Ett balansproblem för Queen

QUEEN – QUEEN II - 1974

Det jag först vill säga om Queen II handlar inte om musiken utan om förpackningen. Det är ett fantastiskt snyggt skivomslag. Förmodligen ett av de allra snyggaste som någonsin gjorts.

Det stämmer dessutom ganska bra in på den musik som finns på skivan, även om Queens stil i början knappast var särskilt välpolerad. Det var ett gapigt band som förmodligen hade ganska mycket hybris. Samtidigt var de redan då mästare på ballader. Motsägelsfullt, precis som omslaget.

När jag fått detta sagt kastar jag mig över det som finns på den svarta vinylen. De båda sidorna har fått namnen ”White side” och ”Black side”. Jag vet inte varför, för någon större skillnad är det inte. Men å andra sidan stämmer det rätt bra ändå. För den här skivan är schizofren. Så här.

Det känns nämligen inte som Queen bestämt sig för vilket ben de ville stå på. Ungefär hälften av låtarna är riktigt tunga gitarrbaserade rockers, som Ogree Battle till exempel. Och det är klart, har man en gitarrist som Brian May går det ju inte att undvika sånt. De låtarna är skivans bästa.

Men å andra sidan ville nog Queen, och framför allt Freddie Mercury, också briljera med sina ballader. Och helst ska det vara maximalt bombastiskt och pompöst. Det visste de redan 1974.

Det lyckas Queen också med på den här skivan. Problemet är bara att det inte blir så där jättebra tillsammans. Det blir stora hopp mellan två ytterligheter som inte alltid funkar helt perfekt tillsammans. Var för sig är förmodligen låtarna mer intressanta än helheten.

Jag skulle så klart helst vilja kunna skriva att det är ett lysande album. Men det kan jag inte. Å andra sidan menar jag att låtarna, nästan alla, är kanonbra. Queen II är på grund av balansproblem en ganska spretig platta och är inte helt lättlyssnad.

Nr: 870/2222

Den här texten har publicerats tidigare, men har nu delvis reviderats.