Jeff Lynnes anonyma Zoom

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ZOOM – 2001

15 år efter senaste LP:n kom ELO och Jeff Lynne tillbaka med Zoom. Ett album där Lynnes gamla band inte fanns med, i princip är det ett soloalbum. Men vad som är mindre omtalat är att han fick hjälp av bland annat George Harrison och Ringo Starr.

1986 års Balance Of Power var då senaste albumet från ELO och fansen hade verkligen längtat efter något nytt. Det ELO Bev Bevan skapat efter splittringen mellan honom och Lynne var det inte många ELO-fans som tog på allvar eller uppskattade.

Det var till och med så att de tyckte ganska illa om ELO Part Two. Men Zoom var äkta vara, eller så nära det gick att komma. Jeff Lynne hade ju varit ELO:s själ och hjärta enda sedan den vildögde Roy Wood lämnat bandet redan efter första skivan 1971.

Det var ju Lynne som skapat ELO.s karaktäristiska och förföriska sound och på 70-talet låg bakom album som A New World Record och Out Of The Blue, bandets absoluta höjdpunkt för skivköparna.

Jodå, trots att Zoom tog 15 år på sig är det ingen som tvekar på att det är ett album av Jeff Lynnes ELO. Soundet är som direkt hämtat från A New World Record men mer förfinat och inte lika slamrigt, violinerna är ännu mer smäktande och Lynnes röst än mer sockerdrypande.

Men inte lika publikfriande skamlös som Discovery, eller tråkig som Secret Messages. Zoom är ett välgjort hantverk med ett modernt 2000-talssound, men tveklöst nostalgiskt drömskt och exakt så som alla dem som älskat låtar som Turn To Stone, Mr Blue Sky och Birmingham Blues ville ha det.

Det är svårt att inte låta sig förföras av Zoom trots att det egentligen inte finns särskilt många låtar som är direkt minnesvärda jämfört med de gamla hitlåtarna från 70-talet. Kanske var det därför albumet fick passera tämligen obemärkt. Det var faktiskt så att skivan sålde så dåligt att Jeff Lynne fick se en planerad USA-turné inställd.

Jo, jag missade den också. Det var först när skivan tretton år senare släpptes på vinyl jag pinsamt nog upptäckte att den fanns. Men skamlöst nog skaffade jag den inte då heller utan nöjde mig några år senare med en CD som jag hittade billigt. Så lågt var mitt intresse för Jeff Lynne på den tiden.

Anledning att leta fram skivan fick jag inte förrän för ett par år sedan då Jeff Lynne ännu en gång gjorde sig påmind, nu med albumet Alone In The Universe, som nog ska betraktas som starkare än sin föregångare. Först då lyssnade jag på Zoom på allvar.

Nr: 274/CD