WILLY DEVILLE – PISTOLA – 2008
Det sista album Willy DeVille spelade in. Bara drygt ett år senare dog han i cancer i bukspottskörteln. Därför är det ett album som ger både rysningar och gör mig sorgsen. Det kändes som han mer att uträtta.
Jag hade gärna följt Willy DeVille nu också, på samma sätt jag gjort ända sedan 1977 och magiska, otroliga debutplattan Cabretta. Jag lyssnade med spänning på varje ny skiva som dök upp efter det. Mink DeVille och senare Willy DeVille på egen hand gjorde mig aldrig besviken. Han gick hela tiden nya vägar, vågade experimentera med allt från rå asfaltsrock till latinorock och New Orleans
r´n´b, till och med country.
Pistola kan nog sägas vara en sammanfattning av hela hans karriär. Det börjar med hårt rockiga So So Real, följs upp av funkiga tuffa Been There Done That. Efter det kommer den ena igenkänningen efter den andra.
Som alltid är Willy DeVilles låtar välgjorda, fyllda av känslor, lite vemodiga samtidigt som det finns en obändig karaktär att aldrig ge sig för vad andra tycker, en vilja alltid gå sin egen väg. Det är nog det jag uppskattat mest i Willy DeVilles musik, den där rebelliska tonen.
Det hittar jag på Pistola också, även om den vemodiga tonen finns där. Jag kan inte slå från mig tanken att Willy deVille visste åt vilket det håll det var på väg när han spelade in skivan. Jag tycker det hörs i hans röst som här känns vekare och sprödare än tidigare. Den där vilda glöden och energin finns där inte på samma sätt trots att han anstränger sig, det hörs.
Därför kan jag inte heller påstå att Pistola är ett av Willy DeVilles bästa plattor. Hans storverk ska nog i stället ses i soloskivorna Victory Mixture och Backstrets Of Desire samt i Mink Devilleplattor som Cabretta, Le Chat Bleu och Where Angels Fear To Tread.
Självklart är detta givetvis ändå ett album som bara måste finnas i samlingen. På något sätt är det Pistola som knyter samman hela Willy DeVilles karriär. Det är den som sluter cirkeln.
Nr: 282/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar