The Musical Box: juli 2019

onsdag 31 juli 2019

Ett synnerligen eget sound

QUEEN – QUEEN - 1973

Queens första platta kom 1973 och har egentligen inte särskilt mycket att göra med vad bandet senare åstadkom. Här lirar Queen hård rock, klart inspirerad både av glamrockens superstjärnor samt säkert också den progressiva rocken.
Här fanns Ziggy Stardusts glitter på ena sidan och på den andra långa gitarrsolon och hårda riff, vilket var spännande detaljer och något ovanligt. Progrockarna i början av 70-talet var annars mer inne på att undersöka möjligheterna med klassisk musik.

Så det var en lovande debut med många bra ideér och ett synnerligen eget sound, men inte tillräckligt för att det skulle bli ett riktigt stort album. Queen I är klart tyngre än gruppens senare skivor, Brian May fick här betydligt större utrymme än på kommande album.

Keep Yourself Alive är skivans stora ögonblick, det är en lysande hårdrocklåt, med ylande tuffa gitarrer. Den anses av många vara skivans enda riktigt bra låt, vilket jag inte kan hålla med om. Liar och Son and Daughter är till exempel bra rockers, liksom Seven Seas of Rhye och ett par till. Men det kan konstateras, Queen I är jämfört med alla deras senare album både högljudd och ofokuserad.
Av någon märklig anledning var det under ett konfirmationsläger i Järsnäs jag hörde Queens första LP, Queen I. En av killarna hade tagit med sig skivan, eftersom någon obetänksam församlingsassistent, som ville verka lite ungdomlig, föreslagit att vi fick ta med egen musik.

Men så hade nog inte moralens och de höga idealens väktare tänkt sig att det skulle bli, eller så hade hon ingen koll på det där med den fördärfliga ungdomsmusiken. Församlingsassistenten såg alldeles förtvivlad ut när vi efter avslutade lektioner på kvällarna lirade hårdrock så de gamla väggarna i lägergården skakade och det hånglades i varenda mörkt hörn.

Queens historia går längre tillbaka än 1973. Embryot till bandet startades redan 1967 av Roger Taylor och Brian May under namnet Smile, som spelade psykedelisk hård rock. Framgångarna sträckte sig dock till ett misslyckat singelsläpp, inspelning av en LP som aldrig gavs ut och förbandsgig till storheter som Yes och Pink Floyd.

Det var när Freddie Mercury kom med i bandet som rockkarriären tog fart. Förutom att det var han som föreslog namnet Queen var det hans röst som gav bandet det unika uttryck som skulle fascinera en hel rockvärld i årtionden efter.

Nr: 929/2222

Denna text har i en annan form redan publicerats på bloggen. Men då jag nu skrivit om, lagt till och dragit ifrån så mycket att det nästan blivit en ny text, tycker jag mig ha goda skäl att publicera den igen.

tisdag 30 juli 2019

Weinzierl och Anderson på rätt spår

AMON DÜÜL (UK) – FÖÖL MOON – 1989

En del Amon Düülfans pustade säkert ut när den här skivan äntligen kom efter fem års tystnad. John Weinzirls och Dave Andersons brittiska Amon Düül skulle inte behöva gå till historien som folkrockband, som de trasslade in sig i på plattan innan Meetings With Menmachines.
Det Amon Düül vi pratar om nu är inte det ”riktiga”, det tyska. Utan i stället en brittiska avart som i början av 80-talet skapades av Amon Düül-medlemmarna Dave Anderson och John Weinzierl under en period då ingen visste om tyska Amon Düül skulle fortsätta eller inte.

Denna grupp spelade under mitten och slutet av 80-talet in ett antal album i samma anda som Amon Düül 2:s verk från 70-talet, alltså krautrock med kraftfulla psykedeliska inslag...illusionen av sjöar av flytande eld, suddiga ljusfloder, den kvävande lukten av ammoniak och svavel typ...

1984 ändrade de dock väg och spelade in Meetings With Mennachines som överraskande nog var starkt inspirerat av folkrock. Sen gick det fem långa år innan Fööl Moon föddes. Med detta nya album var brittiska Amon Düül 2 tillbaka i krautrocken.

Långa gnisslande gitarrsolon, långa svåra melodislingor nästan omöjliga att följa, underliga ljudeffekter, österländska rytmer, ekon, tickande klockor, råmande kossor och annat sånt där som kan få alla gamla krautfanatiker att börja svettas ymnigt.
Weinzirl och Anderson kunde själva så klart inte nå så långt som tyska Amon Düül 2:s Phallus Dei eller Yeti. Jag tvekar nämligen att på allvar jämföra den här upplagan av bandet med den äkta varan.

Men låt gå att Fööl Moon ändå är ett innovativt album, väldigt jammigt med en hel del spännande psykedeliska effekter. Att det inte är det ”riktiga” Amon Düül 2 som står bakom hindrar inte att jag ändå tycker det är ett mycket intressant album att lyssna på. Weinzierl och Anderson var ju inne på rätt spår.

Nr: 267/CD

måndag 29 juli 2019

Pacifics blev The Merseybeats

MERSEYBEATS – BEAT...AND BALLADS - 1982

Musiktidningen Mersey Beat startades i Liverpool 1961 och sägs ha varit upphovet till att alla 60-talsband från Liverpool och andra städer runt floden Mersey kom att karaktäriseras som ”Merseybeat”. Bandet The Pacifics gick ännu längre, de tog namn efter musiktidningen och blev 1962 The Merseybeats.
Vad det gäller deras musik får man nog säga att Merseybeats förverkligade själva sinnebilden av merseybeat-soundet, snygga välkomponerade popmelodier med ett snällt beat. Väldigt brittiskt, väldigt mycket Beatles och väldigt trevligt att lyssna på.
Merseybeats hann med att göra tre LP-skivor innan gruppen splittrades 1966. Tony Crane och Bill Kinsley forsatte efter det som en duo och kallade sig då The Merseys. Det var de som gjorde den berömda låten Sorrow, som finns med på David Bowies coverplatta PinUps. Det var tack vare den skivan jag hörde talas om det här bandet för första gången. Så ett stort tack till David Jones som uppmärksammade det här bandet.

Men att hitta LP-skivor med Merseybeats är svårt, de där gamla popskivorna är eftertraktade av samlare. Den skiva jag har är en samlingsplatta utgiven 1982 av Edsel Music. Den typen av skivor är enklare att hitta.

Nr: 1492/2222

Denna text har publicerats tidigare.

söndag 28 juli 2019

Omfattande verk av Santana

SANTANA – VIVA SANTANA – 1988

Det här är ett omfattande verk, hela tre vinylskivor. Missuppfattningen är att det är ett samlingsalbum, så är inte fallet. Albumet består visserligen delvis av remixade versioner av äldre låtar, men kompletteras av en rad aldrig utgivna liveupptagningar samt ett flertal outtakes och låtar, ej utgivna, från tidigare skivinspelningar.
Viva Santana är därmed ett album som samlare av Santana absolut bör ha i sina hyllor. Det går ju inte att leva ett värdigt liv utan att ha tillgång till remixar från 1988 av storheter som Everybody´s Everything, Black Magic Woman eller Jingo. För att inte tala om aldrig tidigare släppta liveversioner av She´s Not There, Evil Ways eller Europa.
Viva Santana är alltså inte ett album för den som är nyfiken på Santana eller planerar att ha denna samling som sin enda santanaskiva i samlingen. Det störst intresset borde komma från dem som redan har Santanas gitarrsolon i blodet, absolut vill höra mer och helst på nya sätt.
När Santana dessutom lägger till en rad tidigare outgivna låtar, både live och outtakes från studion, blir albumet så klart ännu mer spännande. Bland dem går kanske inte att hitta några nya direkta klassiker, men det är ändå befriande att få lyssna till ”nyheter” som Ballin´, inspelade 1967, och direkt efter det få sig ett saftigt jam, Bambera, som spelades in men inte fick vara med när Zebop gavs ut.
Jag förvånas lite av den stora bredden på denna trippel, som verkligen försöker få med inspelningar ända från början till 1988. Det finns låtar från redan innan gruppen Santana släppte första skivan, sololåtar med Carlos ända fram till udda inspelningar från tiden då album som Marathon och Zebop var aktuella.

Det är ambitiöst och egentligen väldigt bra tänkt. Enda problemet jag sett med det är det inte finns någon kronologi i låtarnas ordning på skivorna, vilket gör att det kan vara svå¨rt att hänga med.

Men samtidigt, vad gör det. Den sammanhållande länken är som alltid naturligtvis Carlos Santanas bländande, gnistrande gitarrspel. För den skull är detta ett nödvändigt album för alla santanafans.

Nr: 1449/2222

lördag 27 juli 2019

Klassisk musik och jazztendenser

EKSEPTION – 5 – 1972

Ekseption är mest känt för att mixa klassisk musik med rock och jazz. Det gjorde holländarna till en spännande progressiv rockgrupp under det tidiga 70-talet. Men på sitt femte album går de ifrån sina principer, eller vill möjligtvis ta sin musik ett steg längre. Rockmusiken är här mer eller mindre borta, i stället handlar det uteslutande om jazz med klassiska influenser.
Tanken är naturligtvis inte alls dum. Det var säkert ett spännande område för Ekseption att utforska. Men för min del blev den här skivan en liten besvikelse. Helt enkelt för att Ekseption 5 känns lite tråkig. Rick van der Linden blev kanske aldrig känd för att göra några direkt spännande utsvävningar, som till exempel Emerson Lake & Palmer eller The Nice i samma genre.
Gruppens musik blev visserligen ganska underhållande, men tämligen förutsägbar. Det är förmodligen därför Ekseptions skivor nu för tiden verkar lite dammiga och inaktuella. För min del gör Ekseption 5 inte saken bättre, snarare tvärtom. Och jag tror inte att det här ens ska räknas som progressiv rock. Det är jazz med klassiska influenser...eller tvärtom...
Jag kan tänka mig att den här skivan delar Ekseptions fans i två läger. Efter att ha läst ett stort antal recensioner på nätet har jag förstått att det finns många som älskar den här skivan. Men det finns minst lika många som avskyr den... Men jag gillar den massiva inledningen med Beethoven och kyrkorgel och Ekseptions tolkning av Mozarts elfte pianosonat, A La Turka.

Nr: 1450/2222

Jag har publicerat den här texten tidigare. Men då skivan nu återkommit till samlingen gör jag det igen.

fredag 26 juli 2019

Geordie utan Brian Johnson

GEORDIE – NO SWEAT - 1982

När AC/DC skulle ha tag i nu sångare efter Bon Scott kollade de först med Dan McCafferty i Nazareth. Men när Manny Charlton viftat med knytnävar och hotat med stryk gick frågan till Brian Johnson i Geordie istället. Så mycket metal var det inte i AC/DC på den tiden.
Det visade sig att newcastlepojkarna Geordie inte var alls lika tuffa som sina skotska kollegor. De hann väl knappt säga tack och adjö innan Brian Johnson stack till Australien. Geordie var dock av segt nordsjövirke och bestämde sig för att inte ge upp bara för det. De fortsatte.

No Sweat är skivan de spelade in efter Johnson. Den enda ska tilläggas. Det visade sig att Geordie utan Brian Johnson blev alldeles för tamt och syrefattigt. Nye sångaren ”Doctor” Rob Turnbull hade visserligen röstresurser, han kunde skrika nästan som Ozzy och dessutom gå upp i falsett. Men nån Johnson var han inte.

Geordie gick tyvärr utan Johnson från att vara ett fräckt och ohyfsat glamrockband till alldagliga brittiska hårdrockare, lite fantasilöst, såna det gick tretton på dussinet av även en bra dag.

När sen dessutom inte låtarna på No Sweat höll samma kvalitet som på de tidigare skivorna blev domen som väntat – nix. Geordie gav sig dock inte så enkelt utan stod ut fram till 1988 innan de bestämde sig för att sluta turnera. Någon ytterligare LP efter No Sweat blev det dock inte.

Jag tycker No Sweat är en skitplatta. Låtarna håller inte och skivan blir ganska snabbt tjatig eftersom de går på nästan samma tema hela tiden. Rob Turnbull är inte heller någon favorit. Man har liksom hört sånt där förr, men mycket bättre.

Den påminner om en historia min mor berättade, som hon i sin tur hört av sin mor som växte upp och bodde på en gård utanför Värnamo och själv hade hört detta på bygden. Vid middagsbordet när det skulle ätas soppa säger en husmoder; ”ta i botten barn så får ni pytter. Och barnen tog i botten och fick upp disktrasan”. (tau i båtten baun sau faur ni pytte. Å baunen to i båtten å feck upp desktrausen).
Geordie var ett av mina favoritband på den tiden, ända sedan jag 1974 hörde Goin Down hos Ole på Skivor & Band. No Sweat åtta år senare kunde jag däremot aldrig komma överens med. Men det var jobbigt. Veckan skivan var ny var jag nere i affären två gånger och lyssnade i hörlurarna innan jag till slut bestämde mig för att låta bli. Och ändå kände jag mig inte säker.

Jag skulle så klart köpt LP:n då, idag är den jättesvår att få tag på, mest för att de flesta gjorde som jag...alltså lät bli den. Så när jag till sist bestämde mig för att göra min Geordiesamling komplett fick det bli en CD. Min lilla tröst i det är att skivor med ett av mina favoritband från den tiden är eftersökta av samlare i nu för tiden. Nästan alla Geordies plattor är förresten svåra att hitta, oavsett om det är på vinyl, CD eller till och med kassett.

Nr: 268/CD

torsdag 25 juli 2019

Fyra kaxiga holländare

MAILER MACKENZIE BAND - MAILER MACKENZIE BAND - 1970

De här kaxiga holländarna, Mailer Mackenzie Band, dök upp i en lågprisback. Först bläddrade jag förbi...men bläddrade sen tillbaka. Skivomslaget hade något spännande. Att den sen var från 1970 gjorde inte saken sämre.
Att de var från Holland insåg jag inte förrän jag spelade skivan. Den där brytningen går inte att ta fel på. På sina ställen låter Mailer Mackenzie Band lite som tidiga Golden Earring.Sångaren låter mer som John Fogerty, en holländsk kusin.

I början av 70-talet var holländska band inne i USA. Jag vet inte varför, men kanske var det Shocking Blue och deras superhit Venus som banat vägen. Eller så var det Golden Earring...

Mailer Mackenzie Band hade på hemmaplan kontrakt med Decca, men fick i USA chansen via skivbolaget Ampex som gärna tog in lite annorlunda akter. Musiken är en blandning av halvtuff bluesrock med rötterna i både folkmusik och den brittiska 60-talspopen.

Fogerty är ju redan nämnd, och det är där nånstans vi hittar Mailer Mackenzie Band också, som dock emellanåt föll in i schlager, folkrock, bluesrock, till med glamrock och ett stänk psykedelia.
Det är ganska ruffig musik, trivsam, samtidigt som det blir lite rörigt när bandet oförskämt ofta hoppar mellan stilarna. Nåja, det går definitivt att Mailer Mackenzies opolerade rock ändå, det är lite charmigt och naivt. Men i USA blev bandet blev aldrig nån succé trots creedencetendenserna. Möjligtvis för att det då fanns rätt många band som lät ungefär likadant.

Nr: 1502/2222

Har publicerat en text om denna LP tidigare.

onsdag 24 juli 2019

Wild Nites i stället för en rysk piratpress

SLADE II – WILD NITES – 1999

Det här kan vara ett av de onödigaste skivköp jag gjort. Jah hade redan skivan i två olika upplagor. Ändå kunde jag inte låta bli. Med en tredje upplaga börjar å andra sidan min sladesamling nu likna något som kan kallas komplett, men inte riktigt...
Det finns nämligen en fjärde upplaga av den här skivan, som jag inte hittat än. Planen är dock att den ska in i samlingen den också. Jag har här på bloggen redan berättat hur det gick till när den här skivan återuppstod och replikerade sig själv ett antal gånger under det sena 90-talet och strax efter millennieskiftet också. Det gör jag inte igen, utan nöjer mig med att länka.

För dej som inte har tid med extraläsning sammanfattar jag det hela lite kort. Keep On Rockin´ är enda albumet med Slade II, alltså det som var kvar av våra glamrockhjältar efter att Noddy Holder och Jim Lea tackat för sig i början av 90-talet. Don Powell, trummisen, och gitarristen Dave Hill ville nämligen inte alls lägga ner, utan skaffade nya bandpolare och fortsatte under namnet Slade II. Deras enda album spelades i 1994.

Wild Nites från 1999 är andra upplagan av Keep On Rockin´. Den fick nytt namn för att inte förväxlas med originalet, he, he...och döptes fantasifullt nog till Wild Nites efter det extraspår som finns med här och inte på förstaupplagan...

Onödigt så klart, men det är sånt som gör skivan alldeles nödvändig för såna som mig att skaffa. För ganska mycket pengar, kan jag väl lägga till.

Nåja, min tröst och ursäkt till skivköpet är att mitt exemplar av Keep On Rockin´ vid en närmare koll visade sig vara en rysk piratpress, vilka blir bättre för varje år och numera är ganska svåra att skilja från originalen. En upptäckt jag blev lite besviken över.

Wild Nites-skivan jag kommit över är dock den holländska press den utger sig för att vara. Tack och lov. Det känns redan bättre. Och när jag nu hör efter lite extra tycker jag nog att den låter bättre också...

Nr: 266/CD

tisdag 23 juli 2019

En elektronisk pionjär

JEAN MICHEL JARRE – OXYGENE - 1976

Oxygene är Jean Michel Jarres debutalbum. En skiva som egentligen är uppbyggd runt en enda melodislinga, och ett antal variationer på denna. Trots det var den här LP:n en sensation när den kom. Men det är snyggt gjort. Och dessutom kommer alla ljud från datorer och synthar. Skivan gick upp andra plats på den brittiska poplistan. Oxygene 4 blev en hit.
Oxygene är inspelad med hjälp av en rad olika synthar, orgel och mellotron. Dessutom använde Jarre en dator för att skapa rytmerna. Det är en av anledningarna till att Jean Michel Jarre nu räknas som en av pionjärerna inom den elektroniska musiken. Låt oss nu sätta in det här i rätt perspektiv.

Nu för tiden låter det här kanske lite väl simpelt för att vara ambient elektronisk musik. Men vi pratar om 1976. På den tiden visste nästan ingen vad en dator var. Det fanns bara någon slags vag kunskap om att datorer hade något med hålkort och landningen på månen att göra.

1976 var det en sensation att man kunde spela schack mot en dator. För att inte tala om de där ping-pongspelen. Eller flytande kristaller i miniräknarna. Bara själva miniräknaren var ett under av vetenskaplig teknologi.

Därför blev den här skivan en sån sensation när den kom. För det knappast fanns något liknande, utom i den tyska krautrockvärlden, som dock inte var alls lika omtalad som nu. Men likheterna med Pink Floyds ljudexperiment var det många som såg.

Och kanske var det en och annan som jämförde Oxygene med The Dark Side of the Moon. För där, liksom på Oxygene, flyter musikstyckena in i varandra.
Sen tycker åtminstone jag att det finns en storhet i att lyckas göra så mycket av en enda egentligen ganska enkel melodislinga. Den grejen blev sedan något av fransmannen Jarres signatur på en rad senare album. Jag köpte förresten mitt ex i Hamburg nån gång på våren 1977. Då var Jarre mer eller mindre helt okänd i Sverige.

Nr: 634/2222

Ungefär samma text har publicerats tidigare, men repriseras nu.

måndag 22 juli 2019

Sparks, discobeat och synthloopar

SPARKS – LA DOLCE VITA – 1979

Den här singeln markerar var och när Sparks tog steget över gränsen och över en natt blev obskyra. Från fräck slimmad superpop lämnade bröderna Mael för discobeats och synthloopar. För att nå hela vägen fram tog de hjälp av den tidens discokung, Giorgio Moroder.
På den tiden tyckte jag det var hemskt. Disco var inte alls min grej. Det var inte så underligt att det var då jag slutade följa Sparks. Jag höll mig till Kimono My House, Propaganda och Big Big Beat, men sparade singel La Dolce Vita som någon slags påminnelse antar jag.
Den här 45:an stod säkert ospelad i över 25 år, om det räcker, ända tills jag helt nyligen köpte ett fint nästan ospelat begagnatex av No 1 In Heaven, alltså den LP som följde La Dolce Vita i spåren.

På så sätt återupptäckte jag Sparks discoperiod...och insåg att jag tyckte betydligt bättre om LP:n nu än då. Tycker dock inte La Dolce Vita är särskilt intressant och ens i närheten av att vara bästa spåret på LP:n. Beat The Clock är väldigt mycket roligare.

Nr: 92/singel

söndag 21 juli 2019

Vitalt, sprudlande och lekfullt

JETHRO TULL – J-TULL DOT COM – 199

Om J-Tull Dot Com var sista plattan från jethro Tull var det en strålande final. Ett vitalt album, sprudlande och lekfull. Ian Anderson går i samma spår som Roots To Branches och sitt soloalbum Divinities: Twelwe Dances With God, båda från fyra år tidigare. Han botaniseriar vidare i världsmusiken, österländska rytmer och toner.
Till skillnad från Roots To Branches, vars storhet uppenbarade sig direkt, är dock J-Tull Dot Com lite mer svårflirtat. Det krävs några lyssningar innan låtar som Awol, Spiral och Wicked Windows ger sig till känna på allvar.

Jag hade inte ens vågat hoppas på att Jethro Tull skulle släppa en ny platta 1999, trodde det var över efter Roots To Branches, särskilt då Ian verkade satsa hårt på sina soloalbum.

Men Ian Anderson upphör aldrig att förvåna. Hans röst är dessutom bättre än på länge. Det är flera låtar jag vill ta fram. Dot com är en briljant ballad, liksom avskalade Wicked Windows, som jag kommit på mig själv med att nynna mer än en gång. Men det är i de rockigare numren Jethro Tull är som bäst här.

I låten Awol spelar Ian Anderson flöjt som...som djävulen själv. Eller åtminstone som en elak satyr med horn i pannan och munnen förvriden i ett ondskefullt grin, för det här är en låt som biter sig fast.
Men allra starkast är nog ändå El Nino, där Martin Barre hänsynslöst går loss med gitarren och river av så tunga metalriff att golvet gungar, det knakar i husets gamla träväggar och luften vibrerar av hetta. Det gör han i Hunt By Numbers också, en tung svettig rocker i bästa tull-stil. Sen kan jag inte låta bli att gilla Hot Mango Flush...och reprisen något senare på skivan.

J-Tull Dot Com är så klart inte något av Jethro Tulls allra främsta verk. Den går inte att jämföra med Aqualung eller Thick As A Brick. Jämförelserna blir i stället med stabila album som Stormwatch, Catfish Rising, givetvis Roots To Branches och för sitt metalsound också Crest Of A Knave.

Nr: 21/CD

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 20 juli 2019

Jethro Tull i Manchester 1977

JETHRO TULL – THE APOLLO THEATRE – 2016

En liveinspelning från 1977, från The Apollo Theatre i Manchester, som borde vara efterlängtad, men inte blev det. Det är nämligen en ganska typisk piratinspelning, dåligt ljud med andra ord.
Piratskivor var på 80-talet något man letade efter och som såldes av varenda skivhandlare. Men under disk eller bakom draperiet i personalrummet. Det handlade oftast om liveinspelningar från diverse konserter. Alla visste att det var dåligt ljud, undermåliga inspelningar gjorda med kassettbandspelare ofta av någon i publiken. Ibland kunde det dyka upp någon platta som spelats in direkt via mixerbordet. De var bättre.
Den här plattan är inspelad via mixerbordet. Det betyder dock inte att det är top-notch. Ljudet är fortfarande kasst, här saknas åtminstone delar av basregistret, vilket stundtals gör det till en ganska underlig upplevelse att lyssna på skivan. Men den är väl okej att lyssna på, men inte tillfredsställande.
 
Bra liveinspelningar med Jethro Tull från 70-talet saknade vi på den tiden, men när Bursting Out dök upp 1978 löste den det problemet. Inspelningen från The Apollo Theatre är från Jethro Tulls Songs From The Wood-turné 1977 och fyller därför inte några luckor alls utom eventuella tomrum i skivhyllan.

Vill man höra Jethro Tull från mitten och slutet av 70-talet rekommenderas definitivt Bursting Out, det är en högklassig inspelning. Dessutom har det på senare år släppts en rad officiella äldre inspelningar som alla håller bra klass, bland annat Nothing Is Easy, en liveinspelning från Isle Of Wight gjord redan 1970.
Så ja, Apolloinspelningen känns lite onödig, även om en och annan tullextremist säkert går igång på Ians sju minuter långa flöjtsolo mellan A New Days Yesterday och Living In The Past. Eller möjligtvis Martin Barres knastertorra men fräcka gitarrsolo som inleder Wind-Up. Det är läckra saker.

I övrigt får den stora behållningen med albumet bli Ian Andersons mellansnack och torra humor, där spelar ju ljudkvaliteten mindre roll. Av dessa anledningar kan denna inspelning endast rekommenderas till Jethro Tull-samlare som redan har allt, men ändå känner sig tvingade att utöka samlingen bara på grund av skivans existens.

Nr: 510/2222

fredag 19 juli 2019

Fötternas omdiskuterade comeback

LITTLE FEAT – LET IT ROLL – 1988

En del tycker Little Feat utan Lowell George inte är Little Feat. Men varför då? På de senare skivorna på 70-talet var han knappt med i bandet. När den sista släpptes, Down On The Farm, var han död.
Jag kan förstå resonemanget, men samtidigt diskvalificerar man då att Little Feat gjorde flera riktigt bra plattor efter Lowell George-eran också. Det där snacket gjorde att jag slutade lyssna på Little Feat i många år, vilket jag nu tycker var dumt.

Men å andra sidan blev det ganska trevligt när fötterna kom tillbaka in i min musikvärld. Nu kom de inte direkt trippande på tå. Nej, det var med tuffa svängiga Let It Roll som återtåget började.
Let It Roll är det där omdiskuterade comebackalbumet från 1988, utgivet ungefär tio år efter att Lowell Georges hjärta stannat. En del deadheadfans var som sagt bara försiktigt optimistiska. Andra hade längtat. Jag är dock inte det minsta tveksam. Här finns, trots allt, mycket av ”gamla” Little Feat, påminner faktiskt lite om skivor som The Last Record Album och Feat´s Don´t Fail me Now.

Här finns stänk av mäktig sydstatsboogie, charmig countryrock, ylande gitarrer och ett lätt laid back-attityd. Här finns också – givetvis – en hel del av andan från Steely Dan.

En sak är säker. Let It Roll är bra mycket roligare än Down On The Farm, fötternas sista 70-talare. Jag har letat fram flera favoritlåtar.

Stompiga Let It Roll, spikpianopumpande swampiga Hate To Lose Your Lovin´ och Doobie Brothersosande balladen Hate To Lose Your Lovin´ är dock de två jag tycker bäst om...och lägger till countrystänket i Cajun Girl som är  uppfriskande rent av roligt.

Nr: 969/2222

Jag har skrivit om skivan en gång förut, men lägger nu ut texten igen, dock något omskriven.

torsdag 18 juli 2019

Shocking Blue At Home i USA

SHOCKING BLUE - SHOCKING BLUE - 1970

Det här är den amerikanska upplagan av Shocking Blues psykedeliska pop-pärla At Home. Nästan. Är då detta ett album som verkligen behövs om man redan har At Home (vilket man har)? Jo, det är det...
Nej, det är det väl egentligen inte...eller jo, det måste man ju. Är man samlare så är man...
Mitt velande hänger på två låtar, Mighty Joe och Send Me A Postcard. De finns med på den amerikanska skivan. Men inte på europapressen At Home. Petigt kanske, men låtordningen är dessutom en annan. Sånt är skitjobbigt.

Men skivbolagen gjorde ju ofta så på den där tiden. När nya skivor och grupper skulle lanseras på andra sidan Atlanten, oavsett åt vilket håll det gick, stuvades låtarna om och en del togs bort och andra lades till. Till slut kunde det bli en enda röra.

Rolling Stones vet, deras skivutgivningar i Europa respektive USA är ganska förvirrande för samlare och givetvis ännu mer för folk som är nya i skivsamlargamet.

De där två Shocking Blue-singlarna är så klart oumbärliga. Mighty Joe är den det gnistrar mest om. Send Me A Postcard är inte fel den heller. De går för övrigt inte att hitta på något annat album, om man inte faller till föga och köper sig ett samlingsalbum. Men det gör jag inte. Jag vägrar samla på samlingsalbum. Därför har jag numera både At Home och The Shocking Blue i samlingen.
At Home är en av mina favoriter. Jag har berättat om den förut. Så här skrev jag för några år sedan om skivans tre fräckaste spår; Venus, Love Buzz och Aka Raga. ”De där tre låtarna borde gjort Shocking Blue till ett av tidernas största europeiska psykedeliska band. Men inte. Att alla finns på LP:n At Home, som var gruppens andra LP, är nog bara de verkligt insatta som har koll på.

Det är förresten en sanslöst charmig platta. Inte minst på grund av Mariska Veres sköna holländska brytning och Robbys sitar...

Jag förstår varför Kurt Cobain* fastnade för Shocking Blues oskuldsfulla pop. At Home är helt enkelt skitbra! Utanför Holland blev den här gruppen aldrig särskilt stor. De fick nöja sig med att vara det fräckaste bandet i Haag. Men å andra sidan har de blivit kopierade av både discodrottningar och rocklegender. Det är få förunnat.” Hela den texten hittar du här.

Nr: 1471/2222

* Nirvana gjorde en cover på Love Buzz.

onsdag 17 juli 2019

Inga nyheter från Golden Earring

GOLDEN EARRING – N.E.W.S - 1984

Man skulle nog kunna påstå att Golden Earrings N.E.W.S är fake news. För inte handlar det om några nyheter här inte. Kooymans och hans kollegor är på exakt samma spår som tidigare. Därmed inte sagt att det inte är bra gjort. Golden Earrin hade redan i mitten av 80-talet över 20 år tillsammans som rockband och visste hur det skulle gå till.
Det är dock inte nyheter skivan handlar om. N.E.W.S är i stället en förkortning för North-East-West-South...De var minsann lite fyndiga också de där holländarna.

Men nog kan man ana en viss desperation i sångaren George Kooymans röst. Inte undra på, 1984 var det länge sedan Golden Earring hade haft nån större hit. 1973 närmare bestämt, med låten Radar Love.

Men jisses vad många försök de gjorde efter det...utan större resultat utanför Holland, där de så klart var – och fortfarande är – superhjältar.

Men det är svårt att inte tycka om den här skivan, Golden Earrings sound är ju så speciellt och det går de inte ifrån den här gången heller. Det går liksom inte att missta sig på deras låtar, man hör direkt vilka det är. Och särskilt många band med sån tydlig profil finns det inte för många av.
Och det finns faktiskt belöning att hämta för den som ger sig på att lyssna på N.E.W.S. Låten I´ll Make It All Up To You är en oförskämt bra rocker, som borde fått mer uppmärksamhet. Sen gillar jag Enough Is Enough också, även om den är nästan lite för mycket 80-tal. Det lite fåniga titelspåret är också en sån där låt jag kan få för mig att spela flera gånger.

Nr: 1505/2222

Det här är en nypublicering av en äldre text som dock friserats till en aning för att passa bättre in idag.

tisdag 16 juli 2019

Midnight Oil femton år senare

MIDNIGHT OIL – ARMISTICE DAY – 2018

Den sista konserten från Midnight Oils världsturné 2017, vilket var bandets första turné på 15 år och gick till 16 länder. Albumet är inspelat under den allra sista konserten gjordes i Sidney, Australien. Den släpptes sedan både som dubbel-CD och DVD.
Orsaken till det 15 år långa uppehållet berodde på att Pete Garrett kanaliserat sina politiskt heta rocktexter till det verkliga livet då han mellan 2004 och 2013 ägnade sig åt politik i Australian Labor Party. Men ett soloalbum 2016 fick honom att tänka i Midnight Oil-banorna igen. Bara ett år senare var legendarerna tillbaka, vilket givetvis fick fans över hela världen att jubla. Det första resultatet är det här albumet, Midnight Oils första sedan Capricornia 2002.
Hur bra är då Mnidnight Oil 16 år senare? Jodå, formen är konserverad, kanske fermenterad i Australiens heta röda ökensand och återuppstånden som om inget hade hänt. Pet Garretts röst är som alltid påträngande, med en liten överton som gör lyssnarna nervösa, lite obehagliga till mods, men samtidigt inte kan låta bli att älska.

Midnight Oil var ett uppskattat liveband under storhetstiden på 80-talet. Den storheten lever kvar och har dessutom utvecklats. Ett givet favoritspår ärt Treaty med gästartisten Yirrmal och Charlie McMahon på digeridoo. En annan självklar höjdpunkt blir så klart Beds Are Burning.
Men Armistice Day är ett dubbelalbum med hela 26 låtar, så det finns mycket att välja på. Bästa intrycket ger dock att lyssna på hela konserten och njuta av helheten.

För oss som upptäckte Midnight Oil redan i början av 80-talet och älskade skivor som Place Without a Postcard, 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1, Red Sails In The Sunset och klockrena hit-LP:n Diesel And Dust och sen kanske följde med ända fram till slutet med Redneck Wonderland och Capricornia, är Armistice Day en skiva man också måste ha.

Inte för att det skulle kunna vara det sista vi får höra från Midnight Oil, jag tror det kommer nya studioalbum nu när Garrett fått blodad tand, utan bara för att det är en häftig upplevelse att få höra de gamla låtarna igen.

Nr: 255/CD