The Grodes – garagerock från Texas

THE GRODES/THE TONGUES OF TRUTH – 1983 

De som var med beskriver gärna mitten av 60-talet som en första punkvåg. De brittiska popbanden fick tonåringar över hela västvärlden att skaffa gitarrer och leta upp garage att repa i. Så var garagerocken född.

Amerikanerna påstår gärna att de var först, vilket inte är hela sanningen. Men troligen stämmer det att de var störst, det lär enligt deras egen historieskrivning funnits mängder av garageband i varenda amerikanks stad. Band som spelade in singlar, gjorde lokala spelningar och hoppades på det stora genombrottet...vilket är exakt det som pågår nu också, men med lite andra förebilder.

Nu 50 år senare börjar de där banden och deras skivor av nostalgiska skäl bli lite intressanta igen. Inte för att de var särskilt bra eller banbrytande, det var de inte, utan av nostalgiska skäl.

The Grodes från Tucson var ett av många band. De spelade från 1964 till 1969 in en rad singlar vilka som bäst nådde lokal berömmelse. Deras låtar spelades emellanåt i de lokala radiostationerna, men mer blev det aldrig.

Någon hel LP var det aldrig nån som tyckte att de borde spela in. Så de där singlarna var det enda de lämnade efter sig. Den här LP-skivan kom till 1983 som en i en serie av flera, ”Rough Diamonds: The History Of Garage Band Music”. Och det var ju trevligt.

Utan den serien hade förmodligen The Grodes numera försvunnit helt in i de glömda rockbandens skuggvärld. På skivan finns tolv låtar, vilket troligen var samtliga bandet spelade in.

The Tongues Of Truth är inte namnet på skivan, det kom till av misstag. The Grodes gavs det namnet av en lokal DJ som inte hade riktig koll på den skiva som skulle spelas. Men efter det hade folk tydligen svårt att reda ut vad bandet egentligen hette, så det fick hänga med det också.

The Grodes borde kanske blivit ihågkomna för sin allra första låt, I Won´t be There, en singel inspelad redan 1964 av Jerry Kazenetz, som var en polare till sångaren i bandet. Ni som har koll på amerikansk pophistoria anar då säkert genast att The Grodes var ett av alla de bubblegumpopband som dök upp i USA på 60-talet.

Men nej, det var först några år senare Jerry Kazenets ”uppfann” den kortlivade musikstilen, här handlar det om rhythm´n´ blues. Min första tanke när jag hörde skivan var att jag hittat ett amerikansk Them.

Det är nämligen åt det hållet The Grodes drar iväg. Och det är ju ganska kul. Men jag kan ändå inte påstå att skivan är särskilt intressant musikaliskt. Däremot är den rolig på det nostalgiska planet.

Nr: 1268/2222

Ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften

JIM LEA – LOST IN SPACE – 2018

Jim Lea tar numera god tid på sig. Hans första soloplatta efter Sladetiden kom så sent som 2007. Elva år senare kommer en uppföljare, Lost In Space. Det är visserligen bara ett minialbum med sex låtar, men i min del av bloggvärlden är det en stor nyhet.

Glamrockbandet Slade var i början av 70-talet ett av de allra största, varenda singel de släppte gick upp i toppen av listorna. Bakom låtarna stod bandets basist Jim Lea, texterna skrev Noddy Holder. När Slade i början av 90-talet med ålderns rätt hoppade av rocktåget blev Noddy Holder radiopratare, Don Powell och Dave Hill fortsatte turnera under namnet Slade II, medan Jim Lea började plugga psykologi och försvann från musikscenen.

Jag var oförberedd när jag hittade hans comebackskiva Therapy tio(!) år efter att den släppts på CD. Men horisonten är ibland kort, jag hittade den först när den dök upp på vinyl 2016.

Therapy var till skillnad från Slades glamrock ett tämligen melankoliskt album med personliga texter. Lost In Space kan med ledning av titelspåret nog sägas vara en fristående fortsättning elva år senare. Men Jim Lea ändrar strax på det, resten av låtarna är rock, vilket både blir en liten besvikelse men också tas emot med ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften.

Flera av låtarna har nämligen mycket med Slade att göra, både från glamrockperioden men även också från comebackåren på 80-talet då Slade blev hjältar för en ny generation NWOBH-fans. What In The World, med körsång och allt, skulle ha kunnat vara inspelad 1973, mitt under glamrockeran. Jag skulle inte blivit förvånad om jag hittat Going Back To Birmingham på hårdrockiga Whatever Happened To Slade.

Därmed är Lost In Space ett minialbum varje sladefan bara måste ha i sin samling. Vi som varje dag saknar Slade behöver en sån här skiva för att ha tillräcklig motivation att stiga upp ur sängen på morgonen. Jag skulle inte tacka nej till ännu fler Jim Lea-album.

Nr: 254/CD

Min nya sanning om Even In The Quietest Moments

SUPERTRAMP – EVEN IN THE QUIETEST MOMENTS – 1977

För flera år sedan skrev jag om Even In The Quietest Moments och var väldigt elak. Jag jämförde skivan med en tibetansk ört som påstås har en viljeförlamande effekt. Det var kanske fyndig då, men stämmer inte med den nya sanning jag kommit fram till nu. Nej, det här är ett väldigt bra album av Supertramp menar jag. Ett av deras främsta.

Even In The Quietest Moments hade dock ganska taskigt läge. Att komma som skivan efter storheterna Crime Of The Century och Crisis! What Crisis? var naturligtvis hopplöst. Det hade krävts något alldeles extra för att övertrumfa dem.

Men med tiden tror jag att jag nu hittat albumets kärna, storheten med Even In The Quietest Moments, som är ett stort album, men betydligt mer lågmält än sina föregångare, vilket under lång tid inte var till skivans fördel.

Men när jag nu lyssnar, lite mer uppmärksamt än förr, upptäcker jag att det handlar om betydligt mer progrock och jazzrock än pop. Det är nästan så jag vågar påstå att Even In The Quietest Moments är en tillbakagång till Supertramps allra två första album, som redan i mitten av 70-talet hade glömts bort.

Det är bra, jättebra. Och det är kul att nu upptäcka att skivan är så här bra och att jag haft fel i så många år.

Låtarna på Even In The Quietest Moments är undantagslöst långa, och därför bara sju till antalet. Alla är dessutom ohyggligt väl gjorda, eleganta arrangemang och starka melodier. Det saknas inte hitlistematerial, ta till exempel Give A Little Bit och Lover Boy.

Möjligtvis går det att hävda att låtarna, utan undantag, är något för långa, vilket skulle kunna förklara det där med den tibetanska örten. Men lyssnar man med progrockhjärtat och inte letar hitlistepop är det något man inte ser som något negativt, tvärtom.

Nr: 1453/2222

Ett nytt fint ex och ett antal nya genomlyssningar har fått mig att helt ändra uppfattning. Därför lägger jag ut en ny text om denna skiva.

Från Biminghamns rökiga pubar

SPENCER DAVIS GROUP – DIMPLES – 1967

Spencer Davis Group hör till de där legendariska brittiska banden från Birmingham i mitten av 60-talet. En period som numera kallas brum beat och skapade grupper som Moody Blues, Slade, Electric Light Orchestra och Black Sabbath.

Spencer Davis Group var ett av de tidiga brumbeatbanden som går att spåra tillbaka ända till inledningen av 1963 då Spencer Davis träffade Steve och Muff Winwood på en pub där de uppträdde under namnet Muff-Woody Jazz Band. Nästan exakt ett år senare släppte bandet sin första singel, Dimples, en cover på John Lee Hookers klassiker. Tre år höll gruppen.

Att utgivningen av den här skivan sammanföll med att Steve och Muff Winwood lämnade bandet 1967 är säkert inte en tillfällighet.

Det är ett samlingsalbum med de bästa låtarna från de tre album som gavs ut med bröderna Winwood. Dimples gavs dock bara ut i Skandinavien och i Kanada. Samtidigt släpptes i England och USA ”The Best Of Spencer Davis Group Featuring Steve Winwood”.

Steve Winwood hade trots sin ungdom, han var bara 15 när Spencer Davis Group bildades, nämligen skaffat sig ett rykte som grym musiker, han kunde ju lira på vad som helst, från piano till gitarr, mandolin och violin. Dessutom kunde han ju sjunga.

Hans nästa steg blev Traffic tillsammans med Jim Capaldi, Dave Mason och Chris Wood. Spencer David Group fortsatte spela och ge ut skivor med delvis ny sättning, men lyckades aldrig nå samma höjder som under bröderna Winwoods tid i bandet.

Bandets tre första skivor, Their First Album, second Album och Autumn ´66 är skivor man inte springer på var som helst. Så har man inte tillgång till dem är samlingsplattan Dimples en bra ersättare. Inte minst visar skivan vilket mångsidigt band Spencer Davis Group var under sina första år.

De lirar blues, rock, soul och kombinationer där emellan, främst covers men också låtar skrivna av Steve Winwood som High Time Baby och Goodbye Stevie. Musik som måste ha gått hem på de rökiga och slamriga pubar i Birmingham där de hade sitt ursprung.

Nr: 458/2222

Venus And Mars kan vara skivan du behöver

WINGS – VENUS AND MARS – 1975

Listen To What The Man Said blev en av hitlåtarna på Venus And Mars. Men det är en poplåt, den har egentligen inte mycket med LP:n att göra...som framstår som ett konceptalbum, vilket inte heller har med innehållet att göra.

Det så kallade ”konceptet” sträcker sig nämligen bara över två låtar, inledningen med akustiska lilla Venus And Mars och b-sidans repris av samma lilla akustiska stycke. Bra grejer förresten, men lite för kort för ett konceptalbum.

Venus And Mars har kvaliteter som inte går att bläddra förbi i en skivback. Hittar du den här plattan, och har lite sug efter beatlespop, är lite nyfikenhet på det annorlunda och gärna skulle vilja ha reda på hur det skulle bli om Paul McCartney, världens gulligaste popkille, skulle ge sig på rock, hårdrock, kanske till och med metal(!). Då är Venus And Mars skivan du behöver.

Det är Paul McCartneys rockigaste LP någonsin. Det är också hans mest experimentella skiva någonsin. Nästan helt säkert är det också den roligaste. Kanske är det den perfekta skivan att börja med för den som vill ge sig in i Wings popvärld. Möjligtvis kan det vara det sämsta valet också, för det finns inte många andra Wingsskivor som är bättre...

Rock var det som sagt, en Rock Show, precis så som andra spåret säger. Paul McCartney sätter nämligen agenden direkt. Den som inte blir övertygad då får vänta till Letting Go (vilket lysande rockintro) eller hela vägen till svettiga Medicine Jar, en anti-drog-protest-låt som nästan är punkig eller åtminstone låter som den kunde vara skriven av Ray Davies i Kinks under ungefär samma period, med den skillnaden att Paul McCartney inte upprepar sig i onödan.

Venus And Mars var den första LP med Wings jag fick höra i mitt liv. Ni kan ju tänka er vilken effekt det blev av att sätta den i händerna på en nyfiken 15-åring. Att denna LP fortfarande är en av mina favoritplattor tillskrivs helt och hållet den perfekta tajming som den dök upp med i mitt liv.

Nr: 1445/2222

Samma text har publicerats tidigare.

Nils Lofgrens första soloplatta

NILS LOFGREN – NILS LOFGREN – 1975

Jag blev överraskad när jag hörde den här skivan, Nils Lofrens första som soloartist. Nu sitter jag här och funderar på om det är et bortglömt mästerverk eller om det ”bara” är en sorgligt missförstådd platta.

Jag bestämmer mig till slut för det senare. Det här med bortglömda mästerverk har det ju gått inflation i och det onödigt att lägga dit ett album till, trots att jag tycker det är lysande. Sen vet jag väl inte om den är missförstådd heller.

Att Nils Lofgren var en bländande gitarrist var ingen nyhet ens 1975. Då hade han en bakgrund med egna bandet Grin och dessutom några år i Neil Youngs Crazy Horse. När han på 80-talet hamnade hos Bruce Springsteen och E Street Band fick fick alla reda på vem Nils Lofgren var.

Det är ett ovanligt jämnstarkt album för att vara en första soloskiva. Jag hittar inte ett enda svagt spår, tvärtom, jag gillar alla. Låtar som Back It Up, Can´t Buy A Break, One More Saturday Night och givetvis Keith Don´t Go, Lofgrens egen hyllning till Keith Richards och Mick Jagger, är inget annat än briljant rock på mycket hög nivå.

Skivan är dessutom oväntat varierad, mellan hård rock, singer/songwriter och americana vilket gör den underhållande att lyssna på. Möjligtvis skulle jag kunnat önska mig lite mer gitarr från Lofgren, men man får så det räcker ändå.

Skivan köptes först som ”pliktskiva”, alltså en LP som jag tyckte borde finnas i samlingen men inte hade några direkta planer att lyssna på. Men det blev ett oväntat intressant köp. Jag som alltid haft Cry Tough som min lofgrenfavorit har nu ändrat mig. Jag håller numera Lofgrens första solo som hans bästa.

Nr: 1463/2222

Bra tysk hård rock

EXCALIBUR – THE FIRST ALBUM – 1972

En riktigt kul hårdrockskiva från det tidiga 70-talet. Tyska Excalibur döljer inte att deras influenser heter Uriah Heep, Led Zeppelin och Deep Purple. Lägg dessutom till en liten oförskämd ådra av rock´n´roll...

Jodå, Excaliburs första album kan vara riktigt underhållande för den som ännu inte mentalt tagit sig ur 70-talet. Det går att hitta referenser till mer kända hårdrocklåtar i nästan varenda låt. I första spåret funderar jag på om bandet inte skulle kunna vara ett utomäktenskapligt barn efter en tillfällig förbindelse mellan Led Zeppelin och Uriah Heep.

I andra låten tippar jag att Free också måste varit med den där ödesdigra natten...och är så ironisk att jag också lägger till Showaddywaddy...utan att för den skull kalla Excalibur för parodi.

Det är ju inte helt okänt att tyska hårdrockband gärna tog efter de brittiska och sen med inhemska kulturella influenser utvecklade sin egen stil.

Excalibur gör delvis detta också, men verkar vara lite för inkörda på brittisk hårdrock för att på allvar lyckas skapa något helt originellt. Man kan definitivt inte gå så långt att kalla deras musik för krautrock, The First Album är knappast experimentell.

Däremot jämför jag gärna med andra tyska hårdrockband från samma tid, inte minst Tiger B Smith, där jag tycker det finns ganska stora likheter.

The First Album fick en fortsättning, men det dröjde elva år till album nummer två, 7 Heaven. Några fler album spelade Excalibur inte in. Jag tror dock inte det innebar att mänskligheten missade något jättestort. Åtminstone The First Album är en skiva mest för oss som ibland bara vill höra sjysst hård rock.

Nr: 1433/2222

Allt låter bra på vinyl

JACK GREEN – LATEST GAME - 1986

Den här LP:n var väldigt svår att få tag på. Jag lyckades till slut med hjälp av en skivaffär i Leeds. Jag tror inte den finns i särskilt många exemplar i Sverige. Men nån ”raritet” är det knappast. Så skivan var egentligen inte värd besväret.

Nej, det är nog bara så att inte särskilt många är intresserade Jack Greens äventyr, särskilt inte hans anonyma 80-tal. Det räcker liksom inte att ha lirat med Marc Bolan på nån enstaka platta, två album med Pretty Things på 70-talet och att ha två veckor som gitarrist i Rainbow på sitt cv.

”Det är farligt med vinylskivor. Allt låter ju bra på vinyl”, brukar äldste sonen säga, om det här med att köpa LP-skivor. I det här fallet är det absolut så. Jag hade nämligen lyssnat på den här skivan många gånger, i mp3-format. Och jag avfärdade efter det Latest Game som olyssningsbart skräp från rockmusikens allra värsta år.

När jag sen fick hem skivan på vinyl, och kunde lyssna på den på riktigt, blev det nåt helt annat. Då kunde jag konstatera att Latest Game är en bra skiva. Inte Jack Greens bästa, den är till exempel inte i klass med Mystique eller Humanesque (jag vet, nördigt...denna info säger ganska mycket till er som känner till de skivorna, men inte ett dugg till övriga...).

Men Jack Green, som en gång i tiden lirade med storheter som T Rex, Pretty Things och Rainbow, är ruggigt bra på att göra kul och smarta popmelodier. Hans skivor är absolut väårda att leta efter. De går förmodligen att köpa ganska billigt dessutom. Latest Game är bra new wave-pop. Win Your Love är i klass med hans bästa. Sweet Lover, titelspåret Latest Game och tuffa Television är kanonlåtar.

Det finns dock en nackdel, jämfört med Greens tidigare. Den har en del av det plastiga 80-talssoundet över sig. Det är lite för mycket synthar och sånt... Jag vill höra Jack Green lira mera gitarr! Men man kan ju inte få allt...

Latest Game blev Jack Greens sista soloalbum, innan han stack till Spanien och började göra filmmusik i stället. Någon större försäljningsframgång kan skivan knappast ha varit, som konstaterades redan i inledningen av denna text. Den finns som sagt knappt att få tag på.

Men självklart är den värd att ha i samlingen, åtminstone för mig. Och för dem som gillar det här med detaljer. Jim Capaldi är med och lirar, men bara på en låt.

Nr: 389/2222

Samma text har publicerats tidigare här på bloggen.

Det är svårt att låta bli

NOISEWORKS – TOUCH – 1988

Exalterad av en period med Midnight Oil i högtalarna dammade jag av Noiseworks gamla plattor också av bara farten. Touch är en LP jag troligen inte ens tänkt på de senaste 30 åren men nu var det dags igen.

Det blev en roligare återträff än jag trott. Noiseworks var inte bara en halvhyfsad Midnight Oil-kopia, de gjorde rätt bra plattor själva.

Touch är deras andra och den LP som satte bandet på kartan som ett av Australiens mest omtalade liveband (vid sidan av...ni vet...). Touch kom till Europa i den omtalade australienvågen efter Midnight Oils gigantiska genomslag på norra halvklotet med Beds Are Burning. Det dök upp massor av nypressade australiska plattor i affärerna. Det fanns till och med hela ställ med bara australiska plattor.

Jag gillade ni vet vilka...och köpte därför på mig ganska många av de där skivorna. De flesta höll inte, som synthpopgänget Wa Wa Nee, Eurogliders, pubrockbandet Mental As Anything, om nu nån kommer ihåg dem.

Men Noiseworks var okej, ett sjysst ”ni-vet-vad”-substitut men som faktiskt går att lyssna på utan att man nödvändigtvis gör jämförelser hela tiden....men det är svårt att låta bli...

Av de tre skivor Noiseworks spelade in tycker jag Touch är den mest intressanta. Det är den enda av deras skivor jag har kvar. Debutskivan var nog lite för valpig och trean Love Versus Money kändes trött.

Nr: 1412/2222

Her Bright Skies nära leva rockdrömmen

HER BRIGHT SKIES – CAUSE A SCENE – 2010

Det var aldrig någon tvekan om vad jönköpingsbandet Her Bright Skies ville. Och att de var beredda att jobba hårt för det. 2010 släppte bandet sin andra fullängds-CD, välproducerade Cause a Scene. Redan innan skivan spelades in hade bandet lyckats ta sig ut i Europa på turne.

Man kan nog påstå att Her Bright Skies var väldigt nära att få leva rockdrömmen. 2007 och 2008 spelade bandet i bland annat England, Holland, Tyskland och Slovakien. Små klubbspelningar visserligen, men ändå. Vad jag vet stannade det där. 2012 släppte Her Bright Skies en tredje platta, Rivals. Men 2013 fick bandet avbryta en turné i Italien. Nästa gång jag hörde om bandet var då jag läste om deras avskedsspelning på Bongo i Jönköping, 2016 var det.

Cause A Scene var en av många CD-skivor som kom till redaktionen, men någon riktig recension blev det aldrig, i stället en intervju inför en av bandets få spelningar i Jönköping, på numera insomnade Karamellfestivalen.

Skivan hamnade till slut i demolådan under sängen, vilket är det närmaste en CD-begravning man kan komma, men så blev det inte den här gången. CD:n upphittades vid en städning, jag kom ihåg intervjun och blev lite nyfiken på skivan...mer än åtta år senare. Så illa kan det gå för cd-skivor som skickas till tidningsredaktioner...

Jag kan väl inte påstå att Her Bright Skies musik är mitt favoritämne. Det fanns ju en period i början av 2000-talet då varenda band skulle lira hardcorerock, kallade sig emorockare och ansträngde sig för att se ohyggligt svåra och otillgängliga ut när det skulle fotograferas.

Her Bright Skies hör tveklöst hemma i den genren. Då var jag trött på sånt. Men nu med några års distans blev jag nästan överraskad av min egen reaktion. Cause A Scene låter riktigt bra. Låtarna är överlag starka och välgjorda.

Det är hårt, det är metalriff och det är högt tempo. Gillar också sångaren, Johan Brolin, som har ett fräckt uttryck och gärna growlar när han får tillfälle. Nu förstår jag varför bandet fick turnera över hela Europa i flera år.

Nr: onumrerad, ingår i min jönköpingssamling.

Högt tempo och småknepiga låtar

FISCHER-Z – RED SKIES OVER PARADISE - 1981

Säga vad man vill om punken, men musikaliskt sett var inte allt jättebra. När new wave-banden dök upp något år efter punkrevolutionen blev det skillnad. De flesta kunde lira. Ett problem var att de var så många att det var svårt att ha koll. Punken hade öppnat en dörr.

Fischer-Z var ett av de där halvt om halvt bortglömda banden från början av 80-talet, som jag tappade bort på vägen. När deras LP Red Skies Over Paradise lite oväntat dök upp igen på förra höstens skivmässa i Huskvarna, kunde jag inte låta bli. En gång i tiden hade jag ju varit ägare till detta album, men någon gång i mitten av 80-talet bytte jag bort det.

Fischer-Z var ett lysande roligt new waveband, ett av de allra bästa tycker jag. Högt tempo, småknepiga melodier, känsloladdat och dystopiska texter. Mycket gitarr. Knastertorr. På den här skivan går det inte att undvika Berlin, en låt där bandets obestridde ledare John Watts helt säkert tagit intryck av Clash och London Calling.

Marlies är också en sån där sak som gärna dröjer sig kvar. Jag vågar nog påstå att hela den här skivan är bra och smart new wave-pop, eller halvpunk, eller rock om man så vill.

Möjligtvis kan folk idag tycka att den här skivan är lite mossig. Det beror i så fall på texterna. Fischer-Z tvekade inte att krydda sina låtar med politiska kommentarer.

Den här skivan är ett ganska ironiskt och påträngande elakt inlägg i debatten om 80-talets kall krig mellan väst och öst. Men sånt går ju att leva med.

Nr: 1495/2222

Jag har publicerat ungefär samma text tidigare.

Det spelades bättre boll...igen

TORSSON – DET SPELADES BÄTTRE BOLL – 2018

Den 20 maj 1973, spelade J-södra mot Grimsås på Stadsparksvallen och fick stryk. Det påstås att det är den matchen Bo Åkerströms Det spelades bättre boll handlar om, vilket dock är en skröna.

Ämnet blev aktuellt igen när Torsson släppte en ny grön singel med låten på Record Store Day förra våren. Det spelades bättre boll har jag ju spelat sen det tidiga 80-talet. Men grön vinyl och en liveupptagning från 2015 av samma låt på baksidan skapade ett underligt köpbehov.

Egentligen är jag inte ett dugg imponerad av alla de märkliga upplagor av diverse RSD-skivor som dyker upp varje år i slutet av april. Märkliga återutgivningar i allt från guldfärgad vinyl till diaré. Samlarvärde påstås det, vilket jag dock känner mig högst tveksam till. Record Store Day-skivorna är inget som fått mig – som samlare – att hoppa högt och ännu mindre betalat de dyra pengar som krävs.
 

Det spelades bättre boll utspelar sig under en fotbollsmatch på Stadsparksvallen i Jönköping under det tidiga 70-talet. Eftersom jag skrivit om låten och skivan flera gånger tidigare, är det där denna text nu landar...i mittcirkeln under en division två-match mellan J-södra och Grimsås.

Det är nämligen där Kocken ska ha slagit sin omsjungna felpass. För att inga oklarheter ska uppstå måste jag först berätta att division två på 70-talet var betydligt bättre än det låter nu för tiden. På den tiden var division två verkligen som det utgav sig för, alltså andra serien, divisionen direkt under Allsvenskan.

Alltså lika högt som nuvarande Superettan. På 70-talet fanns fyra såna superserier; vilka hette Norrlandstvåan, Svealandstvåan, samt Norra och Södra Götalandsserierna. Seriesegrarna kvalade om två platser i Allsvenskan. Ett annat i sammanhanget viktigt fakta är att lagen på den tiden fick två poäng för seger, inte tre (om nån nu skulle oja över antalet poäng Grimsås fick med sig hem i Torssons låt).

Bo Åkerström påstod i en intervju jag gjorde med honom 2010 att grimsåsmatchen spelades 1966 eller 1967. Men det har jag kollat upp och det stämmer inte. Rolf ”Kocken” Andersson värvades nämligen till J-södra från Hammarby så sent som 1969. Han var efterlängtad i nya allsvenskarna J-Södra. Nykomlingen hade fått en usel start på det allsvenska spelet och behövde en målskytt.

Men trots att Kocken gjorde massor av mål, bland annat två i bortamötet med Malmö FF, spelade landskamp på Wembley och att det flera gånger sattes publikrekord på Stadsparksvallen åkte Södra ur Allsvenskan den gången (också). 1973 åkte J-södra ur division två (också).

Det var då lokalkonkurrenterna skadeglatt skaldade ”Nu är Södra i division tre, snart i fyran och lite te”...vilket ännu några år senare visade sig vara en sann spådom även om laget aldrig rasade längre än till mitten av nordvästra smålandsfyran.

Ett av de åren, 1993, där Södra pinsamt nog fick stryk av NIK på Åsavallen i Norrahammar, ska nog anses vara ett av klubbens jobbigaste någonsin. Jag såg den matchen, turligt nog för Södra var inte Bo Åkerström där.

Bilden: Hallbyläktarn

1973 i all sin glans (eller hur man nu ser det). Men själv kommer jag bättre ihåg J-södras hemska säsong 1970, då laget precis åkt ur Allsvenskan. Det året fick de stryk (eller möjligtvis oavgjort) hemma på Vallen mot både rödsvartrandiga KB Karlskoga och sen åkte dit mot serievinnaren Skövde AIK, i en match jag med säkerhet minns att Uffe Lantz missade en straff.

Jag såg nästan alla Södras matcher 1970. Vi knattar brukade nämligen notoriskt planka in i det nordvästra hörnet av ståplatsläktaren. Egentligen inte för att se fotboll, utan mest för att det var spännande att bli jagade av vakterna.

Strax efter att matchen börjat och det var fullt på läktaren och statton inte längre kunde hålla koll, var det strömhopp över stängslet i hörnet och sen nasjade det ungar åt alla håll inne på Vallen. Jag är inte helt säker på att jag stavat rätt till "nasja", fick ingen hjälp av Google där. Men ni som ä från stan vet ju.

J-södra spelade mot Grimsås på Stadsparksvallen 1970 också, men den matchen kan jag inte påminna mig att jag såg. 2017 åkte J-södra ur Allsvenskan igen. Den säsongen spelade Grimsås i division VI Ulricehamn (där fick dem för de stulna poängen 47 år tidigare).

Nu verkar det kanske som att Södra genom åren mest ägnat sig åt att åka ur diverse serier, men så är det naturligtvis inte. De gick upp ibland, till exempel 1998 då laget säkrade segern i fyran genom att spöa Smålandsstenar i säsongens sista höstmatch. Den skrevs det dock ingen torssonlåt om.

Det gjordes det inte heller när laget året efter vann trean och inte ens när det 2005 blev seger i mellersta Götalandstvåan och Södra på allvar kom tillbaka till fotbollens lite finare kvarter.

Torssons fotbollssingel hittade gamla bowlingkollegan Uffe i entrén till Jönköpings skitdyra och omskrivet personalovänliga skrytbygge Spira, när Torsson lirade där i april 2018. Han köpte den till mig eftersom jag inte kunde vara där.

Den där mintgröna färgen var dock en liten besvikelse. Jag hade förväntat mig J-södragrön eller åtminstone stadsparksvallsgräsmattegrön eller, som sista alternativ, wunderbaumgrön. Skivan låter dock bra. Originalversionen av Det spelades bättre boll från 1980 ligger på a-sidan. På flippsidan (det kallas så på singlar) finns liveversionen från 2015.

Den ende som var var i bandet från då till då var Bo Åkerström. Vad jag vet har Södra inte kvar nån av spelarna från 1973 i dagens laguppställning (även om man skulle kunna tro det...viskar i mitt öra en liten elak djävel iklädd getternas blåa ställ).

Nr: 141/singel

Alla är vi barn i början

LASSE TENNANDER – ALLA ÄR VI BARN I BÖRJAN – 1976

Alla är vi barn i början förbjöds omgående i mitt barndomshem. Farsan röstade blått och tålde inte den svenska proggen. Allra minst Lasse Tennander, som han ansåg vara mer kommunist än nån annan då levande, Mao Tze Tung undantagen.

Jag tror dock aldrig att far någonsin hörde en en enda av Lasse Tennanders. Inte ens Alla är vi barn i början, som blev hans första och förmodligen enda riktigt stora hitlåt. Det där var nog något han bara hört tals om, men inte ville ens diskutera.

Nu var väl inte Lasse Tennander så mörkröd som alla påstod. Han var på 70-talet en del av den svenska proggen, men kanske inte maoist som påstods.

Att det blev så hängde troligen på skivbolaget han spelat in Alla är vi barn i början-skivan på. Oktober ägdes av maoistiska Sveriges kommunistiska parti, SKP.

Men när det skivbolaget något senare gick i graven hamnade Tennander i stället på kommersiella Sonet, vilket fick den svenska proggrörelsen att kalla honom förrädare...

Låten Alla är vi barn i början en proggklassiker på samma nivå som Nationalteaterns Livet är en fest och Barn av vår tid. Eller Nynningens För full hals, eller För kung och fosterland med Björn Afzelius. En sån där låt man kunde texten utantill på och gärna skrålade så fort det blev fredagskväll och det bubblade i blodet.

Sen var det Lasse Tennander som tack vare låten Yngve Frejs barn fick mig att med stort intresse kasta mig över Slas klassiker Vem älskar Yngve Frej. Något min svensklärare på gymnasiet blev förvånad över och förmodligen gjorde att mitt betyg i svenska blev högre än jag egentligen förtjänade.

På den tiden handlade det där skrålande på gator och torg mer om uppror än om politisk medvetenhet. Men när jag lyssnar på skivorna idag gör jag det på ett annat sätt. Och kan väl konstatera för mig själv att mycket av det Tennander och den svenska proggrörelsen sjöng om i mitten av 70-talet fortfarande är aktuellt, eller har blivit det igen efter att nyliberalalaismen fått sätt sina rovdjursklor i den svenska politiken.

LP:n med samma namn är Lasse Tennanders ”proggigaste”. Andra av hans album är betydligt mindre politiska, eller inte alls. Det är till exempel han som är upphovsman till Ska vi gå hem till dig, som i Magnus Ugglas 80-talsversion blev en stor hit.

Nr: 1486/2222

Mycket gitarrgnissel och fräcka riff

LESLIE WEST – LIVE – 1993

Mountaingitarristen Leslie West blev under 80-talet anklagad för att ha övergett sin egen stil och gett sig in på samma marker som ”ungdomarna” Eddie Van Halen med flera. Det var säkert så, men den här liveplattan från början av 90-talet säger något annat.

Leslie West hör nog till samma exklusiva skara gitarrister som Eric Clapton. Flera av Mountains album är också verkliga rockklassiker, inte minst Nantucket Sleighride...och lägger sen till West Bruce & Laings liveplatta Live´N´ Kickin´ också, som jag av personligt nostalgiska skäl håller högt utan att kunna ange varför.

Jag är absolut ingen expert på varken Mountain, West Bruce & Laing eller ens Leslie Wests soloalbum. Men de skivor jag hört har jag gillat, de flesta i alla fall.

Den här liveplattan hittade jag på en CD-rea för många år sedan. Det vill säga vid den tiden då skivhandlarna började inse att det var kört för skivaffärerna och de flesta av dem bommade igen. När kan det varit, tidigt 2000-tal kanske, eller ännu några år tidigare?

Skivor man köper billigt har en tendens att bli stående. Något som även blev Leslie Wests orättvisa öde. Det var egentligen, pinsam nog, bara några månader sedan jag ”upptäckte” skivan i samlingen och bestämde mig för att verkligen lyssna på den.

Jag vet inte vad jag förväntade mig, förutom att musiken skulle ha drag av Mountain och West Bruce & Laing. Och så blev det, naturligtvis. Vad jag inte anat var dock att skivan skulle kännas så angelägen som den gjorde. Jag tycker faktiskt det här är ett lysande hårdrockalbum, en liveplatta jag gärna spelar på hög volym.

Det är bra tryck direkt, där Leslie West anger tonen direkt med ett blixtrande gitarrsolo. Det här med att han skulle tagit efter Eddie Van Halen är inget jag ens tänker på, även om det är galet mycket gitarrgnissel och fräcka riff. Avslutningen med Mississippi Queen är en sån där final man bara önskar sig. En riktigt bra liveplatta helt enkelt. Det anade jag inte.

Nr: 245/CD

Slades stora comeback

SLADE – THE AMAZING KAMIKAZE SYNDROME – 1983

Läste en text om The Kamikaze Syndrome som beskrev den som en "grandios" comeback. Den termen används dock närmast som beskrivning på ett sjukdomstillstånd präglat av storhetsvansinne. Det led inte Slade av, tvärtom.

Innan den här skivan lite oväntat slog igenom hade bandet nämligen levt på ett sluttande plan i flera år. En misslyckad USA-turné och en därpå följande ekonomisk krasch gjorde att bandet en period fick försörja sig på att åka runt och spela på lokala pubar för att få ihop pengar till mat.

Då var det många som inte trodde att Slade skulle överleva särskilt länge till. Men Noddy Holder och Jim Leas låtskrivande och känsla för bra poplåtar var det aldrig något fel på. Skivbolaget RCA lär ha jublat när de båda dök upp med demotejperna.

The Kamikaze Syndrome och superhitsen Run Run Runaway och My Oh My gjorde över en natt på nytt Slade till hjältar. Vi gamla fans som varit med redan från början av 70-talet, och aldrig glömt alla bandets listettor, fick något att jubla över igen

Run Runaway blev en revansch för Slade hemmas i England. Låten blev en radiohit, en discohit på maxisingel och det vete tusan om den inte blev en videohit också.

Och det var första gången Slade slog sig in på den amerikanska topplistan, något de siktat på länge. Lite turligt hade nämligen Quiet Riot året innan släppt en bejublad cover av Slades Cum On Feel The Noise i USA, så amerikanerna hade fått vittring även på Slade.

The Kamikaze Syndrome, LP:n, börjar visserligen med en klockren och oförfalskad rip-off på Pink Floyds intro till Another Brick in the Wall, men det gör inget. Det är en slade-skiva med lite mer humor och glädje än på väldigt länge. En platta det faktiskt går att tycka om trots att det egentligen bara är vanlig enkel boogierock med lite inslag av brittisk folkmusik.

Sen var det ju inte bara Run Runaway som var bra. Balladerna My Oh My och C´est La Vie var klara hits. Slade kunde ju på 70-talet svänga ihop rätt hyfsade ballader, och det gör de här också. De rockigare låtarna står inte lika högt i kurs hos mig. Där var Slade bättre förr...

Nr: 432/2222

Favorit i repris som nu publiceras igen med ett par smärre ändringar från senast.