Bredd och omväxling Eels styrka

EELS – END TIMES – 2010

Det här är en riktigt bra platta, en spån där som jag gärna spelar igen och igen. Och dagen efter också. Men det är inte ett sånt där album som efter nyhetens första behag blir bedagat och tråkigt. Nej, verkningarna av den här eelsplattan har en tendens att sitt i ganska länge.

End Times är andra delen i Mark Oliver Everetts trilogi som startade med ruffiga Hombre Lobo 2009 och via End Times 2010 avslutas med introverta Tomorrow Morning från senare samma år.

Den här plattan är i min mening den mest intressanta av dem. Det är så här jag vill ha Eels musik serverad, alltså lite som på Daisies Of The Galaxy och Shootenanny men tio år senare och fräschare.

Trilogin handlar, inte helt oväntat, om ensamhet och uppbrott, det ämne som var Mark Oliver Everetts favoritämne sedan mästerverket Blinking Lights And Other Revelations.

Hombre Lobo är i så fall den kaosartade inledningen och Tomorrow Morning tiden efter åt. Därmed får End Times spela rollen av skivan där allt händer, vilket inte enbart är behagligt att lyssna till.

Det speglar sig också i låtarna som är allt från eftertänksamma ballader sen via pop går vidare till hård rock till och med punk. Det är den där bredden och omväxlingen jag tycker är skivans styrka och det som gör den så värd att lyssna på.

End Times blir aldrig tråkig eller enformig. Det är därför jag rankar den högt i min samling av eelsskivor, som visserligen inte ännu är helt komplett men numera börjat bli ganska stor.

Nr: 293/CD