Hackett på världsmusikturné

STEVE HACKETT – TILL WE HAVE FACES – 1984

Den här skivan blev jag lurad av. Efter de första genomlyssningarna var jag beredd att ställa den bland alla ”bra-att-ha-skivorna”. Den verkade jobbigt otillgänglig och svår och Steve Hackett ofokuserad. Men när jag lyssnade mer noga satt den.

För det är inte progrock, som jag först trodde. Trots att omslaget påminner om Voyage of Acolyte, Hacketts storslagna solodebut, har den inget med den att göra.

I stället går Steve Hackett i Peter Gabriels fotspår och ger sig ut på världsmusikturné. Här hämtar han etniska rytmer främst från Brasilien och smälter ihop det med new wave, rock och pop. Inget banbrytande, inte ens 1984, men oväntat och därför spännande.

Soundet är knastertorrt och stundtals prövande för nerverna. Men tillsammans med de brasilianska rytmerna blir det extremt fräckt att lyssna på.

Därför menar jag att Till We Have Faces är ett mycket bra album av Steve Hackett, betydligt mer spännande är föregångarna Cured, Highly Strung och Bay Of Kings, som i jämförelse med den här LP känns ganska ointressanta.

A Doll That´s Made in Japan är min favorit, trots att den inte har särskilt mycket japanskt över sig, förutom i inledningen. Myopia är new wave-pop med The Police svävande i bakgrunden. The Gulf kanske en protestsång mot kriget mellan Iran och Irak, och Duel en riktigt tuff rocklåt där Steve Hackett sjunger nästan som Jim Morrison.

Det finns inget som hindrar att jag utnämner Till We Have Faces till en av de bästa plattor som kom ut 1984. Så det gör jag.

Nr: 1461/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men har nu fått tag i ett nytt och fint exemplar och tycker därför jag kan göra det igen.