Min nya sanning om Even In The Quietest Moments

SUPERTRAMP – EVEN IN THE QUIETEST MOMENTS – 1977

För flera år sedan skrev jag om Even In The Quietest Moments och var väldigt elak. Jag jämförde skivan med en tibetansk ört som påstås har en viljeförlamande effekt. Det var kanske fyndig då, men stämmer inte med den nya sanning jag kommit fram till nu. Nej, det här är ett väldigt bra album av Supertramp menar jag. Ett av deras främsta.

Even In The Quietest Moments hade dock ganska taskigt läge. Att komma som skivan efter storheterna Crime Of The Century och Crisis! What Crisis? var naturligtvis hopplöst. Det hade krävts något alldeles extra för att övertrumfa dem.

Men med tiden tror jag att jag nu hittat albumets kärna, storheten med Even In The Quietest Moments, som är ett stort album, men betydligt mer lågmält än sina föregångare, vilket under lång tid inte var till skivans fördel.

Men när jag nu lyssnar, lite mer uppmärksamt än förr, upptäcker jag att det handlar om betydligt mer progrock och jazzrock än pop. Det är nästan så jag vågar påstå att Even In The Quietest Moments är en tillbakagång till Supertramps allra två första album, som redan i mitten av 70-talet hade glömts bort.

Det är bra, jättebra. Och det är kul att nu upptäcka att skivan är så här bra och att jag haft fel i så många år.

Låtarna på Even In The Quietest Moments är undantagslöst långa, och därför bara sju till antalet. Alla är dessutom ohyggligt väl gjorda, eleganta arrangemang och starka melodier. Det saknas inte hitlistematerial, ta till exempel Give A Little Bit och Lover Boy.

Möjligtvis går det att hävda att låtarna, utan undantag, är något för långa, vilket skulle kunna förklara det där med den tibetanska örten. Men lyssnar man med progrockhjärtat och inte letar hitlistepop är det något man inte ser som något negativt, tvärtom.

Nr: 1453/2222

Ett nytt fint ex och ett antal nya genomlyssningar har fått mig att helt ändra uppfattning. Därför lägger jag ut en ny text om denna skiva.