Fötternas omdiskuterade comeback

LITTLE FEAT – LET IT ROLL – 1988

En del tycker Little Feat utan Lowell George inte är Little Feat. Men varför då? På de senare skivorna på 70-talet var han knappt med i bandet. När den sista släpptes, Down On The Farm, var han död.

Jag kan förstå resonemanget, men samtidigt diskvalificerar man då att Little Feat gjorde flera riktigt bra plattor efter Lowell George-eran också. Det där snacket gjorde att jag slutade lyssna på Little Feat i många år, vilket jag nu tycker var dumt.

Men å andra sidan blev det ganska trevligt när fötterna kom tillbaka in i min musikvärld. Nu kom de inte direkt trippande på tå. Nej, det var med tuffa svängiga Let It Roll som återtåget började.

Let It Roll är det där omdiskuterade comebackalbumet från 1988, utgivet ungefär tio år efter att Lowell Georges hjärta stannat. En del deadheadfans var som sagt bara försiktigt optimistiska. Andra hade längtat. Jag är dock inte det minsta tveksam. Här finns, trots allt, mycket av ”gamla” Little Feat, påminner faktiskt lite om skivor som The Last Record Album och Feat´s Don´t Fail me Now.

Här finns stänk av mäktig sydstatsboogie, charmig countryrock, ylande gitarrer och ett lätt laid back-attityd. Här finns också – givetvis – en hel del av andan från Steely Dan.

En sak är säker. Let It Roll är bra mycket roligare än Down On The Farm, fötternas sista 70-talare. Jag har letat fram flera favoritlåtar.

Stompiga Let It Roll, spikpianopumpande swampiga Hate To Lose Your Lovin´ och Doobie Brothersosande balladen Hate To Lose Your Lovin´ är dock de två jag tycker bäst om...och lägger till countrystänket i Cajun Girl som är  uppfriskande rent av roligt.

Nr: 969/2222

Jag har skrivit om skivan en gång förut, men lägger nu ut texten igen, dock något omskriven.