En värdig avslutning av Queen

QUEEN – INNUENDO – 1991

Innuendo är ett lysande Queen-album. Inte gruppens allra största, men ett av dem, och definitivt det bästa under de sista åren. 1991 års Innuendo blev också Freddie Mercurys sista, strax efter skivan kommit ut avled han i AIDS.

Det är inte därför det är ett av mina favoritalbum med Queen, även om det kanske ligger nära till hands att tro det. Den här skivan ligger nämligen närmare den progressiva rock bandet spelade i början och mitten av 70-talet än någon annan av deras senare plattor.

Dem gör det dessutom fantastiskt bra. Jag går faktiskt så långt att jag påstår att det inte finns en enda dålig låt här. Alla är små mästerverk. Jag har bara en invändning, The Hitman kan bli lite jobbig om man inte är på rätt humör.

Det är inte glitter & glamour-bandet Queen som spelar. May, Mercury, Taylor och Deacon visar i stället tydligt att de lämnat 80-talets svulstiga synthsound bakom sig. Möjligtvis kan man kanske se Innuendo som en sammanfattning av bandets hela karriär.

Queen lirar tung hårdrock i Headlong, som är en av mina favoriter. De hittar soundet från A Night at the Opera i låtar som Delilah och I Can´t Live With You. Innuendo och I´m Going Slightly Mad är så nära progrock Queen någonsin kommit.

Sen är naturligtvis The Show Must Go On värd sin egen hyllning. Den är Mercurys eget farväl till sin publik och därför både storslagen och ännu sorgligare blev det när han en kort tid efter att skivans getts ut var död.

Innuendo räknar jag till Queens stora, tillsammans med Queen II, A Night at the Opera och Jazz.

Nr: 933/2222

Det här är en delvis gammal text. Men känner att jag vill publicera texten, något omskriven, igen.