Nils Lofgrens första soloplatta

NILS LOFGREN – NILS LOFGREN – 1975

Jag blev överraskad när jag hörde den här skivan, Nils Lofrens första som soloartist. Nu sitter jag här och funderar på om det är et bortglömt mästerverk eller om det ”bara” är en sorgligt missförstådd platta.

Jag bestämmer mig till slut för det senare. Det här med bortglömda mästerverk har det ju gått inflation i och det onödigt att lägga dit ett album till, trots att jag tycker det är lysande. Sen vet jag väl inte om den är missförstådd heller.

Att Nils Lofgren var en bländande gitarrist var ingen nyhet ens 1975. Då hade han en bakgrund med egna bandet Grin och dessutom några år i Neil Youngs Crazy Horse. När han på 80-talet hamnade hos Bruce Springsteen och E Street Band fick fick alla reda på vem Nils Lofgren var.

Det är ett ovanligt jämnstarkt album för att vara en första soloskiva. Jag hittar inte ett enda svagt spår, tvärtom, jag gillar alla. Låtar som Back It Up, Can´t Buy A Break, One More Saturday Night och givetvis Keith Don´t Go, Lofgrens egen hyllning till Keith Richards och Mick Jagger, är inget annat än briljant rock på mycket hög nivå.

Skivan är dessutom oväntat varierad, mellan hård rock, singer/songwriter och americana vilket gör den underhållande att lyssna på. Möjligtvis skulle jag kunnat önska mig lite mer gitarr från Lofgren, men man får så det räcker ändå.

Skivan köptes först som ”pliktskiva”, alltså en LP som jag tyckte borde finnas i samlingen men inte hade några direkta planer att lyssna på. Men det blev ett oväntat intressant köp. Jag som alltid haft Cry Tough som min lofgrenfavorit har nu ändrat mig. Jag håller numera Lofgrens första solo som hans bästa.

Nr: 1463/2222