till att jag intresserade mig för dem. Den brittiska rockvänstern var alltså mer än bara Billy Bragg.

Lite ironiskt nu för tiden är då att när jag tänker på bandets skivor först kommer att tänka på The Cage, gruppens fjärde skiva och den platta där de för första gången nog kan påstås ha halkat in på det kommersiella spåret.

Det är i jämförelse med de tidigare plattorna ett ganska trevligt och snällt hårdrockalbum, som om de verkligen ansträngt sig för att inte reta upp skivköparna i onödan, förutom att pilla på den där nerven som fick dem att köpa skivor. Hur det gick med det har jag ingen som helst koll på. Jag vet inte om The Cage blev nyckeln till framgång för Tygers Of Pan Tang.

Vad jag däremot har koll på är skivans stora hit, Love Potion No 9. Ja visst, en cover på den där klassiska 50-talslåten med Clovers, Coasters och Searchers, i ett helt okej hårdrocksarrangemang, men ärligt talat inte nån låt som ska räknas in bland några klassiker.

Det skulle å andra sidan kanske Rendezvous kunna göra. Det blev också en mindre hit och är en, om man kan kalla det så, ”normal” hårdrockslåt. Så absolut. The Cage är ett sjysst hårdrockalbum från det tidiga 80-talet.

Inte på något sätt uppseendeväckande eller sensationellt, men förmodligen ganska typiskt för sin tid. Den som vill göra jämförelsen med nutida hårdrock kommer att bli förvånad över det poppiga soundet. NWOBHM var inte alltid så vildsint som det hävdas från dem som var med.

Nr: 1641/2222