Bättre än skolans sexupplysning

ROBBAN BROBERG – UPPBLÅSBARA BARBARA - 1970

Googlar man på Uppblåsbara Barbara, Robban Brobergs gamla hit från det tidiga 70-talet, hamnar man vare sig man vill bland en massa länkar för diverse sexleksaker.

Sexundervisningen i skolorna är förmodligen bättre nu för tiden. Men i början av 70-talet var det Robban Broberg som svarade för den.

Hade man koll på Uppblåsbara Barbara, som även i Robbans värld var en sexleksak i härlig mysig plast med en rumpa man kunde pumpa...åhhh

La man sen till Robbans andra hit från den tiden, Carola, låten om den där tyska porrmodellen han hittat i en herrtidning, samt Cornelis Hönan Agda var det i princip all den sexualundervisning som gavs. I alla fall var den bättre än det man fick lära sig i skolan.

På b-sidan hittar vi Elisabeth. Hon har dock inget med vare sig sexupplysning eller tyska porrtidningar att göra.

Nr: 149/singel

Rutinerade rockveteranen Elliott Murphy

ELLIOTT MURPHY – ELLIOTT MURPHY – 2010

Tänk, den här CD:n från 2010 köpte jag för en tia, ny från en stor svensk nätbutik. Nej, Elliott Murphy har väl aldrig lyckats bli så där galet folkkär som många andra stora...som Springsteen, eller Dylan.

Det finns en historia bakom det. Elliott Murhpys första album recenserades 1973 i Rolling Stone. I samma nummer skrevs det om Bruce Springsteens nya skiva. Den som spåddes nå stora framgångar var Elliott Murphy, och han jämfördes med Dylan. Så blev det inte som vi alla vet. Bruce Springsteen blev den stora hjälten och fyller fortfarande varenda arena han besöker.

Elliott Murphy spelade också han in skivor, som dock aldrig nådde någon större publik. I början av 90-talet flyttade han till Paris, fortsatte ge ut skivor med jämna mellanrum utan att någon egentligen tänkte så mycket på det. Den lite kul twisten på den historien är att han med tiden blev polare med Vruce Springsteen, som varje gång han spelar i Paris brukar bjuda upp Elliott på scenen.

Jag hör till de som följt Elliott Murphy som följt honom sedan jag upptäckte hans skivor. För min del skedde det 1977 och med albumet Just A Story From America. Efter det skaffade jag alla hans tidigare skivor också, och fick se honom live en gång, på någon undergroundkrog vid Skärmarbrink i Stockholm. Det var fantastiskt.

Murphys skivproduktion från det sena 90-talet och framåt är jag inte lika familjär med trots att han släppt nya skivor nästan varenda år. Sammanlagt har Elliott Murphy fram till nu släppt ett 30-tal album. Det är imponerande.

Jag har haft koll på att han med jämna mellanrum gjort besök i Sverige, men det har aldrig funnits tillfälle för mig gå på de konserterna. Så när jag hittade den här skivan för bara en tia var det jättekul. Det blev ett tillfälle för mig att ta igen lite av den tid jag förlorat bara för att jag inte tyckt jag haft tid eller orkat.

Det blev ett kul möte. Elliott Murphys första självbetitlade platta är riktigt skön lyssning. Tyvärr kan jag inte göra någon jämförelse med hans andra alster från senare år.

Men en tanke som slog mig direkt var att koppla ihop skivan med hans allra tidigaste album; Aquashow, Lost Generation och Night Lights, alla från den första halvan av 70-talet. Bra plattor, där Murphy styrka som singer/songwriter är uppenbar. Rutinerade rockveteranen Murphy har fortfarande det där med sig.

2010 års skiva har en väl avvägd mix av upptempo- och ballader som gör att man aldrig tröttnar på skivan utan gärna spelar den flera gånger. Inledningen med Poise´n Grace, Maybe You Were Laughing och Counterclockwise är en sån där start som skulle kunna slå knockout på vem som helst. Rockiga Rain, Rain, Rain är också en låt jag bara måste nämna. Att folk jämför honom med Dylan, fortfarande efter mer än 40 år, är inte alls konstigt.

Nr: 212/CD

Cornelis bästa...men ingen Hönan Agda

CORNELIS VREESWIJK – CORNELIS BÄSTA - 1985

Eftersom farsan röstade på moderaterna fick vi ungar inte lyssna på Cornelis. "Den faen hade ju inget vettigt att säga..." Men eftersom farsan inte hade koll gick det bra med Nationalteatern och Nynningen. Det var ju bara "sån där pop".

Så jag lyssnade inte på Cornelis förrän jag flyttade hemifrån. Jag köpte inte hans skivor. Enda låten som trängde igenom var Hönan Agda, som vi knattar cyklade bort till värdshuset i Stadsparken för att lyssna på i jukeboxen. Det var en riktig jukebox så klart.

Det här utspelade sig i början av 70-talet, på den tiden man fortfarande fascinerat kunde se på när maskinen själv bytte singlarna på ett lite kantigt med samtidigt sirligt sätt. Det skådespelet var värt den 25-öring (tror jag det var) det kostade att få höra om hönan Agda som blev blåst på sex i hönshuset.

Förmodligen på grund av denna bistra bakgrund har jag just nu bara ett album med Cornelis i samlingen. Det ska sägas att förra året fick två LP-skivor lämna samlingen, men på grund av dåligt skick, inte något annat. Men det känns väldigt futtigt att presentera ett CD-album med Cornelis bästa som den enda inspelning jag har med honom i samlingen. Men så är det

Jag kan inte säga att dubbel-CD:n Cornelis Bästa, trots att det finns hela 46 låtar, verkligen inehåller alla Cornelis bästa. Jag är inte nån expert, men saknar storheter som Saskia, Fiffiga Nanette och min favorit Hönan Agda. Men å andra sidan finns det med en rad låtar jag tidigare inte hört så mycket om, som i stället får förgylla tillvaron.

Jag gissar därför att det finns andra samlingsplattor som är både mer omfattande och intressantare. Men i väntan på att nån av dem ska dyka upp får den här stå kvar i samlingen. Det finns nämligen stunder då inget annat än Cornelis passar.

Nr: 262/CD

Den tragiska historien om Clifford T Ward

CLIFFORD T WARD – NEW ENGLAND DAYS – 1977

Clifford T Ward var en favorit hos BBC Radio som ofta spelade hans låtar under 70-talet. Men några större framgångar fick han trots det aldrig. Jag kände inte alls till hans låtar och skivor förrän jag av en tillfällighet kom över New Elngland Days.

Det är ett riktigt sjysst popalbum av en talangfull singer/songwriter. Wards musik påminner om Cat Stevens, melodiös behaglig popmusik att lyssna på. Jag blir nästan lite irriterad över att jag aldrig någonsin hört talas om honom förrän nu. Och då spelade han ändå in närmare tio album under sin levnad.

Hans historia är tragisk, som startade i början av 60-talet, då han med sitt band Cliff Ward and The Cruisers vann en talangtävling och blev populära i Birmingham och West Midlands.

Men det var först i början av 70-talet han fick chansen att spela in några album och 1972 kom hans första platta, Singer Songwriter, som visserligen fick positiv kritik men inte mycket mer.

Ward gav under 70-talet ut en rad singer/songwriteralbum med ungefär samma resultat. Kritikerna gillade dem, men publiken uteblev. Bäst gick det 1973 med albumet Home Thoughts som tog sig upp på 40:e plats på brittiska försäljningslistan.

New England Days är hans sjunde album och den enda platta med Ward jag än så länge hört. Och jag tycker bra om den. Förmodligen skaffar jag fler, om jag hittar någon.

Den stora orsaken till att framgångarna uteblev berodde förmodligen på att han var väldigt ovillig att göra offentliga framträdanden och spela live. Det påverkade så klart musikerkarriären.

När han sedan i slutet av 80-talet drabbades av sjukdomen MS blev det också omöjligt för honom. Han vprdades under flera år i sitt hem av hustrun. Ward spelade trots sjukdomen in ett sista album 1995, Julia And Other New Stories. År 2001 avled han. Han efterlämnade sig en låt rad fantastiska poplåtar, men fick aldrig något riktigt erkännande av sin talang.

Nr: 1704/2222

Med stöd av två stabila gamlingar

ANDERS F RÖNNBLOM – GARAGESEKVENSER – 2018

Ett något oortodoxt skivsläpp 2018 från Anders F. Garagesekvenser är uppdelat i två delar, varav den ena dyker upp efter CD-utgivningen av Det hysteriska draget och den andra delen håller till efter CD-släppet av Komedia-En tripp nerför Tarschan Boulevard. Som tur var släpptes de båda skivorna i en gemensam utgåva. Där håller det i alla fall ihop.

Mitt behov av det hysteriska draget på CD fanns inte, lika lite hade jag intresse av Tarschan Boulevard på samma media. Detta trots att det hysteriska draget hör till en av mina absoluta favoriter och där jag kan texten på nästan varenda låt utantill.

Men så köpte jag den på CD redan samma år den kom ut. Tarschan Boulevard är också ett album jag genom åren spenderat massor av tid ihop med. Men CD-skivorna blev ett nödvändigt ont för att komma över Garagetaper, 350 spänn kostade det. Var det värt det? Nej.

Men jag hade gärna köpt bara Garagetaper för låta säga 150 till 200 kronor, det hade varit okej för min del. Som detta album nu finns utplacerat bakom två andra skivor är det dessutom ett synnerligen svårlyssnat. Som tur är skiljer sig ljudnivåerna i mixning åt, så det går att höra när ena skivan slutar och Garagesekvenser börjar.

Låtarna på nya skivan är inte helt nya utan nyinspelningar av äldre tidigare ej utgivet material, från 70-talet. Gammal skåpmat alltså som någon gång i tiden har ratats för annat. Nåja, inget ont i det. Det som inte funkade då kan ju funka nu i stället. Och det gör det faktiskt. Låtarna på Garagesekvenser låter inte alls som att de har i sitt ursprung nästan 50 år tillbaka utan känns tämligen fräscha.

Musikaliskt är det också en rätt sjysst platta. Både låtarna och texterna är ovanligt kaxiga jämfört med andra senare skivor, men så var ju Rönnblom betydligt yngre när han skrev låtarna till garagetaperna.

Men min sammanfattning blir ändå att formatet sabbar en hel del av upplevelsen, åtminstone för mig. Stundtals är det så irriterande att jag glömmer att lyssna. Jag tror Garagetaper hade fungerat bra mycket bättre på egen hand.

Egentligen känns det inte som skivan behöver något stöd från två stabila gamlingar som Det hysteriska draget och Komedia. Den skulle nog klara sig bra på egen hand.

Nr: 194/CD

Så här tyckte jag om Det hysteriska draget och Komedia-En tripp nerför Tarschan Boulevard.

Inget annat än synd och skam

BASSE WICKMAN – FRITT FALL – 2000

Ännu en gammal recensionsskiva från folkbladstiden. Fritt fall skrev jag om när den var ny, gillade den då, vilket jag också skrev i tidningen, så den fick följa med hem. Men som med många andra recensionsskivor hamnade den i den delen av CD-samlingen som bara samlar damm.

Vet inte varför det blir så. Det känns nästan som någon slags regel, att recensionsskivor är menade att hamna på undantag. Det kanske beror på att det är skivor man själv inte aktivt köpt, sökt eller längtat efter och därför inte har någon närmare relation till.

Några snabba genomlyssningar och därefter en skriftlig bedömning man lite hastigt hasplat ur sig, ibland rutinmässigt, skapar inga känslomässiga band. Att det blir så kan jag tycka är helt okej på något sätt. Det var ju bara ett jobb...

Men just när det gäller Fritt fall kan jag nu känna att jag borde gett den lite mer känslomässig tid utöver de vanliga snabblyssningarna. Det tog mig nämligen över 15 år innan jag lyssnade på skivan igen.

Vilket skedde efter att jag på en skivmässa hittat en av Basse Wickmans äldre LP-skivor, Changes från 1973, och därefter i samlingen letat upp och spelat bortglömda vinylstorheter som Sailing Down The Years och Rhythm Of The West, skivor jag lyssnade väldigt mycket på för väldigt länge sen.

...och då kom jag plötsligt ihåg att Fritt fall också fanns i samlingen och då för första gången lyssnade på den på allvar. Och tyckte jättebra om den.

Jag har letat efter min gamla recension i Folkbladet, men inte hittat den. Det är å andra sidan kanske lika bra det, då slipper jag förhålla mig till vad jag lite snabbt skrev ner och fick publicerat för ganska många år sedan.

Så här tycker jag nu. Fritt fall är en mycket behaglig skiva att lyssna på. Basse Wickmans ton är som alltid lite lågmäld och melodierna känns sköna att lyssna på. Det är ett sånt där sällsynt album som man tycker tar slut alldeles för fort.

Jag hade gärna hört mer av samma, det är svensk pop av mycket hög kvalitet. Låtar som Fritt fall, Vilse i en vilsen värld och i synnerhet Mitt nakna hjärta och Portugal är melodier som sätter sig kvar hos mig och gärna får stanna kvar.

Det är musik jag trivs tillsammans med. Tyvärr är det väl så att Basse Wickmans musik inte är tillräckligt hitlisteorienterad för att numera nå ut till den stora pop-publiken, så många missade nog skivan när den var ny. Jag gjorde det själv, åtminstone mentalt, en positiv recension i en liten landsortstidning till trots. Det är inget annat än synd och skam.

Nr: 61/CD

Tack Ola för alla dina fantastiska låtar

Nåddes av den sorgliga nyheten att Ola Magnell inte längre är i livet. Helt plötsligt blev tillvaron fattigare. Ola Magnell var en av min ungdoms stora hjältar.
Låtar som Påtalåten, Min häst har blivit sjuk, Kliff, Vällingklockan...och många, många fler har följt mig genom åren.

Alla ni som var med vet ju så klart. Det är såna där kluriga låtar man kan ta fram nästan när som helst och som alltid är lika roliga eller eftertänksamma eller bara helt underbara att lyssna på. Jag inser nu att jag kommer att sakna Ola Magnell något så fruktansvärt mycket. Han hann bli 74 år innan hans hjärta stannade. Men jag har alla skivorna kvar.

Det är många år sedan sist, men nu har jag spelat Nya perspektiv igen. Att det blev just den plattan är ingen tillfällighet. Det är ett av mina allra mest älskade album, ända sedan jag hörde Kliff i radion för första gången. Jag minns det så tydligt, man satt där med fingrarna på inspelningsknappen till kassettbandet och var beredd att trycka så fort det dök upp något nytt spännande. Kliff var både ny och spännande, men framför allt så annorlunda mot all annan popmusik jag lyssnade på under den tiden.

Ända sedan det radioprogrammet, möjligtvis var det Kjell Alinges Eldorado, har Ola Magnells musik följt mig. Från de första proggrockiga åren med album som Påtalåtar, Nya perspektiv och Höstkänning. I slutet av 70-talet kom Straggel och strul, en skiva som jag fortfarande hävdar är en av de märkligaste rockplattor som spelats in i det här landet.

Ja, till och med när Ola blev trendig på 80-talet och hamnade i synthpopsvängen var jag med på tåget. Det var då han släppte sitt livs enda maxisingel, Kärlek hette den och hade hämtats från albumet Onkel Knut. Jag har precis alla Olas skivor, men den maxin har jag inte...

Å andra sidan kan jag nästan varenda låt, om inte utantill så kan jag sjunga med. "Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin, min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin", ja ni vet.

Jag får väl erkänna att skivorna Ola Magnell spelade in på 90-talet och 00-talet hamnade lite i bakvattnet för min del. Men det tog jag igen på senare år och har nu även hans allra sista platta, Rolös, som en av mina favoriter.

Tack Ola för alla dina fantastiska låtar!

Jag hade förmånen att få träffa Ola Magnell för en intervju i september 2010, efter att han gjort en konsert i Kristinakyrkan tillsammans med 270 körsångare. Det var vid det tillfället bilderna togs. Vi satt i kyrkans sakristia när Ola berättade om sitt liv som musiker.

För dej som inte haft förmånen att följa Ola Magnell genom åren kommer här en sammanställning på alla de skivor han gett ut, från debuten 1974 med Påtalåtar till sista skivan 2010, Rolös.

Påtalåtar (1974)
Påtalåtar finns inte utgiven på CD. Inte heller finns någon av låtarna från skivan med något av de samlingsalbum som getts ut. Ola Magnells glömda (gömda) album? Men jag gillar skivan ändå. Den är på något sätt oskyldig och naiv, även om man också skulle kunna hävda att det är något av det flummigaste som någonsin spelats in av en svensk artist.

Nya perspektiv (1975)
Nya perspektiv från 1975 blev Ola Magnells genombrott, ett inlägg i socialdebatten med skarp politisk kritik. De gav en bild av en cyniker, en elak nykomling som utan förbehåll bekände sig till hippiekulturen. I min samling är det en av de allra bästa svenska popskivorna som gavs ut under den här tiden.

Höstkänning (1977)
Den här plattan är nämligen delvis inspelad i USA med amerikanska musiker. Saken blir inte sämre av att Höstkänning är en förbannat bra platta och en alldeles lysande uppföljare till Nya perspektiv. Höstkänning är dessutom ganska rockig. Det märks inte minst i inledningen med Rulltrappan.

Straggel och strul (1979)
Har av någon anledning aldrig släppts på CD, trots att detta är hans bästa verk. Aldrig har Magnell varit så skärpt, så säker i sin analys...och så kryptisk. Metaforerna haglar på Magnells karaktäristiska vis och man sitter där både helt oförstående och med ett gapskratt.

Europaväg 66 (1981)
Inte Ola Magnells bästa. Men Europaväg 66, trots sitt minst sagt inaktuella namn, hör ändå till de där oumbärliga svenska LP-skivorna i min samling. Åren går flöjlarna slår är den är LP:ns oöverträffade etta, men Tomma tunnor och I min fantasi måste jag också nämna, det är Magnell-klassiker det också.

Gaia (1983)
Den här skivan markerade en ny tid för Ola Magnell. Det var hans så långt rockigaste platta, producerad av Mats Ronander och med ett typisk 80-talssound. Tänker man bort det där övermatade 80-tals syntsoundet och stendöda gitarrer är Gaia ändå en ganska sjysst platta.

Onkel Knut (1984)
Onkel Knut är ojämn...men nåja, den är inte så kass egentligen. Jämfört med mycket annan svensk pop från samma tid, mitten av 80-talet, står den sig hyfsat i konkurrensen. Sen går det inte att ta ifrån Onkel Knut att här finns Lyckans länder.

Blå neon (1987)
En och annan kommer säkert ihåg Malvina utan mörker. Den finns med på diverse samlings-CD och ibland lär Ola Magnell spela den på sina konserter. Den är en lysande liten ballad, men det finns så mycket mer på denna underskattade LP. Jag vill nog påstå att nästan alla låtarna är bra.

Neurotikas motell (1989)
Det här är Ola Magnell på väg in i 90-talet, med pondus och styrka. Musiken är välgjord, bandet bakom är kompetent och kraftfullt. Här finns också en hel del inslag av jazz. Magnell hade kvar sin känsla för ordvändningar, till synes banala textrader, ofta med svidande underton och ett lätt melankoliskt skimmer.

Förlovat land (1993)
Förlovat land är ett album som måste få ta tid. Som man måste vara beredd att ge plats, ge Ola Magnells poetiska och underfundiga texter tid att sjunka in. 1993 var dock Ola Magnell inte någon av de hetaste popmusikerna i Sverige. Det blev till och med så illa att han efter skivan blev utsparkad från sitt skivbolag.

Vallmoland (2003)
Det tog tio år för Ola Magnell att få ut Vallmoland. Efter sorgligt underskattade Förlovat land blev han utsparkad från sitt skivbolag. Att han gjorde comeback gick dessvärre de flesta förbi. Skivan fick dessutom inte särskilt roliga recensioner; tråkig, gammal, ute. Så var det naturligtvis inte.

Rolös (2010)
Som alltid lite vemodigt, men med humor och krydda. Rolös är Ola Magnells tolfte album och musiken är densamma som (nästan) alltid. Akustisk gitarr, lite dylanskt, en dos Bellman. Den här gången nämns också Tom Waits som en av inspirationskällorna.

Ole Kristiansen på europaturné 1992

OLE KRISTIANSEN BAND – ROCK´ N EUROPE LIVE – 1992

Grönländska popartister har haft svårt att nå utanför sitt hemland. Vägen går via Danmark där bland annat indiepopbandet Nanook lyckats ganska bra. Sen är det dock tunnsått.

Men på 90-talet tog Grönlands största rockhjälte, Ole Kristiansen, chansen att visa upp sig för Europa då han var en av artisterna på festivalen Rock´n Europe Live. Festivalen anordnades av EBU, Europeiska radio- och tv-unionen. 1992 var det tionde året i rad festivalen arrangerades.

Ole Kristiansen hade i början av 90-talet haft stora framgångar i sitt hemland med en rad starka popalbum. Från hans konsert i Kranhallen i Ålborg spelades sex låtar in där fem av låtarna kom från hans då senaste album, Pop Uummataaruffimmi.

Så få låtar gör att man nog ska kalla den här plattan för ett minialbum. Jag tycker det är alldeles för lite, Ole Kristiansen har ju trots allt gjort så många bra låtar och skivor. Men det är möjligt att festivalens format satte stopp för det.

Förmodligen är detta ett album mest för dem som var där och för samlare. Jag känner inte till någon ytterligare liveinspelning med Ole Kristiansen.

Men det är en bra inspelning. Bra ljud och en publik som hänger på trots att de förmodligen inte förstår ett enda ord av sångtexterna eftersom Ole Kristiansen alltid sjunger på grönländska.

Nu bara spekulerar jag, men möjligtvis är det grönländska språket den stora svårighet som gör att grönländska rock- och popartister har så svårt att nå utanför sitt hemland, förutom att det är så oerhört svårt att resa till och från Grönland.

Nr: 271/CD

Wille Nile och en steinwayflygel

WILLIE NILE – IF I WAS A RIVER – 2014

En innerlighet alla som genom åren lyssnat på Willie Niles musik visste fans, men han aldrig visat så öppet som nu. Ett album med bara piano som komp i stället för, som oftast, gitarr.

Willie Nile påpekar i förtexterna att han använder den steinwayflygel han själv spelade den kvällen John Lennon blev mördad. Och anger därmed en av de stora inspiratörerna till If I Was A River.

Om Willie Niles skivutgivning i början av karriären var synnerligen oregelbunden, han fick i omgångar göra långa uppehåll på grund av kontraktstvister med skivbolagen, är detta han på senare år tagit igen. Bara under 2000-talet har han gett ut hela åtta album, varav det senaste 2018, Children Of Paradise.

If I Was A River är ett för mig oväntat album, även om Willie Nile spelat piano på, tror jag, alla sina tidigare album. Han har dock alltid haft gitarren och hans album har jag därför alltid placerat i rockfacket.

If I Was A River ger en helt ny, men alltså inte helt okänf, bild av Willine Nile som gör att man här nog kan jämföra honom med storheter som Leoard Cohen...och givetvis Dylan...men det har gjorts tidigare.

If I Was A River känns dessutom som ett mer personligt album, vilket jag antar hänger på kompet av flygeln. Låtarna tycker jag dock har stora likheter med de man hittade på Places I Have Never Been från 1991, Niles kanske hårdast rockiga platta, men som på If I Was A River, med både finurliga, personliga och humoristiska melodier.

If I Was A River överraskade mig. Jag trodde aldrig att skivan skulle lyckas engagera på det sätt den gjort. Det var från början ett typiskt ”samlarköp”, den skulle in i samlingen mest för att han jag har de flesta av Willie Niles andra plattor.

Men den lyckades beröra på ett sätt jag aldrig räknat med. Det är ett familjärt, tänkvärt och i högsta grad inspirerande album som jag bara måste rekommendera.

Nr: 1251/2222

Paul Kellys Slow Train Coming

PAUL KELLY – STOLEN APPLES – 2007 

Tolv år verkar vara tiden det ska ta för ett Paul Kelly-album att nå min samling från Australien nu för tiden. Det var först 2019 Stolen Apples kom hem till mig. Ungefär så lång tid har det tagit med andra av Paul Kellys senare plattor också.

Det var skillnad förr, när jag hade koll och följde hans skivsläpp med betydligt större intresse. Men eftersom det med åren tog allt längre tid mellan hans skivor och att de allt mer sällan, till slut inte alls, kom till Europa av sig själv, utan stannade i Australien, blev det svårare och svårare att hålla intresset uppe.

En del i det minskade intresset berodde säkert också att Paul Kelly under de åren gick från rockartist, med album som Gossip och Under The Sun, till stillsammare saker, en del av dem bara akustiska.

Jag gillade det också, men tyckte att de skivorna tog lite för lång tid på sig innan jag kunde uppskatta dem på allvar. Stolen Apples, vad jag vet bara släppt i Australien, är ett singer/songwriteralbum i samma stil Kelly ägnat sig åt under i stort sett hela 2000-talet, men tuffare än vanligt.

Det tyckte jag om. Skivan ger ett ganska rockigt intryck jämfört med andra av Kellys plattor från det tidiga 2000-talet.

Men den riktigt stora skillnaden är att samtliga låtar har religiösa teman, ja lite som Dylan och hans Slow Train Coming. Religiösa låtar och texter kan vara ett rött skynke för en och annan. Men det hindrar ju inte att det är bra låtar, riktigt bra till och med. Right Outta My Head till exempel är en sån där som klistrar sig fast redan innan man hört den första gången.

Möjligtvis för att den i en rockigare version mycket väl skulle kunna tagit plats på Under The Sun. En annan kul låt är Keep On Driving, som nog skulle kunna funka som rockabilly eller country, vilket i och för sig inte är något okänt område för Paul Kelly. Jo, jag tycker Stolen Apples är ett riktigt bra album. En skiva jag gärna spelar flera gånger i rad och där men varje gång upptäcker nya små egenheter.

Jag fick tag på en limiterad utgåva av albumet med två CD-skivor. Den andra plattan är en liveinspelning från turnén Kelly gjorde efter att Stolen Apples släppts. Tanken med turnén var att spela hela albumet live och därefter ett antal av hans största hits.

Hur det blev med det vet jag inte, CD:n innehåller bara en del av låtarna från albumet, de flesta är lite äldre material. Men det är inget som stör, tvärtom. Liveinspelningar med Paul Kelly kan man inte få för många av och från det tidiga 2000-talet finns vad jag vet inte särskilt många.

Nr: 270/CD

Jennifer, Faust och Freddie Wadling

FREDDIE WADLING – DEN MÖRKA BLOMMAN/THE DARK FLOWER – 2009

Pinsamt nog hade jag inte ”upptäckt” den här skivan om det inte varit för att Wadling bestämde sig för att göra en cover på krautrockarna Fausts Jennifer. Det troligaste hade varit tvärtom, att jag hittat Faust via Den mörka blomman. Men inte.

Det avslöjar då att jag har bättre koll på tysk kraut än jag hade på Freddie Wadling. Det känns inte riktigt bekvämt så här i efterhand. Men av någon anledning råkade Cortex, Blue For Two och Freddie soloplattor passera i någon slags alternativ musikvärld till min egen. Pinsamt var ordet.

Men när jag nu äntligen har ett album med Freddie Wadling framför mig kan jag inte låta bli att fascineras.

Det här är musik jag verkligen uppskattar, där Wadling går över just de där gränserna jag drömt om att hitta någon som gör.

Jag hittar Tom Waits här, jag hittar Lou Reed, Nick Caves murderballads. Jag upptäcker ett mörker som inte hade kunnat beskrivas av någon annan än Freddie Wadling.

Jag hittar krautrock, men överraskande nog inte mest i form av Fausts Jennifer, utan i sviten på andra skivan, 24 minuter långa, delvis improviserade Kira-Kira.

Men jag måste då förklara att Den mörka blomman/The Dark Flower består av två skivor, en med svenska texter och för Wadling specialskrivna låtar av bland annat Stina Nordenstam, Peter LeMarc, Anna Ternheim och Thomas Andersson Wij. Jag förvånas över hur väl de träffat Wadlings säregna musikaliska sätt. Här finns ett par covers, bland dem alltså Jennifer.

Den andra skivan är Wadlings egna låtar, här med engelska texter. Det är en i jämförelse betydligt mer ostrukturerad platta, experimentell om man så vill, jazz kanske, vaudeville. Vilket i min värld då är än mer spännande och en skiva jag därför gärna tar mig tid att lyssna på ingående.

Här finns till exempel låten Christmas, som nog ska undvikas att spelas i närheten av 24 december för att inte orsaka koas och depression. Det är ett favoritspår, men jag har så klart fler, Annabel Lee så klart...och magiska Kira-Kira, kraut, 24 minuter. Jag ryser.

Nr: 4/CD

Pistola sluter cirkeln

WILLY DEVILLE – PISTOLA – 2008

Det sista album Willy DeVille spelade in. Bara drygt ett år senare dog han i cancer i bukspottskörteln. Därför är det ett album som ger både rysningar och gör mig sorgsen. Det kändes som han mer att uträtta.

Jag hade gärna följt Willy DeVille nu också, på samma sätt jag gjort ända sedan 1977 och magiska, otroliga debutplattan Cabretta. Jag lyssnade med spänning på varje ny skiva som dök upp efter det. Mink DeVille och senare Willy DeVille på egen hand gjorde mig aldrig besviken. Han gick hela tiden nya vägar, vågade experimentera med allt från rå asfaltsrock till latinorock och New Orleans r´n´b, till och med country.

Pistola kan nog sägas vara en sammanfattning av hela hans karriär. Det börjar med hårt rockiga So So Real, följs upp av funkiga tuffa Been There Done That. Efter det kommer den ena igenkänningen efter den andra.

Som alltid är Willy DeVilles låtar välgjorda, fyllda av känslor, lite vemodiga samtidigt som det finns en obändig karaktär att aldrig ge sig för vad andra tycker, en vilja alltid gå sin egen väg. Det är nog det jag uppskattat mest i Willy DeVilles musik, den där rebelliska tonen.

Det hittar jag på Pistola också, även om den vemodiga tonen finns där. Jag kan inte slå från mig tanken att Willy deVille visste åt vilket det håll det var på väg när han spelade in skivan. Jag tycker det hörs i hans röst som här känns vekare och sprödare än tidigare. Den där vilda glöden och energin finns där inte på samma sätt trots att han anstränger sig, det hörs.

Därför kan jag inte heller påstå att Pistola är ett av Willy DeVilles bästa plattor. Hans storverk ska nog i stället ses i soloskivorna Victory Mixture och Backstrets Of Desire samt i Mink Devilleplattor som Cabretta, Le Chat Bleu och Where Angels Fear To Tread.

Självklart är detta givetvis ändå ett album som bara måste finnas i samlingen. På något sätt är det Pistola som knyter samman hela Willy DeVilles karriär. Det är den som sluter cirkeln.

Nr: 282/CD