Ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften

JIM LEA – LOST IN SPACE – 2018

Jim Lea tar numera god tid på sig. Hans första soloplatta efter Sladetiden kom så sent som 2007. Elva år senare kommer en uppföljare, Lost In Space. Det är visserligen bara ett minialbum med sex låtar, men i min del av bloggvärlden är det en stor nyhet.

Glamrockbandet Slade var i början av 70-talet ett av de allra största, varenda singel de släppte gick upp i toppen av listorna. Bakom låtarna stod bandets basist Jim Lea, texterna skrev Noddy Holder. När Slade i början av 90-talet med ålderns rätt hoppade av rocktåget blev Noddy Holder radiopratare, Don Powell och Dave Hill fortsatte turnera under namnet Slade II, medan Jim Lea började plugga psykologi och försvann från musikscenen.

Jag var oförberedd när jag hittade hans comebackskiva Therapy tio(!) år efter att den släppts på CD. Men horisonten är ibland kort, jag hittade den först när den dök upp på vinyl 2016.

Therapy var till skillnad från Slades glamrock ett tämligen melankoliskt album med personliga texter. Lost In Space kan med ledning av titelspåret nog sägas vara en fristående fortsättning elva år senare. Men Jim Lea ändrar strax på det, resten av låtarna är rock, vilket både blir en liten besvikelse men också tas emot med ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften.

Flera av låtarna har nämligen mycket med Slade att göra, både från glamrockperioden men även också från comebackåren på 80-talet då Slade blev hjältar för en ny generation NWOBH-fans. What In The World, med körsång och allt, skulle ha kunnat vara inspelad 1973, mitt under glamrockeran. Jag skulle inte blivit förvånad om jag hittat Going Back To Birmingham på hårdrockiga Whatever Happened To Slade.

Därmed är Lost In Space ett minialbum varje sladefan bara måste ha i sin samling. Vi som varje dag saknar Slade behöver en sån här skiva för att ha tillräcklig motivation att stiga upp ur sängen på morgonen. Jag skulle inte tacka nej till ännu fler Jim Lea-album.

Nr: 254/CD