Level Headed – en parodi...eller något helt annat

SWEET – LEVEL HEADED - 1977

Det fanns en tid när jag ansåg att Level Headed inte kunde vara något annat än parodi. Jag ändrat mig där. Det går inte att jämföra detta album med Sweets tidigare popsinglar eller ha deras hårdrockambitioner i bakhuvudet. Level Headed är något helt annat.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad. Det är inte progressiv rock, men skulle kunna vara det. Det är inte psykedelia, men det finns tendenser. Det är absolut inte hårdrock. Det konstiga är att jag börjat gilla skivan. Det händet så mycket underliga saker hela tiden att det inte går annat.

Till exempel. Här finns inslag av klassisk musik, vissa sekvenser är starkt påverkade av Queens musik, inte minst Bohemian Rhapsody. På andra ställen skulle jag lika säkert kunna hävda att de ville låta som Sparks. Eller varför inte City Boy. Och ELO, definitivt. Mycket stråkar. 10cc måste de ha kollat in, det är jag övertygad om.

Visst, det låter rörigt. Och det är det. Men inte på ett dåligt eller tokigt sätt. Alla de där referenserna gör att det faktiskt blir en ganska kul skiva att lyssna på. Jag upptäcker att man hittar nya vinklar varje gång man lyssnar.

Level Headed är ett synnerligen underligt album, som jag inte kan få ett tydligt grepp om. Det är kanske just det som nu blivit lite fascinerande. Men inser samtidigt att det mycket väl skulle kunna tolkas som parodi.

När jag skrev om den här skivan för en hel del år sedan nu, gjorde jag just det. Jag blev irriterad. Nu har det gått några år. Jag vet inte om jag har hittat rätt i min tolkning. Men jag har förlikat mig med Sweets idéer.

Numera är Level Headed ett album jag kan lyssna på och faktiskt tycka det är roligt. Till sist några år om Love Is Like Oxygene. Det blev skivans enda hitlåt.

Här har Sweet hittat precis samma anslag som 10cc och City Boy. Den är kul. Men att jämföra den med Sweets tuggummipophits från början av 70-talet är orättvist.

Nr: 1687/2222

Så här skrev jag om skivan 2012.

Allt var som det skulle

P. F SLOAN – A MELODY FOR YOU – 1967

P. F Sloan är en doldis i den amerikanska popvärlden, men anses av många vara en av den amerikanska västkustpopens bästa låtskrivare. Han gjorde mängder av låtar åt andra. Skivinspelningar med honom själv är inte lika vanliga.

Jag upptäckte P.F Sloan på den tiden jag var märkligt intresserad av skivutgivningar från Dunhill Records från 60-talet. Där dök nämligen P. F Sloan upp ganska ofta som låtskrivare. Ofta tillsammans med Steve Barri, tillsammans skrev de låtar åt dåtida storheter som Grass Roots och Barry McGuire.

Det var till exempel P. F Sloan som skrev Eve Of Destruction åt McGuire, en låt som allmänt utpekats som den allra första protestsången. Ironiskt nog var det P. F Sloans egen talang som satte stopp för egna framgångar.

Eller rättare, skivbolaget Dunhill satte stopp. Av rädsla för att förlora sin talangfulle låtskrivare aktade de sig nämligen noga för att marknadsföra de relativt få skivor han spelade in.

A Melody For You är en singel från 1967, som givetvis inte blev någon större Sloanhit eftersom ingen ville berätta att den fanns. Men en snygg liten poplåt är det allt, som absolut borde fått lite mer reklam än den fick. Året efter, 1968, togs dock låten med på Grass Roots album Feelings och blev en den skivans hitsinglar. Allt var som det skulle med andra ord.

Nr: 13/singel

Sunday Funnies nästan grymt

SUNDAY FUNNIES – SUNDAY FUNNIES - 1971

Amerikanska Sunday Funnies hör väl knappast till de mer välkända banden från början av 70-talet. De gjorde bara ett par skivor. Den här plattan är ”nästan” grymt bra. Det säger jag av en enda anledning, den råtunga hammondorgeln på låtarna The Axe och Crack in a Bell.

Det hade inte Jon Lord och Deep Purple gjort bättre. De ljuden keyboardisten Rick Kosinski får fram där är sagolikt magnifika och så där kittlande ruffiga. Det finns ett par låtar till i samma stil på skivan, fläskigt tung funk med dragning åt svettig hårdrock.

Tyvärr verkar Sunday Funnies vara ett väldigt demokratiskt band. Det är nämligen inte bara Kosinski som får chansen att briljera. Och sen verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska lira.

Det är nog därför plattan känns lite ostabil och velig, det växlas mellan lätt psykedelisk pop, blyfunk och på sina ställen nästan gospel. De där andra låtarna är väl inte dåliga egentligen. Men sammantaget blir det lite veligt, och av den anledningen bara ”nästan” grymt...

Nr: 1487/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men då den efter det sålts och sen kommit tillbaka igen ger jag mig själv rätten att publicera ungefär samma text igen.

Ferry fixar det, som alltid

BRYAN FERRY – TAXI – 1993

I Put A Spell On You är den här skivans stora nummer. Femton år tidigare hade det förmodligen blivit en superhit, men 1993 var det färre som föll för den. Själv blev jag mest överraskad av Ferrys val att ta med All Tomorrow´s Parties, en Lou Reedlåt från mitten av 60-talet och Velvet Underground.

Men det var mest överraskningseffekten som gjorde den intressant. Tycker fortfarande att Nicos och Lou Reeds egen version är väldigt mycket mer nervig och spännande. Taxi är dock ett tämligen trevligt album att lyssna på.

Bryan Ferry gör som alltid, letar upp en rad andra artisters låtar och gör egna tolkningar av dem. Som alltid gör han det mycket skickligt och sätter, som alltid, en synnerligen egen prägel på låtarna.

Om han i stället valt att gå i samma spår som originalartisterna gissar jag att han aldrig blivit särskilt framgångsrik med detta. Men Ferry fixar det, som alltid. Intressant att nämna är att han här samarbetar med gamle Procol Harumgitarristen Robin Trower, som även hjälper till med produktionen.

Det gick sex år mellan föregångaren Bête Noir och Taxi. För lång tid tyckas, även om Bryan Ferry hunnit med en återförening med Roxy Music under den tiden. Men å andra sidan hade han inte särskilt mycket kvar att bevisa 1993.

Den låt jag tycker bäst om på skivan är trots allt I Put A Spell On You. Dels för att Ferry gör den på ett så speciellt sätt. Dels för att han gör det.

Det ju en låt som genom åren tolkats av mängder av artister och som rimligen borde vara ganska söndertjatad, inte minst Creedence version. Men i Ferrys händer känns låten oväntat fräsch.

Sen gillar jag av någon anledning även The Girl Of My Best Friend. En låt Ferry hämtat från det sena 50-talet och Elvis Presely.

Nr: 315/2222

Little Feats mambo

LITTLE FEAT – REPRESENTING THE MAMBO – 1990

Det fanns en hel del kreativitet kvar i Little Feat även i slutet av 80-talet, trots att det då var tio år sedan Lowell George dött i hjärtattack. Det insåg jag när Representing The Mambo lite oväntat dök upp 1990.

Då var Little Feat nästan helt bortglömt. Att de gjort en alldeles lysande comebackplatta något år innan – Let It Roll – hade bara de trogna fansen koll på. Jag visste ingenting förrän jag hörde Rad Gumbo i radion...

Representing The Mambo var en LP jag verkligen gillade. Jag tyckte Little Feat hittade en väl avvägd men ganska snårig väg genom sydstatsrock, cajun, Steel Dan-jazz och Michael McDonald-soul. Och mambo också, så klart. Rockiga Texas Twister och osande heta Rad Gumbo var mina favoriter då. Funkiga Woman In Love och smäckra jazzlåten The Ingenue tycker jag bäst om nu.

Men lite förvånad blev jag allt när jag sedan läste ett par gamla recensioner om skivan. Kritikerna gillade den tydligen inte. Ett snabbjobb bara för att följa upp Let It Roll, för mycket synthar och dåliga texter...ungefär så lät det.

Det där med syntharna kan jag väl hålla med om. Men 1990 hade det där grandiosa soundet en nästan förförisk effekt på de flesta...mig också. Nu för tiden är den inte riktigt lika het, men ändå inte smaklös...

Nr: 813/2222

Publicerar här en text som jag lade ut för några år sedan.

Något är fel

BOOMTOWN RATS – I DON´T LIKE MONDAYS – 1979

I Don´t Like Mondays är en fantastisk låt, men samtidigt obehaglig, sinnesjuk. Det är den känslan Bob Geldof lyckas förmedla, och där ligger förmodligen orsaken till att låten blev så populär.

De flesta känner till historien bakom. Och när man gör det går det rysningar genom hela kroppen. Men å andra sidan kan just den känslan höra historien till, när skolskjutningen på en högstadieskola i USA gjordes, var det en mycket ovanlig händelse.

Idag rapporteras det om liknande händelser betydligt oftare och någon slags blindhet för grymheten har infunnit sig. Man måste fundera över om det grymma är USA:s vapenlagar som gör det möjligt, eller om det är den som genomför det.

I San Diego 1979 var det en 16-årig flicka som mördade två personer och skadade åtta personer. Hon dömdes till livstid. Hennes förklaring var ”I don´t like mondays. This livens up the day”. Hon använde det gevär hon fått i julklapp.

Det uttalandet använde sig sen Bob Geldof av när han skrev sin låt, vilket naturligtvis ökade intresset. Jag gillar låten men känner samtidigt samma obehagskänsla som då. Det är något som är fel.

Nr: 89/singel

Ulf Dagebys känsliga soldater

ULF DAGEBY – KÄNSLIGA SOLDATER – 1989

Ulf Dageby fortsatte spela rock´n roll även efter Nationalteatern. I hans lista finns en lång rad filmprojekt och liknande. Men de soloplattor han gjort är få, väldigt få. Känsliga soldater är en av tre jag känner till...fyra om man räknar plattan med Birger Sjöbergs dikter...vilket man nog borde göra.

Men jag ska hålla mig till Dagebys rockplattor. Först kom En dag på sjön, vilken är en av de svenska rockplattor jag genom åren spelat allra mest. Året efter, 1984 kom Lata rika, ett album jag aldrig lyckades skaffa mig någon vettig relation till. I klartext: den var inte alls lika bra som första skivan.

Känsliga soldater fem år senare gick mig därför nästan helt förbi, tyvärr kan man väl säga. Å andra sidan blev det ganska roligt när jag 20 år senare ”upptäckte” skivan och förstod hur mycket spännande och välgjord musik det fanns där.

Ulf Dagebys fingertoppskänsla för vackra popmelodier är naturligtvis en röd tråd. Hans underfundiga och poetiska texter med mycket humor spelar också stor roll för helhelten. Så var det på En dag på sjön, så är det på Känsliga soldater.

A-sidans Jag vandrar genom livet är en sån där låt som mycket väl skulle kunnat hittas på någon av Nationalteaterns plattor, förmodligen Rövarkungens ö. En kanonlåt med andra ord.

På förstasidan hittar man också Barn samt Avsked med långa skuggor, två låtar som nog också skulle kunnat hittas där. B-sidan Vi talade med djuren och Antropologi är också låtar jag tycker väldigt bra om.

Men bara för att jag nu inte nämner alla låtarna ska ingen tro att det som finns däremellan inte är bra. Nej, jag vågar påstå att hela skivan håller mycket hög kvalitet. Ulf Dageby är urgöteborgare och en av den svenska proggens riktigt stora. Hans storhet som musiker tycker jag visades riktigt bra i tv-serien Så mycket bättre. Den enda säsong av den serien jag sett med intresse.

Nr: 1506/2222

Näst sista singeln från Mott The Hoople

MOTT THE HOOPLE – FOXY FOXY – 1974

En singeln från Mott The Hoople släppt bara två månader efter att albumet The Hoople kommit ut. Då visste inte vi att Mott The Hooples saga var på väg att ta slut. Då fanns det ju ingen anledning att köpa singeln, eller hur?

Vi väntade ju alla på ännu ett album från Ian Hunter med vänner. Men så blev det inte. Det kom bara en singel till, Saturday Gigs, sen meddelade Ian Hunter att han skulle lämna bandet. Ett halvår senare var hans egen första soloplatta ute.

Nu var det ju inte så att vi missade Fox Foxy. Det här utspelade sig på den tiden då det fortfarande spelades bra pop i radio, inte bara mainstream. Sen fanns det ju alltid en och annan ambitiös samlarkompis som givetvis hade skaffat singeln ändå.

Nu var väl inte Foxy Foxy någon av Mott The Hooples allra främsta låtar. Det var en trevlig och som nästan alltid lite bombastisk Mott-ballad i samma stil som låtarna på sista LP:n. Men som sagt, det fanns ju ingen anledning att lyssna in sig för noga på låten, vi var alla helt säkra på att den skulle finnas med på nästa LP...som aldrig kom...

Vänta nu. Foxy Foxy finns faktiskt med på en Mott-LP, Greatest Hits-samlingen från 1975. Ett album som gavs ut då det var helt klart att Mott The Hoople skulle splittras. Där dök den upp tillsammans med Saturdag Gigs. Det var med den skivan Foxy Foxy kom in i min samling. Singeln kom in först långt senare.

Nr: 145/singel

Face Value ett undantag

PHIL COLLINS – FACE VALUE – 1981

Phil Collins soloalbum har aldrig hört till mina favoriter. Inte heller Genesis album när han tog över som bandledare efter att först Peter Gabriel och därefter Steve Hackett hoppat av. Face Value är dock ett undantag.

Jag låg i lumpen när den skivan gavs ut. Då lirade vi Black Sabbaths Heaven & Hell och Switch med Golden Earring på luckan. Face Value blev en frisk vind från ett annat håll i den lite unkna och instängda doften av otvättade grönkläder på luckan.

Till skillnad från Phil Collins senare soulinspirerade popalbum hade Face Value drivet från Genesis experimentella rock kvar. Collins tog ut svängarna på samma sätt som på album som ...And Then There Were Three... och Wind And Wuthering.

Visserligen inte några av Genesis absoluta storverk, men det bästa Genesis presterade under den tiden. Jag tror nästan In the Air Tonight och The Roof is Leaking skulle mycket väl kunnat platsa på storheter en storhet som A Trick Of The Tail och definitivt höjt värdet på senare album som Invisible Touch eller Duke.

Men så här i efterhand kan jag konstatera att Collins soultendenser fanns redan då. Men det fattade inte vi i grönkläderna. Då var det uppställning, givakt och manöver som gällde. Bilkaravan till Skillingaryds skjutfält, vakttjänst på helgerna och gasmask på. Ofrivilliga knektar som bara väntade på att det skulle vara över.

Nr: 218/2222

Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.Jag har publicerat den här texten tidigare.

Första LP:n på grönländskt skivbolag

SUME – SUME - 1977

Grönland första rockband blev ingen större exportgrej för utlandet, utom en del skivor som skeppades till Danmark via grönlandssterminalen i Ålborg. Därför är deras LP-skivor från 70-talet svåra att få tag på idag.

Sumes tredje platta är dock en historiskt mycket viktig grönländsk rockplatta. Det blev nämligen den första LP som släpptes av ett grönländskt skivbolag, Ulo. Skivan har därför skivnummer Ulo 1. Bandets två tidigare plattor hade både spelata in och sen släppts på danska skivbolaget Demos.

Men när då framtiden verkade vara klar för Grönlands första rockband, då splittrades gruppen, strax efter att skivan släppts. Trots att Sume fick spela in på skivbolag från Grönland lyckades de inte skaka av sig kolonialmaktens kulturella grepp.

Det hjälpte inte ens att skivan spelades in i svenska Silence studio i Koppom, Värmland. Sume har på den här LP:n ett sound som till många delar påminner om Gasolin, särskilt Gasolin 3 och Stakkels Jim från mitten av 70-talet.

Å andra sidan har bandet också fått med sig en hel del beatpop, en period kallades Sume för Grönlands svar på Beatles. Det är inte helt fel, får en hel del ”norwegian-wood-känsla” av vissa låtar.

Å en tredje sida finns det oerhört musik grönländsk folkmusik i Sumes låtar också. Och eftersom de sjunger på västgrönländska blir det en säregen och mycket speciellt musik att lyssna på. Av den anledningen kan man nog, om man vill, placera Sume bland progrockbanden.

Då jag nu har bandets alla tre LP-album från 70-talet i samlingen och därmed kan jämföra, tycker jag dock inte att detta album är Sumes allra starkaste.

Den platsen viker jag för andra skivan, Inuit Nunaat från 1974, som är ett genomgående starkt album. Att sen jämföra debutskivan Sumut med denna LP är svårt då musiken på de båda plattorna skiljer sig ganska ordentligt.

Nr: 1691/2222

Japansk Samurai i Europa

SAMURAI – SAMURAI – 1970

1971 spelade japansk-amerikanska Samurai in sitt mästerverk Kappa, psykedelisk, progressiv rock med en synnerligen japansk twist. Ett spännande japaninspelat album. Men vad som inte är lika omtalat är gruppens debutplatta som spelades in året innan i Europa.

Efter att jag fått tag på och fascinerats av Kappa blev det en mission att även leta reda på debutskivan, till slut upphittad på en skivmässa i Huskvarna. Visserligen ”bara” en reissue från något av de senaste åren, men sånt har aldrig hindrat mig.

Nu visade det sig dock att denna europeiska samuraiplatta trots allt inte var gruppens första. 1968 spelades albumet Tenor Sax Of Love in under namnet The Samurais, även den i Europa. Denna allra första LP vet jag absolut inget om.

Men av den bristfälliga info som finns på nätet framgår att bandet inför inspelningen av sin andra LP växlade spår till progressiv rock. Allra första skivan bör alltså inte varit progrock...

Samurai bildades av japanfödde amerikanen Mickey Curtis vars ambitioner att slå igenom i rockvärlden tog med bandet till Europa. Med två album i ryggen och ambitionen att bli något mer än ett i mängden gjorde sen att de flyttade hem till Japan igen.

Bandets första progrockplatta är dock en riktigt spännande skiva där Mickey Curtis i likhet med många andra inspirerades av Pink Floyd och Frank Zappa men även av psykedeliska rockstorheter som The Zombies. Till det ska läggas en påtaglig influens från Japan.

Detta tillsammans ger en lite underlig ljudbild där stora influenser från Pink Floyds The Pipers At The Gates Of Dawn och A Saucerful Of Secrets blandas med Zappas Freak Out och brittisk psykedelisk rock.

Att de två första sidorna på skivan har ganska stora likheter med låtar som See Emily Play och Arnold Layne är ingen tillfällighet. De andra två sidorna på detta dubbelalbum kan i stället jämföras med Ash Ra Tempels inspelningar och till och med Amon Düül II, givetvis med japanska förtecken.

Det låter kanske rörigt, men är det absolut inte. Även om detta album bara är försmaken av det som skulle komma på Kappa året efter är det ett riktigt intressant album att lyssna på. Det ger en hel del andra inputs än de vanliga, och det uppskattas.

Nr: 1435/2222

Flying Machine lyfte aldrig

FLYING MACHINE – FLYING MACHINE - 1969

Smile A Little Smile For Me blev en liten, liten, för att inte säga jätteliten hit i USA 1969. Bandet bakom låten var brittiska Flying Machine. I december samma år hade deras första LP sålt mer än en miljon exemplar.

Men sen gick det som det brukar för One-hit-Wonders. Singeln som skulle bli uppföljaren och det stora genombrottet, Baby Make It Soon (en Marmaladecover), gick av någon anledning inte alls. Det tog inte särskilt lång tid, (en LP senare) innan Flying Machine splittrades.

Gruppens första album, som kom ut 1969, hör nog inte till de mer välkända och är knappast en raritet bland samlare. Men jag kunde inte låta bli den, det är trots allt en riktigt trevlig LP. Inte så att det något bortglömt mästerverk eller så, men en sjysst popskiva från det sena 60-talet som man kanske borde lyssnat på lite oftare. Men å andra sidan var ju konkurrensen på den tiden gigantisk, så allt är föärlåtet för den som missat skivan.

Men det är som sagt en bra platta. Om man gillar brittisk 60-talspop vill säga. För det går inte att komma ifrån att Flying Machine har hittat sin inspiration hos Beatles, Hollies och andra storheter från den tiden.

Skillnaden är väl egentligen att de inte gör det lika bra. Och ska jag vara ärlig. Så är Flying Machine lite smörigare också. Men Smile A Little Smile For Me är en skön liten låt. Det är Baby Make It Soon också.

Nr: 1676/2222

Ungefär samma text har publicerats för många år sedan här i bloggen. Då jag nu skaffat skivan på nytt, ångrade att jag sålde den. Tycker jag det är helt okej att uppmärksamma den igen.

Danmarks egen Tina Turner

HANNE BOEL – DARK PASSION – 1990

90-talet började bra. Hanne Boels Dark Passion kom visserligen inte förrän i slutet av september 1990 men kändes ändå som en fräck inledning på ett nytt årtionde. Superhiten I Wanna Make Love To You var minst lika bra som Tina Turners blixtrande 80-tal.

Jo, Hanne Boels likhet i rösten med Tina Turner gick ju inte att missa. Kanske var det därför Dark Passion på bara några veckor blev en sån där LP som alla bara var tvungna att ha. Till skillnad från det mesta annat i vinylväg från den perioden var det en LP som verkligen var bra rakt igenom.

Jo, alla låtar var bra. Det var inte särskilt vanligt under det sena 80-talet, då konceptet med en hitlåt och resten utfyllnad på fullängdsskivorna var mer regel än undantag. Att Hanne Boel två år tidigare, 1988, släppt albumet Black Wolf var det inte många i Sverige som kände till då. Även det en blixtrande rockplatta.

Dark Passion är också en lysande dansk platta från första till sista spåret, där I Wanna Make Love To You nog fortfarande får anses vara en alldeles perfekt poplåt, trots det numera något daterade soundet.

På tal om sound är skivan producerad av Poul Bruun, han som en gång i tiden låg bakom Gasolin och Kim Larsen, men det är inget man kan ana sig till när man lyssnar på Dark Passion.

Nr: 1654/2222

Hur många Bryan Adams behövs det här i världen?

JIMMY BARNES – JIMMY BARNES - 1985

Ibland är det inte bra att ha mycket att välja mellan. När jag funderade på om jag skulle spela en platta med Paul Kelly, eller Hoodoo Gurus, eller Lime Spiders eller kanske en tidig Midnight Oil – för australiensiskt skulle det vara – slutade det med att Jimmy Barnes hamnade på skivtallriken, en av hans första, från 1985, som bara heter ”Jimmy Barnes”. Så kan det gå. Men jag hade nog inte spelat den på 25 år.

Detta äventyrar nu Jimmy Barnes fortsatta överlevnad i min samling. För han är inte rivigt smart som Paul Kelly, eller elak och fräck som Lime Spiders och Hoodoo Gurus, och absolut inte i närheten av Peter Garrett i Midnight Oil.

Jimmy Barnes är en gaphals. Skrikig och kaxig men genomskinligt välkammad och i grunden polerad och förmodligen insmord i försvarets hudsalva - den man både kunde använda mot skoskav och till matlagning. Han är hal. Och han påminner om Bryan Adams!

Och jag ställer precis samma fråga som allmusic.com, som ibland får till det. Hur många Bryan Adams behövs det egentligen i den här världen*?

Nr: 1573/2222

Har skrivit om skivan en gång tidigare. 

* Allmusic.com skriver ”i det här landet”, men eftersom det är en amerikansk sajt misstänker jag att de egentligen menar hela världen...

Musik som ska stå i centrum

MOVING GELATINE PLATES – MOVING GELATINE PLATES – 1971

Franska Moving Gelatine Plates hämtade sitt namn från John Steinbecks roman Resa med Charly från 1961. Den handlar om en, typisk, amerikansk resa med husbil där Steinbeck på sin väg upptäcker det fulaste, rasismen i amerikanska södern. 

Moving Gelatine Plates musik har som tur är inget med rasism att göra. Det är ett franskt jazz- och progrockband kraftigt influerad av den brittiska Canterburyscenen. Den här plattan är deras första av sammanlagt tre i en ganska ojämn skivutgivning som sträcker sig från tidigt 70-tal till 1980.

Debutskivan är inte gruppens storverk, det anses i stället andra plattan vara, The World Of Genius Hans från 1972, som både då och nu har hyllats av kännare på området.

Men några större mängder skivor sålde de inte. Ganska typiskt för musikformen var att Movin Gelatine Plates efter andra skivan tvingades lägga ner sitt projekt på grund av ekonomiska problem.

Då hade de ändå sålt sina instrument för att kunna finansiera inspelningen av skivan och basisten spelade på en lånad bas.

Debutskivan är inte lika lättillgänglig som The World Of Genius Hans, vilken tidigare har recenserats här i bloggen.

Jag vågar nog påstå att det till största delen handlar om avantgardejazz och/eller en kombination av rock och jazz men i så fall en mycket fri form. Skivan har jämförts med verk av Soft Machine, vilket nog kan kännas berättigat.

Jag kan inte påstå att musiken är behaglig. Den här skivan går inte att ha på i bakgrunden. Det är musiken för påträngande och envis för, det är musik som ska stå i centrum, som kräver det och förtjänar det.

För min del hade jag ett par ganska jobbiga första lyssningar där jag stundtals ångrade att jag köpt skivan. Men efter en viss tillvänjning och ihärdigt lyssnande lättade stämningen och jag blev till slut ganska bra kompis med Moving Gelatine Plates första album också. John Steinbecks romaner har jag varit polare med ända sedan gymnasietiden.

Nr: 1438/2222

Madness 7 – ett häftigt skaalbum

MADNESS – 7 – 1981

Som alla kan räkna ut står siffran 7 i Madness galna värld för något annat än just det. Madness 7 är nämligen bandets tredje LP efter lysande debutplattan One Step Beyond och uppföljaren Absolutely.

Madness 7 är ännu ett skaalbum att älska. Melodierna är lika fräcka som på de två första skivorna, textern lika galna, Madness nutty sound är svårt att inte tycka om. Det är också ett album som visar på bandets ambitioner att gå vidare mot nya mål, utveckla sin musik. Det nya här som jag ser det är ett något tuffare rocksound med siktet inställt mot new wave.

Andra som skrivit om skivan har i det sammanhanget tagit upp allt från Kinks till Ian Dury. Och det håller jag med om, det finns både Sex Drugs & Rock And Roll och en touch av Kinks Soap Opera i Madness 7. Och det är häftigt at lyssna på.

Men det var egentligen inte förrän när Madness året efter släppte albumet The Rise & Fall som storheten med Madness 7 uppenbarade sig på allvar och jag såg sammanhanget. Att Madness i detta förändringsskede lyckades bevara sitt nutty, lite fåniga, sound är en bedrift.

Det är ju som kännarna påstår, den tredje skivan är svår att lyckas med. Förväntningarna är så höga och det finns krav på förnyelse från både skivbolag och publik. Men Madness lyckades. Deras 7:a är ett riktigt häftig skaalbum som jag mer än gärna spelar, om och om igen. Alltså exakt så som jag behandlade Madness tidigare plattor.

Första singeln, den oväntat dystra ocvh mörka Grey Day, antydde om en stor förändring av bandets sound. De andra två singlarna som släpptes, Shut Up och Cardiac Arrest, var dock mer klassiska madnesshits. Det är också de två låtar jag tycker allra bäst om på skivan.

Nr: 1683/2222