Det var aldrig någon hemlighet att sweet egentligen ville lira hårdrock. Men de fick hålla sig till tugummipop och ju fler pophits de levererade desto längre kom de från sin dröm. Men 1976 efter succéplattan Desolation Boulevard gjorde Sweet allvar av sina planer.
För första gången hade de ställt låtskrivarparet Nicky Chinn och Mike Chapman åt sidan, trots att det var de två som legat bakom precis alla Sweets tidigare hits. I stället valde bandet att spela in sina egenskrivna hårdrocklåtar.
När skivan låg färdig tyckte skivbolaget att det lät förfärligt och ville sätta stopp för utgivningen, men Sweet stod på sig och satte därmed stopp för sin karriär i tuggummipopbranschen. Förhoppningen var att de i stället skulle kunna slå sig fram som hårdrockband, men så blev det inte riktigt.
Men sen fanns det ändå rätt många fans som gillade det. Man får ju inte glömma bort att Sweet sedan lång tid förberett fansen på hårdrocksgenombrottet.
På bandets alla hitsinglar genom åren hade de på b-sidan fått lägga ut sitt eget material, låtar som dock aldrig togs med på LP-skivorna då de anspgs för dåliga och för annorlunda för att passa in i bandets image. Så fansen hade ju hört hur Sweet kunde låta.
Men trots det lyckades Sweet aldrig något större erkännande som hårdrockband, för varje album de sen spelade in blev gruppens av fans mindre och mindre.
Jag tycker skivans hitlåt, Action, är en helt okej glammig hårdrocklåt. Och det finns ett par låtar till som håller bra kvalitet. Tyvärr tycker jag att mellan dem finns alldeles för mycket schablonartat hårdrocksmalande för att hela skivan ska kännas intressant.
Nr: 1692/2222
För många av oss som var snäppet för unga för att greppa Sabbath och Zeppelin var Sweet Det Hårda Alternativet. (Vid sidan av Kiss, kanske, men jag var definitivt en Sweet-pojke. Slade hade ingen annan i min klass hört talas om, tro det eller ej.) Men jag inbillar mig att det räcker att vara nåt år äldre eller yngre - jag är 66:a - för att inte ha tillhört gruppen "mottaglig för hårda Sweet".
SvaraRadera...fast egentligen tycker jag nog att redan "Sweet Fanny Adams" är hård så det räcker.
SvaraRaderaJo så var det nog. jag är sex år äldre än dig och där fanns det en ganska klar bild att Sweet var ett glamrockband.
SvaraRaderaNär de började lira hårdrock kändes det nog lite främmande för de flesta, mig också. Det var ju inte särskilt många som hade koll på deras singelbaksidor...
Det där slår igenom nu för tiden också. Jag har kommit på mig själv med att stirra förvånat på folk (lite yngre än jag) när de sagt att de gillade Sweets hårdrockplattor, som Give us a wink...
För mig, och för alla andra Sweet-fans i klassen (nu pratar vi åk 3-4), var ett viktigt kriterium att det skulle vara "hårt". Eller till och med Hårt, med versal. "Hårt" var lika med "bra". Och det som var bra med Sweet var i stor utsträckning att musiken var "Hård".
SvaraRaderaSträngt taget var det bara två grupper som gällde, ABBA eller Sweet. I vissa parallellklasser lär Kiss ha konkurrerat om intresset också, men märkligt nog inte alls i min klass. (Officiellt alltså – kanske fanns det de som diggade annat i smyg.) Tjejer, och lite mesigare killar (alltså såna som inte var ”Hårda”), höll på ABBA. De tidiga Sweet-hitsen, samlade på LPn ”Biggest hits”, gick dock hem hos tjejerna också. ”Wig Wam Bam” och sånt. Kanske tyckte vi Hårda att det var lite mesigt, men det var väl ändå Sweet. "Sweet Fanny Adams" och samlingen ”Strung up” var det dock som gällde för oss – livedelen av den senare var kanske till och med bitvis lite VÄL Hård, med långa gitarr- och trumsolon som man stod ut med för att det var Sweet, men lika gärna kunde klarat sig utan.
(En av mina klasskompisar i fyran hade dock hittat en Beatles-samling, ”Rock and roll music”, där han spelade upp olika låtar med kommentaren ”det här är Hårdare än Sweet!”. Gissningsvis var det ”Helter Skelter” han syftade på. Och nu i vuxen ålder kan jag väl hålla med, den låten ÄR Hårdare än Sweet...)
Sweetintresset i klassen verkade dock rent allmänt ebba ut ganska snabbt. Vi var många som såg fram emot den kommande skivan, ”Off the record”, och... den var väl bra, men... vi var elva, eller på väg att bli, och det Sweet stod för räckte kanske inte till längre.
Oavsett om det handlar om nostalgi, inlärt beteende eller vad man nu kan kalla det, så känner jag dock fortfarande en ilning av glädje och upprymdhet de få gånger jag spelar ”Sweet Fanny Adams”. Den skivan är, för mig, det bästa bandet släppte. Perfekt balans mellan glam och hårt, och mestadels egenkomponerade låtar.
Vilken kul läsning. Och jag känner igen så mycket av det...utom ABBA...som inte fanns när jag var i den åldern. Då var det många som gillade Slade i stället...och det fanns en klar skiljelinje till Sweetfansen. Jag hörde till Sladegänget.
SvaraRaderaPÅ tal om hårt. Det fanns några i klassen som snackade om för oss helt okända storheter som Uriah Heep och Deep Purple, men det hade de nog fått från musikintresserade äldre syskon. För oss var Slade de hårda grabbarna och Sweet (vars hårdrocksida inte var upptäckt än) var musiken för dem som gillade snällare pop.
Jag hade faktiskt hört Slade, och gillade det jag hört, men det verkade jag som sagt vara ensam om bland mina jämnåriga. Min pappa, som var väldigt musikintresserad, köpte kassettbandspelare runt 1976 och lånade en hel del skivor av en yngre kollega. På rak arm minns jag sånt som Slade, Sparks, Sweet, Status Quo, Kiss, Nazareth, Queen, Alice Cooper... även lite tidiga Stones, som vi av någon anledning inte hade nåt av i skivhyllan. Där fanns däremot Creedence, Dylan, Beatles och Canned Heat, som fortfarande spelades flitigt hemma i mitten av 70-talet. Så jag kan inte direkt klaga på den musikaliska skolning jag fick hemmavid, trots avsaknaden av äldre syskon.
SvaraRadera