The Musical Box: juni 2012

lördag 30 juni 2012

Waterboys säger ingenting

Waterboys Weekend - Del 2
Min andra temaskiva med Waterboys är gruppens tredje. Även här var Scott inne på arenarock och pampiga arrangemang.

WATERBOYS – THIS IS THE SEA - 1985

Man skulle kunna fundera sig tokig på varför jag gick och köpte Waterboys skivor i slutet av 80-talet. Idag kan jag inte ens ana vad det var jag tyckte var så bra.
För att försöka lösa den gåtan har jag nu spelat This Is The Sea från 1985 ett antal gånger...
Trots att jag nu lyssnat på skivan flera gånger i rad så hittar jag inte det där man gillade på den tiden. Jag vet inte om det hjälper att spela den ännu fler gånger. Och ärligt talat börjar jag bli lite trött på den. Mike Scott kan vara lite tjatig...

Jag ber så väldigt mycket om ursäkt till alla som verkligen gillar Waterboys. Ni finns säkert där ute. Men nu för tiden är det här ingenting för mig.
Möjligtvis skulle man kunna påstå att det är nån form av förstadie till indiepopen och därför intressant.
Min analys säger dock att Waterboys 1985 lirade rätt pretentiös rock med halvt egensinniga inslag av folkmusik, samtidigt som man gärna ville greppa hela arenarocksgenren...och en skramligare variant av Van Morrisons irländska accent.

Jag ska inte ta ifrån Mike Scott att han lyckats rätt bra med melodierna på den här skivan. Det finns flera saker som förnuftet säger är bra. The Whole Of The Moon måste jag säga är riktigt bra!
Men idag säger de låtarna mig ingenting.

Bättre blev det dock senare, tycker jag, med avskalade skivor som irlandsinspirerade Fisherman´s Blues och Room To Roam.

Nr: 1690/2222

Pretentiös men vimsig

Waterboys Weekend - Del 1
Waterboys var det. Här handlar det om kronologisk ordning, och jag börjar med:

WATERBOYS – A PAGAN PLACE - 1984

A Pagan Place, Waterboys LP från 1984, har utnämnts av flera musikkritiker till en pinsam liten bagatell. Det har de kanske rätt i. Det är inte Mike Scotts starkaste nummer.

Det är en skiva som vilken dag som helst skulle kunna åka ur min skivsamling. Det skulle till exempel kunna räcka med att jag vaknat på fel sida och känner en plötslig illvilja mot popmusik som försöker vara intellektuell, men inte är det. Eller att det bara behövs lite ledigt utrymme i hyllan för nya spännande grejer.

Då skulle A Pagan Place kunna stå på tur. För ärligt talat är den inte särskilt spännande. Eller ens intressant, trots att Scott visar upp en viss känsla för dramatik och stora gester.

Möjligtvis kan man påstå att skivan är pretentiös, men vimsig. För i ena stunden verkar Waterboys, Mike Scott alltså, ha ambitionen att kopiera Bob Dylan, för att i nästa spår göra sin egen version av ett gammalt Velvet Underground-nummer, eller Springsteen..., eller U2...

Nåja, Waterboys gjorde bättre grejer senare. Skivan efter, This Is The Sea, är lite roligare att lyssna på. Och när Scott sen flyttade till Irland och började lira mer folkrock blev det ännu bättre. Så A Pagan Place får stå kvar...än så länge...

Nr: 971/2222

Waterboys Weekend

Ny helg, nytt tema. Den här gången föll valet på Waterboys. Dels för att jag har fyra skivor med Mike Scotts projekt, så det blir lagom med två recensioner på lördag och två på söndag.

Dels för att det skulle bli lite orättvist att inte sätta in Waterboys skivproduktion i ett sammanhang. Mike Scott ändrade nämligen riktning i mitten av 80-talet, flyttade till Irland och började lira folkrock...

Pretentiös men vimsig (A Pagan Place)
Waterboys säger ingenting (This Is The Sea)
Jordnära, vänlig och ärlig (Fisherman´s Blues)
Ännu ett steg ut på de ödsliga hedarna (Room To Roam)

fredag 29 juni 2012

The Illusion i det psykedeliska facket

THE ILLUSION – TOGETHER (AS A WAY OF LIFE) - 1970

The Illusion är ännu ett sånt där nästan (nu för tiden) helt bortglömt band. De gjorde tre plattor. En av dem, deras sista, gavs ut i Europa, Together (as a way of life), 1970. En riktigt rolig skiva.
Jag ska direkt placera The Illusion i det psykedeliska facket ihop med grupper som The West Coast Pop Art Experimental Band, Grass Roots och The Smith...så vet väl åtminstone en och annan vad det handlar om.

Geografiskt borde vi vara på den amerikanska västkusten (även om bandet kom från New York, se kommentarerna...). Bara något kvarter från Jefferson Airplane och The Holding Company i San Francisco, men inte i ett lika stort hus...

För säkerhets skull lägger jag till The Monkees (!), för The Illusion verkar gärna vilja skämta med sina lyssnare. Säkert kan man också dra paralleller till Three Dog Nights och Shangos soulrock. Och Hokus Pokus och Steppenwolf också förresten, Illusion kan vara ganska tuffa när det vill sig...

Och så lägger jag lite tveksamt till Paul Revere & The Raiders, och folkrockband som Wings (den amerikanska upplagan)...

(He, he, all denna ”namedropping” ägnar jag mig mest åt för att jag har så svårt att förklara hur The Illusion låter.)

Together (as a way of life) är nämligen en mycket ombytlig skiva. Man vet inte vad som väntar runt hörnet.

Kanske blir det ruffig blues, eller bara lite trevlig 60-talspop, eller smaskig psykedelia med en ylade fuzzgitarr i bakgrunden. På sina ställen låter det som de snott rubbet från Sgt Pepper...eller så kommer ett fläskigt trumsolo (!).
Det där blir dock inte alls rörigt eller jobbigt att lyssna på, som man skulle kunna tro. The Illusion gör sin grej väldigt väl, och mycket charmigt. En gissning är att bandet från början var ett soulrockgäng, för det är i de låtarna de låter bäst.

Jag kan ingenting om The Illusion (som nån kanske räknat ut). Men jag lyssnar gärna på den här skivan. Likaväl som jag kan tänka mig att lyssna på The Great Society, Grateful Dead, HP Lovecraft, Donovan, Buffalo Springfield, Moby Grape...

Nr: 2038/2222

torsdag 28 juni 2012

En helt okej Dylan-platta

BOB DYLAN – SHOT OF LOVE - 1981

Shot Of Love är den sista av Bob Dylans tre religiösa album. Det där var en period i början av 80-talet som inte anses särskilt högtstående i hans karriär, men hör och häpna...Det här är en bra skiva.
Okej, okej. Nu ska jag väl inte ta i. Men skillnaden från föregångaren Saved från 1980 är så överväldigande att det är svårt att göra nåt annat. Den får nog sägas mest innehöll bristfälligt tonsatta psalmer och predikningar.

På Shot Of Love låg däremot inte Dylan på knä framför något altare längre, utan hade lagt ner mer tid och kraft på att skriva bra låtar.

Inledningen med titelspåret Shot Of Love är stark. Men sen kan jag också rekommendera låtar som Heart Of Mine - där förresten Ron Wood lirar gitarr och Ringo Starr spelar trummor - och Every Grain Of Sand.
Det där med religion har väl på något sätt alltid funnits med på Dylans album. Både före och efter. Så trots de religiösa undertonerna är det här en skiva jag kan spela nån gång ibland.

Men självklart inte så ofta som Blonde On Blonde eller Street Legal eller Freewheelin´ eller Blood On The Tracks eller Desire eller John Wesley Harding eller inte ens Slow Train Coming, som var hans första i den religiösa treenigheten.

Sen finns det så klart ett par låtar man ska akta sig för om man inte vill ha en för stor dos av Zimmermanska predikningar. Men Shot Of Love är trots det en helt okej dylan-platta.

Nr: 239/2222

onsdag 27 juni 2012

Det lilla svinet Greggery Peccary

FRANK ZAPPA – STUDIO TAN - 1978

När det gäller Studio Tan tänker jag inte ge mig in på några funderingar om varför. Jag bara konstaterar att: så är det.

Jag vill också berätta att skivan tydligen gavs ut av Warner Bros utan att Frank Zappa hade särskilt mycket att säga till om. Alla låtarna finns också med på boxen Läther.
Huvudpersonen i storyn på Studio Tan från 1978, som inte är något konceptalbum eller ens en story (?), är i alla fall Greggery Peccary. Det är inte nån elak parodi på Gregory Peck om nu nån trodde det.

Det är inte heller den tecknade figuren på skivomslaget (antar jag), som man skulle kunna tro...
Nej, Greggery Peccary är i stället ”a little pig with a white collar that usually hangs around between Texas and Paraguay”.

Första sidan av skivan, som är ett 20 minuter långt stycke, handlar om detta lilla svin. Ungefär så långt hänger jag med...resten är nämligen helt obegripligt...Jag misstänker dock att han nån gång under handlingens gång uppfinner kalendern, vilket gör att folk börjar hata honom eftersom de då vet hur gamla de är...
Det är förresten inget musikstycke. Jag är väldigt osäker på om man kan kalla det musik. Jag skulle vilja säga att det är lösryckta jazzimprovisationer sammanhållna av Franks berättarröst och Greggery Peccarys skruvade stämma, gestaltad av George Duke.

Går detta verkligen att lyssna på?
Oh ja. Det är roligt!

B-sidan på skivan består av en kortare surflåt (skulle man kunna tänka sig med lite livlig fantasi) samt två längre gitarrbaserade stycken. Inte lika kul, men det funkar.
Så är det!

Nr: 2051/2222

tisdag 26 juni 2012

Gråtmild och klåfingrig

VAPORS – NEW CLEAR DAY - 1980

Om det finns någon låt som borde kallas One-Hit-Wonder är det väl Turning Japanese. En låt med brittiska new wave-gänget Vapors från 1980. En ganska fånig låt kanske, men den hade det där lilla extra.
Den höll en vecka ungefär, sen blev den rätt tröttsam. Vilket är ett tämligen bra kännetecken på en One-Hit-Wonder. Inte en käft kom ihåg låten efter det...

Jag hade definitivt glömt bort den, till jag råkade snubbla över Vapors LP från samma år, New Clear Day. Gråtmild och klåfingring som man kan vara i såna situationer, kunde jag naturligtvis inte låta bli den.

Så den har fått snurra på tallriken i några dagar...och nu är jag trött på den...igen...historien upprepar sig sig...En One-Hit-Wonder blir aldrig något annat än så...

Men lite roligt var det. Det får jag väl erkänna. Think I´m turning japanese, I think I´m turning japanese...I really think so...
Jag ska väl inte vara allt för elak. LP:n New Clear Day är inte alls dålig. Det gjordes många sämre plattor runt 1980 än den. Cold War är inte alls dum, lite Costello över den. Sen gillar jag det där med ordvitsen New Clear Day...Vapors inlägg i 80-talets kärnvapennedrustningsdebatt.

Förmodligen är den ganska svår att hitta på vinyl. Men CD:n lär finnas för så där en 150 spänn. Det är den nog värd. Men jag kan slå vad om att Turning Japanese låter på bättre på vinyl...

Nr: 1580/2222

måndag 25 juni 2012

Jazzrock eller hårdrock...

BUSH – BUSH – 1970

Bush är ett kanadensiskt rockband från det tidiga 70-talet. Gruppen gav bara ut en platta 1970 och har bland vissa fått rykte om sig att vara ett av de tidiga hårdrockbanden.

Och det kan man väl med en stor portion fantasi och viss medvetandeutvidgning försöka kalla det. Men hårdrock är det nog inte ändå...
Bush låter mer som en blandning av Three Dog Night och Steppenwolf. Alltså soulinspirerad pop och rätt tung psykedelisk rock. Det är kanske inte så konstigt, Bush turnerade en gång i tiden med de där två.

Men det räcker inte. För bandet har också en del likheter med Doobie Brothers. Jag tänker då närmast på plattan What Were Once Vices Are Now Habits från 1974. Vilket är en spretig platta för att vara Doobies och med rätt så vassa gitarrer, en del anser den vara gruppens bästa.
Skit samma, för Bush har lite mer än så. De lägger nämligen in en hel del jazzrock i sin musik också. Och lite funk, ungefär som James Gang. Räcker det?

I vilket fall som helst gillar jag deras platta. Det finns flera sköna låtar. I Can Hear You Calling är en skrapig soulrocklåt med fräcka licks. Den gjorde förresten Three Dog Night en cover på senare.

Tuffa Back Stage Girl och släpiga Young Street Patty har väldigt mycket Steppenwolf över sig. Och Livin´ Life är inte långt från Doobies.
Bush fick aldrig det där stora genombrottet. Deras platta anses numera vara rätt svår att få tag på, och dyr brukar den vara också.

Det blev som sagt bara en skiva. Domenic Troiano och Roy Kenner tog över efter Joe Walsh i James Gang, Pentti Glan och Prakash John blev studiomusiker och spelade senare in tillsammans med storstjärnor som Alice Cooper och Lou Reed.

Nr: 1227/2222

söndag 24 juni 2012

An American Prayer

Skumma skivor från förr – Del 9
Finaldags på helgens tema “Skumma skivor från förr” och då passar den här skivan bra. Ett album som spelades in av Doors efter Jim Morrisons död, där de satt musik till dikter han läst in på nåt hotellrum nånstans. Om det är skumt, intressant, en kulturgärning eller bara spekulativt får du bedöma själv. Men till skillnad från de flesta andra skivor den här helgen är detta ett album som emellanåt spelas här hemma.

JIM MORRISON - AN AMERICAN PRAYER - 1978

1978 spelade Doors in LP:n An American Prayer. De tre kvarvarande medlemmarna i bandet satte då musik till dikter som Jim Morrison spelat in strax innan före död 1971.
Eller musik förresten, bakgrundsmusik och effekthöjande muzak är kanske ett bättre ord. För om man ser enbart till musiken är det ingen större prestation. Det är inget Doors-album, om nu någon trodde det.

Det är mer uppläsning av dikter än ett musikalbum.
Men varför inte?

Det skulle nog vara stor skillnad på att själv läsa de här dikterna i en bok eller från ett papper, jämfört med att få dem upplästa. Och då av Jim Morrison själv, the Lizard King.
An American Prayer blir av den anledningen en upplevelse. Doors blåser faktiskt liv i Jim Morrisons skruvade dikter och visioner. En del tycker säkert att det här borde avfärdas som mer eller mindre trams. Och det är rätt märkliga saker ska väl erkännas.

Men Robby Krieger, Ray Manzarek och John Densmore lyckas med hjälp av Morrisons röst måla upp nästan surrealistiska bilder. Inspelningen blir till slut som modern abstrakt konst där inga närmare förklaringar ges. Det är upp till lyssnaren själv att skapa sina egna tankar och känslor.

Det går inte att lyssna på låtarna en och en. Här gäller det att ta sig tid, sitta ner och lyssna igenom hela inspelningen.

Nr: 427/2222

New Age eller psykedelia?

Skumma skivor från förr – Del 8
Man skulle kunna ta Golden Avatar för ett vanligt popband med psykedeliskt anslag. Men gruppen har sitt ursprung i Hare krishna-rörelsen och lirar givetvis sitar och andra indiska instrument. Ännu en sån där sak där dammet börjat samlas i drivor. Men nu ska den ut i ljuset.

GOLDEN AVATAR - A CHANGE OF HEART - 1976

Jag har för mig att jag köpte Golden Avatars skiva A Change of Heart av Hare krishna-folket i Stockholm. Jag ställde undan den ganska fort, mest irriterad för att jag betalade 20 spänn för den. Golden Avatar är inte särskilt spännande.
På en del musiksajter kallas det här för progressiv rock. Men nä...Golden Avatar låter mer som amerikanska västkustpop-polarna Seals & Croft, med en liten anstrykning av Crosby, Stills, Nash & Young.

Den stora skillnaden är att bandet använder en hel del blås, allt från sax till flöjt, i låtarna. En annan skillnad är texterna, om evigt liv och så vidare.
Jag misstänker att bandledaren Mike Cassidy tillhörde Hare Krishna-rörelsen själv. Av den anledningen kanske man skulle kunna kalla det New Age eller till och med psykedelia. Inte minst för att även sitar och en del andra indiska instrument finns med.

Men så var det det här med blåssektionen...
Om de låtit bli det kanske den här skivan hade varit mer intressant än den är. Problemet med A Change of Heart är dessutom att ingen av låtarna är riktigt bra. Det är rätt slätstruket.

Nr: 1417/2222

Yoko Onos konstmusik

Skumma skivor från förr – Del 7
Dag tre på temat ”Skumma skivor från förr”. Och nu dyker jag djupt i skivhögen och kommer ut  med denna platta jag säkert inte spelat på 25 år...om det räcker. Det är många som har svårt för Yoko Onos märkliga musik. Hon har gett ut en hel rad album, alla lika svåra att förstå sig på.

YOKO ONO - IT´S ALRIGHT - 1982

Jag tror jag har en helt motsatt uppfattning än Yoko Ono om tonarter och hur de fungerar. Jag är också nästan helt säker på att Yoko Ono har en helt annan tids- och rumsuppfattning än vad åtminstone jag har.
Jag har nämligen försökt klura ut hur hon tänkt när hon spelade sin sitt album It´s Alright från 1982.
Jag förstår det inte.

Inte från den synvinkeln att man skulle kunna kalla det pop eller rock. För det här är väldigt annorlunda.
Ändå fick hon faktiskt en mindre radiohit med Never Say Goodbye. Märkligt...

Musiken liksom studsar mellan högtalarna. Ibland dyker hennes veka stämma upp från höger, för att sen finnas nån helt annanstans.

Vinande synthar, märkliga och udda stämmor. Allt med John Lennons ande svävande över sig.

Och Yoko Onos sorg.

Nej, här är det inget som stämmer med den vanliga popmusiken. Jag tror hellre jag kallar det konstmusik, men då är jag ute på väldigt hal is...


Yoko Onos musik är krävande. Men håll i er nu.
Nånstans gillar jag det här. It´s Alright går att lyssna på. Nån gång ibland.

Om man tar sig tid. Och verkligen lyssnar.
Men om det här är konstnärligt eller nåt annat, det kan inte jag avgöra.

Nr: 1416/2222

lördag 23 juni 2012

Hare Krishna på topplistorna

Skumma skivor från förr – Del 6
Hinduismen var hippierörelsens vagga och en stor inspirationskälla för new age-rörelsen. Men nog är musiken skum, särskilt för oss som inte har koll på de annorlunda rytmerna och tonerna. Dagens sista skiva på temat ”Skumma skivor från förr”. Men tro inte att det är slut...Det är en dag i morgon också...

GODDESS OF FORTUNE - 1985
Hare Krishna, hare krishna
krishna, krishna
hare, hare
hare rama, hare rama
rama rama
hare hare

Så där går Hare Krishna-hymnen, eller mantrat, som bland annat sjöngs av Hare krishna-folket när de förr vandrade omkring på gatorna i Stockholm. Eller gör de det fortfarande? Jag vet inte.
Det är ett mantra som man vet använts av hinduer sedan 1400-talet. Det blev känt utanför Indien på 60-talet, tack vare Hare krishna-rörelsen och...Beatles.

1969 gick en inspelning av mantrat upp på den engelska topplistan. Året efter hamnade mantrat Govinda också högt på listorna.

New Age och hippierörelsen var säkert en del av orsaken till det. Men det största skälet var nog att George Harrison producerade inspelningen av båda. Och om jag inte har alldeles fel är han också med och kompar på gitarr på Govinda...det låter i alla fall så.

Båda inspelningarna finns på LP:n The Radha Krishna Temple, som gavs ut av Apple Records 1969. Samtliga de sju hymner som spelats in är producerade av beatlesgitarristen.
Den är svår att få tag på. Men jag kan tänka mig att den skivan är ett måste för alla äkta samlare av Beatles.

Återutgivningar av inspelningen gjordes dock på 80-talet, på skivbolagen Spiritual Sky och Lotus Eye, då med namnet Goddess of Fortune. Kruxet är bara att de också kan vara rätt svåra att hitta...

Nr: 1719/2222

En låt som blev film

Skumma skivor från förr - Del 5
En skiva med Arlo Guthrie ska kanske inte räknas in bland skummisarna. Men Alice´s Restaurant kom till på lite märkliga vägar, så den måste vara med här ändå.

ARLO GUTHRIE - ALICE´S RESTAURANT - 1969

Alice´s Restaurant Massacree är en 18 minuter lång ”prat-monolog-protest-sång av Arlo Guthrie. Det är den enda låt jag känner till som blivit film.
Arlo Guthrie skrev låten 1965 efter att han åkt fast för nedskräpning och fick böta 50 dollar. I slutändan handlar den inte helt oväntat om vietnamkriget.

Och som sann protestsångare i sin far Woodys fotspår hittade Arlo Guthrie just den där tonen som fick folk att lyssna. Och nån att göra en film 1969...
Arlo spelar förresten med själv i filmen, som lär vara en komedi (jag har inte sett den).

Samma år spelade Arlo Guthrie på Woodstockfestivalen. Och lägligt nog, bara några dagar efter att festivalen var över kom soundtracken till filmen ut.

Givetvis är alla låtar skrivna av Arlo Guthrie och det går att hitta flera små guldkorn. Men den klart lysande stjärnan är naturligtvis Alice´s Restaurant Massacree, som här delats upp i två delar, en på varje sida av plattan.

Låten i sin helhet finns på Arlos debutplatta från 1967. Det är tydligen en riktig amerikansk klassiker nu för tiden. Vissa radiostationer har tydligen som tradition att spela låten varje Thanksgiving.

Soundtrack-LP:n gavs ut både av MGM och United Arists. Det är den sistnämnda jag har i min samling.

Nr: 1961/2222

Dumbledore på vinyl

Skumma skivor från förr - Del 4
Ha, ha! Nu tar jag till det tunga artilleriet på helgtemat ”Skumma skivor från förr”. Denna märkliga skiva har funnit vägen till min samling på grund av skivbolaget Dunhill, vars skivor jag samlar på med blandad framgång. Här knyts den psykedeliska popen ihop med fantasylitteraturen...

RICHARD HARRIS - I, IN THE MEMBERSHIP OF MY DAYS - 1974

Det här blir förmodligen både första och sista gången jag nämner Harry Potter på den här sidan.
Men jag har hittat en skiva med Aldus Dumbledore. Han som var rektor på Hogwards.
Eller nej, det har jag väl egentligen inte. Jag har hittat en skiva med Richard Harris. Han som spelade rollen som Dumbledore i de två första Harry Potter-filmerna. Han dog för några år sedan.

Denne irländske skådespelare hade tydligen många strängar på sin teater-lyra. Han spelade med i klassiska 60-talsrullar som Kanonerna på Navarone, Myteriet på Bounty och Hjältarna från Telemarken. På senare år hade han roller i filmer som Gladiator och så de där Potter-filmerna då.

Han spelade också in en rad musikalbum.
Och så var han poet. Skrev dikter.

Den skiva jag hittat är en kombination av musik och poesi. Förmodligen är det inte ett album som i normala fall borde ingå i en samling med rock-plattor. Men jag kunde inte låta bli.
I, In the Membership of My Days från 1974, jämför jag nämligen gärna med Rick Wakemans album Journey to the Centre of the Earth, eller Kung Arthur och Henrik den åttonde, som är tonsatta berättelser och dikter. Ibland lite väl pretentiöst, men samtidigt rätt avkopplande att lyssna på.

Richard Harris är däremot inte lika strukturerad. Ibland far hans dikter iväg åt alla möjliga håll, ackompanjerade av klassisk musik och kyrkokörer. Lite som den där skivan med Jim Morrison, An American Prayer, där Doors satte musik till Morrisons dikter efter hans död. Både spännande och rörigt, men väldigt flippat.

Så nånstans mellan Rick Wakeman och Jim Morrison , där finns Aldus Dumbledore.

Nr: 456/2222

fredag 22 juni 2012

Jon Anderson sjunger in julen

Skumma skivor från förr - Del 3
Den här plattan borde jag väl egentligen sparat till julhelgen. Men det blev riktigt konstigt när Yes-sångaren Jon Anderson spelade in en julskiva. Dagens tredje och sista platta.

JON ANDERSON - 3 SHIPS - 1985

Va? Driver karlfan med mig eller vad är det frågan om?
Jon Anderson, den gamle yes-sångaren gör en julskiva!
Jo, det är sant. Han soloplatta 3 Ships från 1985 ÄR en julskiva. Och Jon Anderson, med saker som Gates Of Delirium, Close To The Edge och hela Fragile - för att inte tala om grejerna tillsammans med Vangelis - på sitt samvete, hamnar nu plötsligt i samma fack som Carola, Elvis, Christer Sjögren och...ähh, va tusan. Massor av artister har gjort julskivor...

Men jag trodde väl aldrig att Jon Anderson skulle göra det. Möjligtvis var det väl så att han blivit inspirerad av Greg Lake (ELP) som överraskat med att göra en julsingel nåt år innan, I Believe In Father Christmas.

Eller så hade han rökt på...
Eller gått in i väggen och tappat omdömet fullständigt...
Eller så VILLE han verkligen göra det.
Skit samma. Även om det är helt absurt är det en rätt kul skiva att ha i samlingen. Även om den är från 1985 - och det låter synthigt som bara den – inte mycket Yes.

Men Stilla natt (Oh Holy Night) och Jingle Bells med en gammal progrockare och så mycket synthar att man skulle kunna misstänka att Phil Collins haft ett finger med i spelet, kan bli nåt att plocka fram sent på julaftonsnatten. Vi sjunger tillsammans med Jon Anderson in en riktigt surrealistisk jul...

Nr: 1817/2222

Det spröda ljudet av en fingercymbal

Skumma skivor från förr - Del 2
Vi gräver oss ännu längre ner i samlingen och fiskar fram denna lilla märkliga sak. Dagens andra skiva på temat ”Skumma skivor från förr”...

SHEILA CHANDRA - QUIET - 1984

En torr trumma viskar. Det spröda ljudet av en fingercymbal klirrar i bakgrunden. Ett svagt rassel av glasklockor, en ensam sitar, kanske tonerna från ett piano eller en gitarr.
Tillsammans med detta. Sheila Chandras svala röst, ibland mumlande, på andra ställen kristallisk och vass. Men inga ord. Är det kanske indiska hymner eller böner på något okänt indiskt språk?

Nej, förklarar Sheila Chandra i en intervju som finns på innerkonvolutet till skivan Quiet från 1984.
Hon använder sig av två olika rösttekniker, sargam och Spoken boles.

Den första innebär att man i stället för ord namnger den ton som sjungs. Och eftersom hon är indiska, sa, re, ga, ma, pa, dha, ni, sa. Spoken boles är rytmiska stavelser som vanligen sjungs av indiska slagverkare.
Det säger sig själv att Quiet är något väldigt annorlunda. De tio styckena på skivan har inga namn, bara nummer, Quiet 1, Quiet 2, Quiet 3...

Suggestiv musik som smyger sig på och ger en skön avslappnad känsla. Förmodligen är det här musik som mycket väl skulle kunna användas vid avslappningsövningar och meditation. Här finns plats för eftertanke, till samling och lugnare hjärtslag.

När musiken spelas på hög volym tar Sheila Chandras mumlade hymner över och blir det enda existerande. Det märkliga är att samma effekt inträffar även när musiken spelas i bakgrunden, knappt hörbar, Quiet fyller hela rummet ändå. En torr trumma viskar, det spröda ljudet av en fingercymbal...

Nr: 1569/2222

Jesusrock från Kanada

Skumma skivor från förr - Del 1
Skumma skivor var det. Det finns det ju gott om. Jag börjar med den här bedagade skönheten:

CANADIAN ROCK THEATRE - 1972

Det här med jesusrock var aldrig min grej. Jo, det fanns faktiskt en genre som kallades så under några år i början av 1970-talet, Jesusrock.
Den hade sitt ursprung direkt från Andrew Lloyd Webbers musikal Jesus Christ Superstar. Och alla lät exakt likadant, utom möjligtvis Norman Greenbaum (han med Spirits in the Sky). Körer och blås och sångare med hyfsad pipor. Mer musikal än rock, vilket ganska snabbt blev tjatigt.

Canadian Rock Theatre var en av alla dessa uppföljare och gav ut en skiva 1972. Vilken mer eller mindre är en direkt plankning av JCS med enda skillnad att de öste på med mer blås och kanske var något mer influerade av den psykedeliska rocken (vilket är anledningen till att jag har plattan). Men inte särskilt originellt och inte särskilt bra heller.

Det var nog en typisk sån där LP som under 70-talet kunde hittas i strikt religiösa hem, där föräldrarna fick ge efter för sina ungdomars törst efter rockmusik.

Canadian Rock Theatre var nog precis lagom populärmusik och ungefär vad ungdomarna ansågs klara av utan att bli förledda in i synd...

Det ska påpekas att detta bara är ren spekulation från min sida...

Nr: 575/2222

Skumma skivor från förr


Nu är det dags att prova något nytt, en temahelg. Något som jag ska försöka återkomma med med jämna mellanrum...när inspiration infinner sig. Jag tänker gå ut hårt och riva ett gäng rejält skumma saker. Såna där skivor man inte riktigt vet varför eller hur de hamnade i samlingen och som man inte har hjärta att göra sig av med...

Så låt mig presentera helgens tema: Skumma skivor från förr...
Du kan se fram mot tre dagar med oförklarliga fenomen som en julskiva med en gammal progrockare, Hare krishnapop och tonsatta dikter inlästa på en gammal kassettbandspelare...

Länkar till helgens inlägg
Canadian Rock TheatreCanadian Rock Theatre Jesusrock från Kanada
Sheila Chandra Quiet Det spröda ljudet av en fingercymbal
Jon Anderson 3 Ships Jon Anderson sjunger in julen
Richard Harris I, In the Membership of... Dumbledore på vinyl
Arlo Guthrie Alice´s Restaurant En låt som blev en film
Goddess of Fortune Goddess of Fortune Hare Krishna på topplistorna
Yoko Ono It´s Alright Yoko Onos konstmusik
Golden Avatar A Change of Heart New Age eller psykedelia?
Jim Morrison An American Prayer An American Prayer

torsdag 21 juni 2012

Tredje generationens funk

ZAPP – VIBE - 1989

Funk och soulfunk är en uppfinning från det sena 60-talet.
Då var hjältarna Sly Stone, Funkadelic och Parliament.
Sen kom Prince som putsade till fasaden och lade till nya dimensioner.
Sen kom Zapp...
Det här är alltså något modernare soulfunk, från slutet av 80-talet. Här blandas också in stora portioner av r´n´b och hiphop.
Vad innebär då det?
Är det ruffigare, tyngre? Klarar de att slå de gamla mästarna?

Nja, inte helt och hållet. Att lyssna på Vibe, som är femte albumet från Zapp, är som att höra när nån spelar Sly & The Family Stone eller Funkadelic i lägenheten intill. Man hör det tunga basdunket, men något verkar ha försvunnit på vägen.
Så nej, trots det fräcka och lovande omslaget håller Zapp inte helt vad de lovar, jämfört med ”gamlingarna”.

Nja, där var jag nog lite orättvis. Trots allt lyfter det rätt ordentligt vid flera tillfällen, som i fräcka hiphopdunkande I Play The Talkbox, som får taklampan att svänga rejält, eller...synnerligen politiska Jesse Jackson. Och helfräcka Rockstar.

Det är såna låtar som gör den här plattan värd att lyssna på. Då är Zapp nära.

Men det gäller att ha uthålligheten att stå ut med det som kommer däremellan. Zapp har nämligen en tendens att bli lite väl r´n´ b-sliskiga på sina ställen.

Men jag måste ändå erkänna att det är rätt spännande att höra hur Zapp utnyttjar vocoder och dataprogrammerade rytmer för att få ut så mycket effekt som möjligt.

Nr: 2027/2222

onsdag 20 juni 2012

Doobie Brothers nya stil

DOOBIE BROTHERS – TAKIN´ IT TO THE STREETS - 1976
Skivomslaget till Takin´ It To The Streets är riktigt läckert. Ett sånt där omslag som får åtminstone mej att fastna för en skiva.

Tråkigt nog är Doobie Brothers album från 1976 inte alls lika fräckt som de gröna glasögonen på bilden. För mig var den här skivan en besvikelse. Efter album som Toulouse Street, The Captain And Me och fantastiska Stampede var den ett rejält nerköp.
Till den här plattan hade Doobie Brothers ersatt Tom Johnston som sångare med Michael McDonald. Utan att vara allt för kritisk kan jag väl påstå att han satte sin prägel på musiken rätt kraftigt.

Det var här Doobie Brothers började övergången till att bli ett mainstream soul-pop-jazz-funk-band. Ungefär i samma stil som Steely Dan.

Det där funkade kanske för Brecker och Fagan, men inte i Doobie Brothers.

Nu kan jag väl inte påstå att Takin´ It To The Street är en direkt dålig skiva. Det finns ett par sköna låtar, titelspåret inte minst, och luftiga, jazziga Rio.
Att sen It Keeps You Runnin´ och Wheels Of Fortune blev stora hits är en helt annan sak.
De låtarna är bara exempel på Doobie Brothers ”nya” stil, som jag aldrig lyckats komma överens med. Inte ens nu för tiden...

Nr: 361/2222

tisdag 19 juni 2012

Steve Miller kan fortfarande trolla

STEVE MILLER – BORN 2 B BLUE - 1988

Nån som kommer ihåg Steve Miller Band?
Ett ganska tufft bluesrockband som på 70-talet började göra radiorock och fick en hel rad hits, Fly Like An Eagle, The Joker, Abracadabra...
...och där nånstans i början av 80-talet tappade jag bort Steve Miller...
...tills han 1988 dök upp med den här plattan, Born 2 B Blue...
...en jazzskiva!

Det är möjligt att Steve Miller under de där mellanåren gjorde en massa plattor (som jag i så fall missat). Men för min del var den en överraskning.

Först blev jag besviken. Jag kom inte överens med det där tillbakalutade halvgunget med saxar, stråkar och marimbas...Kanske mest för att The Joker fortfarande ringde i öronen...

Det krävdes ungefär 20 år i karantän (det vill säga undanstoppad långt bak i skivsamlingen) innan jag fick för mig att spela den igen.
Och nu trivs jag väldigt mycket bättre med Born 2 B Blue.

Steve Miller har så klart kvar sin halvhesa sångröst, som utan tvekan var en del av hans storhet på 70-talet.

Självklart lirar han, som förr, gitarr som en gud. Steve Miller är en förbannat bra bluesgitarrist. Men här visar han att han även behärskar jazz.

Born 2 B Blue är en skön skiva. Men förvänta dig ingen Abracadabra, även om Steve Miller fortfarande kan trolla...

Nr: 2033/2222

måndag 18 juni 2012

Queen växlade spår

QUEEN – NEWS OF THE WORLD – 1977

Det är nästan så jag tycker det är lite pinsamt när det efter finalerna vid stora idrottevenemang ALLTID spelas We Are The Champions.

Jag menar, ett band som Queen borde stå över det där, allsångs oumpa-oumpa. Det där är något jag skulle vilja överlämna till storheter som Poison och Motley Crue.
Av den anledningen avskyr jag den där låten.
Jag orkar inte med News of the World heller för den delen.

1977 var inget bra år för Queen. Det är möjligt att den vid en rent allmän jämförelse någonstans kan betraktas som intressant, men inte när man jämför med Queens tidigare skivor. Då är den inte bra.
Jag säger inte så eftersom Queen på det här albumet växlade spår efter operamusiken på A Night at the Opera och A Day at the Races. Det var väntat. Det gick inte att göra det en tredje gång.

Det finns förresten kvar en hel del opera även på News of the World, men det är betydligt mer nedtonat. Det är dock inte därför jag inte gillar den här plattan.

Vad Queen gjorde ruggigt bra på sina första album var de tunga rocklåtarna. Det var bra hårdrock, nästan metal. Men det är ett minne blott på den här skivan.

Visserligen lirar de hårdrock här också. Men låtarna är bara skräp. Lyssna bara på Sheer Heart Attack eller Sleeping On the Sidewalk. Halvtaskig speed-trash är vad det är.

Nej, på den här skivan finns bara ett par bra låtar. Knappt det. Och så den där otäcka oumpa-oumpa-saken.

Nr: 897/2222

söndag 17 juni 2012

McGuinns bästa på många år

ROGER McGUINN – BACK FROM RIO - 1991

Det här hör inte till vanligheterna. Men nu ska jag hylla en 90-talare, Roger McGuinns album Back From Rio.

Det är en sån där LP det går att komma över tokbilligt på både Tradera och i de få skivaffärer som finns. Den står gärna i reabackarna och häckar, mest av den anledningen att många köpte den när den var ny. Så det finns många ute. Och för att ingen nu för tiden har koll på Roger McGuinn...
En orsak till att många ville ha skivan 1991 hängde på Tom Petty. Han är nämligen med och backar upp gamle Jim på skivans enda hitlåt, King Of The Hill. Det finns en och annan som menar att Pettys duett med McGuinn är enda anledningen att ha den här skivan, vilket är något av det dummaste jag hört.

För trots att jag har varenda Tom Pettyskiva i hyllan och kan nästan varenda låt utantill kan jag knappt inte skilja de här båda herrarna åt. Om ni tänkt på det har Tom Petty och Roger McGuinn väldigt lika röstläge...

Vad det gäller McGuinn tycker jag förresten hans röst låter bättre på den här skivan än på många år. Det är ett skäl till att jag gillar skivan.

En annan orsak är att Back from Rio känns helt tidlös. Om man bortser från ljudkvaliteten skulle den kunna vara inspelad när som helst mellan...säg 1965 och 2012.

McGuinn litar på sin gitarr, sin röst och ett sjysst komp. Här handlar det inte om en massa synthar, konstgjorda pålägg och andra märkvärdigheter. Det låter rätt skönt i mina högtalare.

Att sen låtarna är ganska lika och att det är ungefär samma tempo hela LP:n igenom gör inte så mycket för min del. Back from Rio känns avslappnad och skön, med undantag för låten Car Phone, som är fånig.

Men jag tvekar inte att jämföra den här skivan med Tom Pettys album, så bra är den. Och om nån frågar skulle jag utan att tveka hävda att det här är Roger McGuinns bästa, Byrds album oräknade.

Nr: 879/2222

Den eviga jakten på Eddie Riff

ANDY MACKAY – IN SEARCH OF EDDIE RIFF - 1974

Eftersom dagens text ska handla om Andy Mackays album In Search Of Eddie Riff känns det viktigt att först reda ut vem Eddie Riff var.

Det finns teorier att den här skuggfiguren är en rhythm´n´blues-artist från mitten av 50-talet. Men några klara besked via Internet har jag inte hittat. Saken blir ju inte enklare av att en sökning på namnet ger en jämrans massa träffar på Eddie Van Halen och hans beryktade riff...
Det finns en och annan som påstår att Eddie Riff egentligen hette Nehemiah Ruffin och lirade gitarr med Elmore James. Jag vet faktiskt inte. Men det skäms jag inte för.
Andy Mackay hade ju inte heller hittat honom...

In Search Of Eddie Riff är förresten en förbannat bra platta. Innan jag utvecklar det måste jag säga att det är viktigt att ha den första pressen av den här skivan, den på Island Records från 1974...

He, he. Nej, det är inte alls viktigt...bara nördigt. Skivan gavs ut året efter också med lite annan låtordning och nån låt utbytt. Varför har jag inte lagt ner tid på.

Det här är första soloplattan av saxofonisten Andy Mackay. På 70-talet lirade han i Roxy Music och hängde med Brian Eno. Han är alltså en av de stora...i min värld alltså...

Det sägs att han gjorde In Search Of Eddie Riff under ett av Roxy Musics många uppehåll. Och att Mackay ville få chansen att ”göra sin egen grej”.

Det är förmodligen därför han ger sig på både klassiskt (Wagner och Schubert), soul och country. Allt givetvis tolkat på hans eget sätt.

Min skiva är sliten och lite lagom knastrig. Men det hindrar inte att jag gärna spelar den ändå. Andy Mackay är lysande på sitt instrument och jag gillar hans lite udda tolkningar.

Sen går det ju inte att komma ifrån att det – trots allt – låter en hel del Roxy Music om musiken.

Och är det nån som hör nåt om Eddie Riff, får ni gärna höra av er...

Nr: 2036/2222