När Rod Stewart var som bäst

ROD STEWART – THE BEST OF – 1976

En gång i tiden var Rod Stewart bäst. Inte så bra som de allra bästa, men bättre än de flesta andra. Och om jag får bestämma, mycket intressantare att lyssna på än nu. Men allra bäst var han i början av 70-talet.

Den där skrovliga rösten skar genom kroppen och han gjorde superfräcka stökiga rocklåtar, Sweet Little Rock´n Roller, Maggie May, Cut Across Shorty och de där. Och så fick han bonuspoäng för det där med fotbollen. Han hade ju varit ungdomsproffs i division tre-laget Brentford. På den tiden gillade jag Wolverhampton bäst, men gick över till Leeds när de gick till final i Europacupen 1975.

Jag hade en gång i tiden både Gasoline Alley och Every Picture Tells A Story. Men de var så sönderspelade och knastriga att de knappt gick att lyssna på. Smiler hade jag ett tag, men bytte den mot en Mott the Hoople.

Vi gjorde så förr, bytte. Därför var det lite extra kul när jag kunde lägga vantarna på en gammal samlingsplatta med Roddan, The Best Of, en dubbel dessutom. Låtarna är från åren innan Atlantic Crossing, och det är viktigt. Efter den skivan blev det aldrig det samma.

Man kunde väl redan då ana vad som var på gång. Atlantic Crossing hade två helt olika sidor, en med ballader och en med rocklåtar. Balladsidan och Sailing var den som blev populär. Hoppet levde ett tag till med A Night on the Town, 1976.

Men Foot Loose & Fancy Free och Blondes Have More Fun, 1977 och 1978, var nästan gjorda för dansgolven och det definitiva slutet för Roddan som rockartist, tyckte jag och var besviken. Ridå ner.

Men idag ska jag lira Rod Stewart. Det där samlingsalbumet är bra. De låtarna kan ingen ta ifrån honom. De är från den tiden han var bättre än många andra, men inte så bra som de allra bästa.

Nr: 1498/2222

Har skrivit om skivan för länge sen, men har nu moderniserat texten så pass mycket att jag tycker den håller för en ny publicering.