Santanas 90-tal vs 70-talet

SANTANA – SACRED FIRE – 1993

Ett livealbum med Santana från 93, kan det verkligen vara nåt att ha? Det var ju inte Carlos mest spännande period, eller hur? Tänker på album som Spirits Dancing In The Flesh och Milagro. Men Sacred Fire är något alldeles extra. Något helt annat.

Underrubriken är Live In South America, vilket dock inte har någon betydelse alls, förutom att det snackas spanska mellan låtarna. Ska man vara petig är tydligen en hel del av inspelningarna gjorda i Mexiko, och det ska enligt min gamle geografilärare på högstadiet, vara en del av Nordamerika. När vi i början av 70-talet satt i skolbänkarna på Junedalsskolan och led påstod han att gränsen gick vid Panamakanalen. Så där har Carlos fel, men...

Jag kan dock aldrig tro att den gränsdragningen bekymrar Carlos Santana det allra minsta. Han tycker nog han kan kalla sina album precis vad han vill och säger han att Mexiko ligger i Sydamerika, då är det så.

Han var säkert också väldigt nöjd med Sacred Fire, som är fantastisk lyssning för alla gamla santanafans. Det är nämligen en hyllning till Santanas eget 70-tal. Det passar mig också bra. Det är nämligen den perioden jag gillar överlägset bäst.

Okej, Carlos inleder lite förrädiskt med två då nyskrivna spår som inte finns på någon annan platta, Angels All Around Us och Vive La Vida. Det är helt okej låtar, lite latinodisco visserligen, men mycket gitarr, så allt är förlåtet. Men efter det öppnar Carlos Santana showen på allvar och kastar in sina lyssnare i en tornado av monsterhits från 70-talet; No One To Depend On, Blac Magic Woman, Oye Como Va, Samba Pa Ti, Soul Sacrifice...

Ett tredje nytt nummer presenteras, Don´t Try This At Home, innan det är dags för en bländande avslutning med Europa och Ji-Go-Lo-Ba. Blir det bättre än så? Nä, skulle inte tro det. Jag har visserligen hört alla de där låtarna från Santana 3 och Abraxas så många gånger och i så många liveversioner att man borde tröttnat för länge sen.

Men här har Carlos ett helt annat band än det han hade med sig i början av 70-talet. Så det är Santanas 90-talssound som möter hans eget 70-talet, och det är spännande. För alla extremsamlare är det också ett intressant album, men då för de där tre låtarna som inte finns på nån annan skiva.

Nr: 221/CD